”Man tyckte att folk som tog droger var coola när man var barn, men inte längre”

Foo Fighters anno 2017, från vänster: Taylor Hawkins, Nate Mendel, Dave Grohl, Pat Smear, Chris Shiflett och Rami Jaffee. Press/IBL Foo Fighters liverykte är vida omtalat, inte minst efter den benbrytande konserten på Ullevi 2015. Hemligheten? Några whiskyshots före varje spelning. 

När tre sjättedelar av Foo Fighters lufsar in i en svit på Grand Hôtels fjärde våning är det omöjligt att inte slås av hur väl bandet lever upp till sin image som världens trevligaste rockband.

Fem minuter 
före utsatt intervjutid berömmer Dave Grohl
den fruktskål som står på bordet.

Den dude-iga trummisen Taylor Hawkins hälsar glatt, keyboardisten Rami Jaffee tänder en cigg medan Dave Grohl rättar till läsglasögonen. Taylor berättar samtidgt i detalj vad som fick Rush att skriva The spirit of the radio. Bandets senaste skiva Concrete and gold har kallats den bästa på länge av kritiker, och bandet är märkbart avslappnade.

Många rockband har byggt sitt eftermäle på attityd och otrevligt beteende.
Ni blir alltid kallade för trevliga. Kan
det ligga er i fatet?

Dave Grohl: Det är kul på något sätt, vi kritiseras för att vi saknar den klassiska rock’n’roll-imagen. Men jag minns hur det var som 22-åring i ett band som innehöll heroin och självmord. Det var inte kul. Jag tror inte på den där ”live fast, die young”-grejen. Jag tänker faktiskt inte heller så mycket på det där, jag vill mest få spela.

Taylor Hawkins: Vi är inga korgossar. Det är klart att vi tycker om whisky och cigaretter, vi har inga terapeuter och personliga tränare. Vi brukar titta på gamla Buddy Rich-videor på Youtube. Den killen var 70 år och mördade på trummorna, det vill jag också göra. Man tyckte att folk som tog droger var coola när man var barn, men inte längre. Man orkar inte vara clownen som ska vakna upp och må skit dagen efter.

I The office menar David Brent att han vill ”live fast, die old”.

TH: Det gillar jag! Det är sant. Bra sagt. Vi har barn, jag vill se dem växa upp. Foo Fighters har på något sätt alltid handlat om familjen, även innan vi fick barn. Nu har alla ungar och tar med dem på turné. Vi bråkar såklart, men man får komma över det. Som en familj. Vi måste bli sams innan jul.

Intervjun med Café är ett av stoppen på ett två dagar långt pressnedslag som bland annat innefattar ett Skavlan-besök, otaliga frågor om brutna ben och en hemlig spelning på intima Vasateatern i centrala Stockholm. Tydligt blir det där hur Foo Fighters utan större radiohittar eller stjärnsamarbeten har jobbat sig upp till en nivå där det känns absurt att se bandet i en så liten lokal som Vasateatern. När Coldplay ringer in The Chainsmokers för att klinka fram tre toner i syfte att säkra en hit så förlitar sig Foo Fighters på sin arbetsmoral och relation till sina fans. Längst fram på bandets hemliga Stockholmsspelning står inte luttrade journalister eller pr-personer, utan bandets mest frekventa streamare på Spotify – som fått en specialinbjudan.

Ni har hållit er i toppen länge. Hur gör ni för att inte köra på i samma hjulspår?

DG: Det har ju skett gradvis, vi har aldrig haft någon enorm hitskiva egentligen. Jag tror folk hänger med och blir fler på grund av vår liveshow. Vi vill ju att varje skiva ska bli bättre än den förra men …

TH: … om vi får två låtar från varje skiva att kasta in i setlistan så är vi hemma! Nej, allvarligt talat så har vi bara fortsatt att köra hela tiden. För tjugo år sedan spelade vi ibland på halvtomma ställen, men vi hade vår trogna grundpublik. Många band som var lika stora då har lagt av, eller så har sångaren gått solo. Vi har stämplat in varje morgon och gått till jobbet. Det låter enkelt, men … det är precis så det är.

Ni har blivit rockens sista hopp, ett
av få gitarrband som säljer ut fotbollsarenor. Varför?

DG: Det är bara de senaste åren som det har kommit upp till arenanivåer, men för mig vore det vore konstigt om vi skulle börja använda en massa nya knep bara på grund av det. När vi går in i studion har vi experimenterat, men det viktiga för mig är egentligen bara att skriva lite finare melodier, och lite hårdare riff hela tiden. Det kommer ändå att låta som Foo Fighters, så är det bara.

TH: Vår fördel är också att en trummis skriver låtarna*, våra största hittar verkar vara de som har intressanta rytmer. Det är för att Dave skriver trumrytmer på sin gitarr. Och älskar Beatles. Intressanta rytmer och pop, det är vad vi gillar.

På tal om det så spelar Paul McCartney funktrummor på ett av senaste skivans spår. Hur gick det till?

TH: Vi kunde inte spela sådant så vi ringde honom.

DG: Vi har varit kompisar ett tag. Han är otroligt trevlig och en galet bra trummis.

TH: Målet är alltid att låta som Beatles. De hade ett pissigt trumset som skakade när Ringo slog på det, på en usel scen sjungandes i samma mikrofon. Ingen kommer ändå att låta bättre än det. Och Paul spelade på vår skiva. Han är väldigt bra. Vi lärde oss det snabbt: att han är ganska duktig.

DG: Jag lärde mig spela gitarr med hjälp av Beatles, de var min första kärlek innan jag upptäckte Motörhead, Slayer och Metallica. För mig kommer den ultimata musiken alltid att vara harmonierna från Beatles, Beach Boys eller The Zombies, och riffen från Motörheads Iron fist.

* Taylor Hawkins är själv trummis.