Annons
Annons

dungen-allas-sak

Svenska psychrockbandet Dungen släpper sitt sjunde album Allas sak och försöker närma sig sitt live-sound. Vi tog ett snack med sångaren och låtskrivaren Gustav Ejstes om hårda producenter, ilskan mot skivindustrin och varför han inte längre bryr sig när folk kallar hans musik för progg.

* * *

Berätta om inspelningarna!

Annons

– Det är speciellt att vi har jobbat med producenten Mattias Glavå. Han tog tag i projektet och det blev att vi spelade in musiken som ett band, alltså allt samtidigt i studion. Det blir mer skavanker men också mer liv. Men vi har tagit vara på det som händer när vi spelar tillsammans live. Förut gjorde vi en fyra-fem tagningar, nu har vi gjort en tagning på varje.

Blir det seriöst med Mattias?

– Absolut, det är lysrör och skolklocka på väggen. Då blir det att man går in och gör det seriöst. Men vi har gjort andra projekt ihop så vi fortsätter nog att vara bra vänner.

Allas sak, vad ska det betyda?

– Så fort du har spelat in något och gett ut det så är musiken inte längre din egen. Den tillhör lika mycket dem som gillar musiken och vi som spelar blir mindre viktiga. När vi spelar live handlar det minst lika mycket om stämningen i publiken, vi känner oss mindre viktiga på scen.

Tidigare har du sagt att du var trött på att förknippas med proggen. Har du ändrat dig?

– Nu har jag ändå förstått att genrer är ett sätt att dela in musik, det finns namn och ett språk. Nu är jag snarare tacksam över att över huvud taget få uppmärksamhet, och jag är ödmjuk inför att folk bildar sig en uppfattning.

I en intervju från 2004 sa du om musikbranschen att ”idag handlar det bara om hits och att bli stor och tjäna pengar”. Är du fortfarande arg?

– Jag är arg på otroligt mycket. Musikindustrin är korrupt och ganska skev, samtidigt är man själv en del av det. Jag kan skälla och vara arg, men jag kan också visa upp en motsats. Man måste inte gå storbolagen till mötes, i slutändan handlar det om att nå riktiga människor. De har ju ingen aning om musikens ursprung eller vad som är mer eller mindre äkta.

Hur många instrument spelar du egentligen?

– Fiol, piano, gitarr, flöjt, bas och trummor. Visst får man en lite större förståelse för övriga bandmedlemmar när man vet vad de faktiskt gör. Men jag är mer imponerad över dem som skriver för orkestrar, där är det ju register och tonarter och sånt för massa människor som man måste ha koll på.

Vad är viktigast, text eller melodi?

– Verkligen både och. Men ganska ofta kommer det samtidigt, jag tänker inte så mycket då utan hamnar i ett tillstånd där allt känns okej. Jag har lärt mig att inte försöka ändra så mycket från det jag kommer på först.

Du spelar i det framgångsrika bandet Amason också. Blir det inte meckigt?

– I själen och hjärtat får båda plats, logistiskt blir det en annan grej. Jag är hopplös på det här med kalendrar, men jag har folk som fixar sånt åt mig. Det är härligt att spela mycket! I Dungen står jag för texter och melodier, i Amason är det mer ett kollektivt skapande där jag har släppt på kontrollen.

Bryr du dig mycket om recensioner?

– Jag läser dem ogärna. Man är livrädd och frågar sig varje gång vad folk ska tycka. Samtidigt är jag tacksam och glad över att vi uppmärksammas. Jag tror inte att jag kommer läsa recensionerna förrän om ett år, men det beror lite på dagsformen också. Har jag hybris så är det okej.

Har Dungen många hängivna fans?

– Absolut, för två veckor var vi i Stockholm och träffade ett par från Kalifornien. De berättade att de skulle gifta sig och hade valt ut en av våra låtar som skulle spelas under vigseln. Det känns helt obeskrivbart att kunna beröra människor på det sättet.

Varför skriver du på svenska?

– När jag gör musik som öppnar upp mig så har jag lättare att göra det på svenska. Jag kan engelska men det är inget jag börjar sjunga på. I Amason sjunger vi både på svenska och engelska, beroende på vilket mode vi är i. Har man flera språk så har man ju en större paljett. Det vore skönt om jag kunde sjunga på engelska, men då måste jag förställa mig.

Ni gigar en hel del i USA. Är det inte konstigt att spela för en publik som inte förstår er?

– Jag vet inte, jag lyssnar själv ganska mycket på brasiliansk musik. När jag väl står och spelar är det inget jag tänker på, då skulle jag bara vilja låsa in mig. Jag förundras över det.

Er genre associeras med droger. Är det något som har påverkat dig?

– Det var en kontroversiell fråga. Vad ska man svara på det? Såhär: jag tror att den här grejen med det psykedeliska kan vara lika mycket en känsla som ett drogrus. Sen jag var liten har jag då och då hamnat i tillstånd när allt bara flyter.

 

Jonatan Loxdal

Foto: Kim Hiorthøy

 

Allas sak släpps 25 september.

Annons

Dela (9)
Tweeta

Annons


Laddar