Sveriges nya skådisälskling om fotbollsdrömmar, mansroller och sexscener

Många kvinnor skulle förmodligen vara avundsjuka på den vy jag har framför mig: Gustav Lindh i skenet av ett levande ljus vid ett väl undangömt bord på Brasserie Balzac i Stockholm. Han lutar sig fram så att hans rakbladsvassa käkben markeras ytterligare medan han svarar på min eventuellt platta fråga om vilken som är tidernas bästa filmreplik. 

– Philip Seymour Hoffman i Almost Famous: ´The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you’re uncool.´

Jag är äldre än han, men märker hur jag vill krypa upp i hans famn och bli nattad till sömns av fler Philip Seymour Hoffman-citat. I stället väljer vi att diskutera anledningen till att 24-årige Gustav Lindh från Västerås är Sveriges just nu mest omtalade skådespelare. Han kom in på scenskolan innan han ens hunnit ta ­studenten från gymnasiet och har sedan dess synts i kritikerhyllade tv-serier som Jordskott, Springfloden och Jonas Gardells De dagar som blommorna blommar.

Den senaste tiden har han medverkat i Josephine Bornebusch Älska mig, vilken är den mest sedda originalserien på Viaplay någonsin, samt i det danska dramat Hjärter dam som nyligen utsågs till Danmarks Oscarsbidrag. Vägen hit har för all del varit kort men inte helt spikrak.

– Jag kommer från en idrottsbakgrund  i Västerås. Pappa spelade fotboll i VSK. Han blev min tränare när jag själv började spela. Han gav mig faktiskt många råd där som jag har användning för än i dag.

Som du kan överföra till skådespeleriet?

– Till livet i största allmänhet. Han lärde mig att alltid försöka förhålla mig optimistisk till tillvaron. Han lärde mig också att man måste slita stenhårt om man vill ha någonting. Pappa kallades Centurion när han spelade fotboll, efter stridsvagnen. Han bara mosade in mål.

När föddes skådespelarintresset?

– Mamma introducerade mig tidigt för film. Jag minns ett sportlov när vi sträckkollade alla Gudfadern-filmerna, och det förändrade min syn på film totalt. Och jag blev helt knäpp när jag såg Seven av David Fincher första gången.

Vilka skådisar såg du upp till?

– Michael Nyqvist var min husgud. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick träffa honom. Han verkade alltid så nyfiken på yrket, det försöker jag också vara.

Hur hittade du till skådespeleriet?

– Jag visste att jag ville hålla på med artisteri på något sätt, men jag visste inte hur. En dag var det några tjejer i min klass på mellanstadiet som anmälde sig till distriktsmästerskapet i dans. De frågade om jag ville vara med och det ville jag, men jag sa att vi behövde göra något speciellt eftersom de vi skulle möta var riktiga dansare. Så vi gjorde ett slags musikalnummer, och efteråt kom det fram en man i juryn till mig och sa: ´Ni kommer inte att vinna i dag, men du har en nerv.’ Han hade en fri teatergrupp i Västerås och ville att jag skulle spela huvudrollen i hans nya pjäs. När jag ser tillbaka på den pojken, 13 år gammal, som dansar på den där scenen så tycker jag faktiskt att han är rätt modig.

Hur var det att kombinera filmdrömmarna med fotbollen?

– Jag höll alltid skådespelardrömmen hemlig. Det låter larvigt. men jag ville så gärna vara den där idrottskillen att jag inte berättade för någon att jag hade sökt in på Teaterhögskolan i Malmö. När jag kom in blev alla fotbollskompisar förvånade och jag fick förklara för dem att det var det här jag ville göra på riktigt.

Gustav ställde fotbollsskorna på hyllan och flyttade till Malmö. Innan scenskolestudierna var avslutade började rollerna trilla in. I samma veva hann han även med konststycket att förlova sig, även om paret gått skilda vägar i dag. Gustav Lindh-tåget skenar vidare i rasande hastighet.

– No rest for the wicked. Saker händer hela tiden och jag kan bara göra mitt bästa. Jag gör allt fullt ut, oavsett om det handlar om relationer eller roller.

Filmen Dronningen, med den hyfsade svenska titeln Hjärter dam, slog ner som en bomb när den gick upp på bio i våras. En sexbomb inte minst, för förutom att den var en stor publiksuccé, unisont hyllad av recensenter och flerfaldigt prisbelönad, var den också omdiskuterad för sina mycket grafiska sexscener. Danska storstjärnan Trine Dyrholm spelar Anne som lever det till synes perfekta övre medelklass-livet. Hon är jurist, hennes man är läkare och tillsammans med sina likadant klädda tvillingdöttrar bor de i en designvilla i en välmående Köpenhamnsförort. Kristallen får en spricka när mannens tonårsson Gustav, spelad av Gustav Lindh, från ett tidigare äktenskap flyttar in. Mannen har svårt att närma sig sonen, men Anne tar honom under sina vingar och kort därefter rullar ett erotiskt drama mellan styvmamma och styvson upp. Slarvigt återgiven låter den möjligtvis som handlingen till valfri porrfilm, men Hjärter dam är snarare en psykologisk thriller om makt, moral och mänskliga relationer. Det är också därför den är utsedd till att representera Danmark på Oscarsgalan 2020.

– Jag är fortfarande konstnärligt hög på den upplevelsen.

Du och Trine Dyrholm ser ut att ha en väldigt stark kemi i filmen. Var den lika påtaglig bakom kameran?

– Absolut. Trine är världens coolaste människa. Man arbetar fram den där kemin under repandets gång, för den är som du är inne på helt nödvändig för att det ska bli bra. Trine har så otroligt mycket mer erfarenhet än jag, men vi märkte att vi jobbar väldigt lika. Vi närmade oss rollen och manuset på samma sätt, vilket gjorde att vi kom ännu närmare varandra. Vi hade väldigt roligt tillsammans.

Hur var det att spela in de omtalade sexscenerna?

– Det var andra scener i den filmen jag var mer nervös över. Sex på film är som våld på film, det är ofta överflödigt. Men här var det en så stark del av hela berättelsen. Jag och Trine bara garvade och gjorde high five efter sex­scenerna medan fotografen stod och kallsvettades och rodnade av all nakenhet.

Hur reagerade du när det stod klart att filmen blir årets danska Oscarsbidrag?

– Jag var på inspelning när jag fick sms:et och blev helt överlycklig. Sedan ska man komma ihåg att det är lång väg till en Oscar. Jag är ett stort fan av dansk film, och att jag har fått vara en del av en film som är Danmarks Oscarsbidrag gör att jag måste nypa mig själv i armen.

Varför är danskarna så bra på film?

– Jag älskar ju som sagt dansk film, men jag skulle snarare säga att det är Skandinavien som är bra. Hela världen tittar på oss.

Gustav Lindh tillhör en ny generation av manliga skådespelare som har mer gemensamt med exempelvis Call Me By Your Name-stjärnan Timothée Chalamet än valfri buffel på Dramaten, ingen nämnd ingen glömd. Även om 24-åringen läst sin beskärda del av stökiga skådisbiografier som befäster den manliga genikulten, där grisigt beteende ursäktas med luddiga resonemang om dekadent och konstnärligt leverne, är han för ung för att ha hunnit fostras i den världen. I stället lyfter han oposerat fram de kvinnor som har hjälpt honom framåt i karriären.

– Manliga genier, vad ska man säga? I så fall skulle jag vilja lyfta fram de kvinnliga genier jag har fått äran att jobba med. Det är helt sjukt vad jag lärt mig mycket av Josephine Bornebusch, Trine Dyrholm och May el-Toukhy, för att nämna några.

Hur ser du på myten om det manliga skådespelargeniet?

– Jag kan absolut snegla på gamla manliga skådespelare. Jag har studerat gamla Marlon Brando-filmer och läst Michael Caines extremt stökiga självbiografi. Men jag har svårt att identifiera mig med hela den där machogrejen. Jag vet vad jag vill stå för. Jag har varit så välsignad som har fått spela roller som inte kräver att jag är ett muskelberg.

Hur hanterar du framgången?

– Ingen aning faktiskt, jag har varit med om så mycket feta och märkliga saker det senaste året att det känns overkligt. Bara att få vara på den amerikanska filmfestivalen Sundance med Hjärter dam var så enormt stort. Veckan efter flög jag till Sverige för att vara med på den skandinaviska premiären på Göteborgs filmfestival, där det visade sig att filmen vunnit hela tre olika priser. Samma kväll fick vi reda på att vi hade vunnit i Sundance också. Helt surrealistiska upplevelser. Efter det gick jag och Magnus Krepper, som spelar pappan i Hjärter dam, till hotellrummet och lyssnade på musik, drack champagne och rökte cigaretter genom fönstret. Det är nog en av mina bästa kvällar någonsin.

Blir du ofta igenkänd på stan?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det händer att vissa känner igen mig utan att riktigt kunna placera mig, de tror att vi är gamla bekanta. Det är möjligt att det blir mer nu efter Älska mig.

Josephine Bornebusch har både skrivit och regisserat dramakomediserien Älska mig på Viaplay där Gustav spelar mot Sverrir Gudnason, Johan Ulveson och Bornebusch själv. Serien är en slags romantisk komedi i sex delar som skildrar tre generationer och hur de på olika sätt hanterar kärlek, sorg, passion och relationer. Förutom att serien är den mest sedda originalserien på Viaplay någonsin blev det nyligen klart att amerikanska ABC förvärvat rättigheterna att göra ett pilotavsnitt, under namnet Love Me, som produceras av Hollywoodstjärnan Elizabeth Banks.

– Det har varit en skådespelarfest. Josephine har skrivit en så jävla fin serie med en så mänsklig ton. Många trodde nog att den skulle vara en ny Solsidan när den lanserades, och inget ont om den men den här serien är en ganska mörk historia. Jag förknippar den med brittiska tv-serien Fleabag eller något av Lena Dunham. Jag har lärt mig så mycket av Josephine. Sedan är det så klart kul med den amerikanska remaken och att det blir en säsong två.

Hur rik blir man som ung skådespelare?

– Jag har inget att jämföra med. För mig är det bara så sjukt att jag kan leva på det. Jag vaknar i min lägenhet med den känslan varje dag: Tänk att skådespeleriet betalar min hyra. Jag har det bra, men samtidigt har jag inga dyra vanor. Eller ja, jag blåser rätt mycket pengar på kläder.

Har du alltid varit modeintresserad?

– Så länge jag kan minnas. Jag inspireras av allt jag ser, och jag är ju så privilegierad att jag får resa i mitt jobb,  man hittar alltid stilinfluenser på resande fot. Jag älskar till exempel mina ringar, det är något jag samlar på.

Hur ser du annars på din karriär just nu?

– Det enda som betyder någonting är arbetet. Det kan vara över i morgon, men just nu är jag så otroligt lycklig som kan försörja mig på det här.

Credits:

Fotograf: Sara Bille/Link Details
Stylist: Emine Sander/Link Details
Grooming: Philip Fohlin/Link Details
Fotoassistent: Magnus Bergqvist