Annons
Annons

CAFE_HS_FREDRIK_SKOGKVIST_MG_7088

Succéer som Ljust & fräscht, The 90s har gjort honom till en rik man och skänkt honom kungastatus 
i humor-Sverige. I början av 2013 publicerade Café en intervju av Fredrik Wikingsson som undrade varför Schyffert plötsligt ville bli seriös dramaregissör? Nu har Henrik Schyfferts tv-serie Alla är fotografer börjat igen.

Annons

svt

En bild ur programmet.

 

* * *

 

Operabaren i Stockholm. Sen lunch en dag i november. Det är relativt lugnt och tomt. Regissören Thommy Berggren sitter ensam vid ett bord en bit bort med en drink framför sig.

Gilla Cafe.se på Facebook

– Ser du!? säger Henrik Schyffert. 
Han har ingen jävla mobil som han sitter och pillar med! Han sitter bara där! Så jävla fint.

På dagordningen står ett samtal om Henrik Schyfferts resa de senaste tre, fyra åren. Från de första, darriga provföre­ställningarna av showen The 90s – Ett försvarstal till hans nuvarande position 
som national­klenod, där han gör välgörenhetsgig för drottning Silvia, säljer ut Globen och har regisserat sin första dramaserie, Allt faller, som just börjat visas på tv4 och som Schyffert inte ens själv vågar kategorisera som framgång eller fiasko när vi ses.

Vad har han lärt sig av den här tiden? Vad har måhända gått förlorat? Samtalet bör också snudda vid hans psykfalls­tendenser.

Schyfferts första beställning blir en Dry Martini innan hans rumpa ens landat på stolen. Sen äter han en vit fisk.

Jag minns när du intervjuade Magnus Uggla för Café i slutet av 90-talet och den första meningen i artikeln var att du slog på bandaren och sa: ”Ett två, ett två, kändis suger kuk…”

– Gud…

Nu gör du den där gesten som du 
alltid gör när ditt 90-tal kommer upp, 
du begraver ansiktet i händerna. 

– Ja, men är det konstigt då? Det enda jag ser framför mig är en ängslig, rädd, nervös kille. Och så blir jag rädd för vad jag ska få höra. Det är Pandoras ask, mitt 90-tal.

Håll i dig nu då, för jag har en annan grej. När ni gjorde humorsajten 
Spermaharen i slutet av 90-talet…

– Nej, sluta!

…så stod min 
kollega Filip i receptionen på produktions­bolaget Jarowskij och läste Aftonbladet när du kom fram och bara snodde tidningen rakt framför näsan på honom, med orden ”Den tar jag!”. Och då kände ni inte varandra över huvud taget.

– (Döljer ansiktet i händerna igen.) Men jag försökte väl vara rolig? Eller? Det finns många sådana där historier. Jag försökte skoja, men visste inte riktigt hur. Eller så var jag bara ett svin.

Om du ser dig själv som en person som var ”en annan” förr i tiden – kanske till och med ett svin ibland – när blev du i så fall den du är i dag?

– Skiftet kom nog 2004, 2005. Jag förändrades kanske inte så mycket, men jag började förstå vem den där 90-talskillen var. En bit in på 00-talet började jag bli lite bra på standup och då insåg jag mer och mer att den där andre killen inte kunde någonting. Och då var det lättare att förstå honom och förlåta honom.

Tror du att det någon gång kommer att ha gått så lång tid att det bara är kul att höra om dina 90-talspåhitt?

– Nej. Det kommer alltid att vara ångest­laddat. Jag gjorde ganska många människor illa. Ofta omedvetet. Har du sett Herzogs dokumentär om skådespelaren Klaus Kinski, My best fiend?

Ja.

– De filmar i Amazonas djungler och en stackars indian råkar hugga av sig handen. Klaus Kinski blir tokig, eftersom han då inte får all uppmärksamhet längre – han börjar skrika, slänga te i vattnet, skjuta omkring sig. Så tänker jag att jag betedde mig. Jag bara vevade vilt. Som ett slags Jackson Pollock-action-painting. Som en tjur i en porslinsbutik.

Ni var med i en TV3-talkshow 
med Adam Alsing i mitten av 90-talet 
– du, Johan Rheborg och Robert 
Gustafsson – och trashade studion mer eller mindre.

– Vi hällde smör i hans dator. Eller sirap var det nog. Jag vet inte varför vi gjorde det, men… Jag var bara så… arg. På allt. Underhållnings-Sverige var bara piss. Det fanns ingenting som var konstigt, ingenting som var annorlunda. Man kunde inte gå in på Youtube och hitta udda grejer på den tiden. Det fanns bara de här jävla kanalerna med ”Hjärtligt välkommen, du har bakat en ostpaj?”. Eller så var det nån som bräkte på dialekt och gjorde sketcher. Jag var genuint arg på det. Gillade man musik på den tiden så fanns det alltid bootlegs och fanzines i Tyskland som någon kunde fixa, men gillade man komik fanns det ingenting.

I musiken finns det en tradition av att trasha det gamla, medan humorn tvärtom alltid varit ganska respektfull mot äldre branschkollegor. Ni ändrade på det.

– Ja, och det var för att Andres (Lokko, journalist och medförfattare i humor­kollektivet Killinggänget) och jag fann 
varandra i det där raserandet. Han visste hur musikerna funkade, deras respektlöshet, punken, modsen och så där. Jag visste bara att jag hatade tv-programmet Nöjesmassakern. Så när jag ser tillbaka på trashade Adam Alsing-program ur det perspektivet har jag lite lättare att förstå och förlåta det. Jag hade inte så mycket koll på hur jag själv skulle vara rolig, men jag ville slå sönder det som var artigt och trevligt. Man hittar sig själv i unga år på samma sätt som man knackar fram en staty. Man slår först bort det man inte är. ”Jag är inget jävla Lorry, jag är ingen jävla Åke Cato, de kan fara åt helvete, Karamelodikt och alltihopa…” Så där höll jag på.

Det skapade en underlig bild av dig också, som sitter i. En gång för nåt år sen satt jag på fiket Gateau i Bromma, på uteserveringen. Vi skulle träffas för jag hade köpt ditt hus – möjligen till överpris, det känns så – och du skulle lämna över nyckeln. Det satt sju, åtta andra gäster där, det var varmt och mysigt och avspänt, och sen rullade du fram med bilen, klev ur, och när folk såg att du närmade dig uteserveringen märkte jag en fysisk förändring hos dem, de liksom stramade upp sig, blev på sin vakt. Som om de kände sig hotade. Det var jävligt märkligt. Förra veckan satt jag på Tures i Stockholm när Lasse Berghagen klev genom lokalen och då var det som om folk tinade upp och började älska livet lite mer. När du klev fram mot Gateau var det som om folk blev rädda.

– Det är möjligt. Men sånt får mig nog att kompensera, att bli ännu trevligare, hålla upp dörren. Vara artig, verkligen försöka vara mild.

Din kollega Kerstin Johansson sa en gång att du alltid går omkring i strumplästen på hotell, i korridorer och i mat­salen, eftersom det gör att personalen får intrycket att du trivs.

– Ja, det är min tes. Att folk som jobbar på hotell vill att gästerna ska trivas, och kan jag ge dem intrycket att jag har det bra på deras hotell så är det väl fint? Då mår de kanske lite bättre?

Den här önskan om att folk omkring dig ska må bra, sammanföll den med att du ”blev” den du är i dag, där vid 2005 någonstans?

– Jag har ju insett att den här osäkra stilen uppfattades som burdus, jobbig, påträngande. Mark Levengood sa en bra grej: ”Jag är trevlig, men inte snäll. Henrik Schyffert är snäll, men inte trevlig.” Jag tänker att det stämmer bra. Jag är omtänksam och kommer i tid och betalar notor och lyssnar på folk och bryr mig om vad folks barn heter. Men jag kan vara kantig i tilltalet, och då backar folk.

En gång hade jag möte med dig inför min och Filips turné Jakten på den försvunna staden, som du regisserade. Jag var osäker som fan, satt och berättade hur vi tänkte, när du plötsligt bara reste dig upp, helt utan förvarning, och gick bort och snackade med en bartender i tio minuter, innan du kom tillbaka och fortsatte snacket precis som om inget hade hänt.

– Sånt gör jag nog, ja. Är jag socialt 
handikappad där eller?

Det tycker jag.

– Jag tänker att baksidan av att vara en ”doer”, att få saker och ting gjorda, vilket jag faktiskt får, och med en jävla fart ofta, är att jag ibland lyder mina impulser utan att alls tänka efter hur det ser ut. Så om jag känner igen en bartender och känner att ”fan vad jag vill berätta en grej för honom”, då går jag nog bara iväg. Samma sak med sånt jag säger. Jag vill få ur mig grejer, och fort ska det gå. Jag vill vara lite Truman Capote, lite witty, lite Stephen Fry, som säger saker reptilsnabbt och så där precis på gränsen: ”Ja, men piss-sex, det har man direkt när man kommer hem från krogen, medan urinen fortfarande smakar Staropramen!” Vad fan sa han? Man blir ju glad när folk levererar sånt.

CAFE_HS_FREDRIK_SKOGKVIST_MG_7988

 

Det mest överraskande som jag upptäckt med dig var när jag kom hem till ditt hus – som jag alltså nu köpt till överpris – och såg att du hade satt upp en The 90s-recension på kylskåpet. Jag sa ingenting om det, men jag minns att jag tänkte att det där säger någonting sant om dig.

– Ja, men jag har nog inga problem med det där, att stå för att jag blir glad av beröm. Det är ändå tre års jobb, förberedelser. Sen är det nån som tycker om mig och det jag gjort. För mig är det inget konstigt att klippa ut det där och magneta upp det. Så ofta får man inte vara glad i det här yrket. Man får passa på.

Somliga skulle kanske ändå tro att du skiter i vad andra tycker.

– Men så är det inte. Det här är ett yrke som kräver respons. Och jag är medieskadad. Jag vet hur det fungerar. Jag tänker att han där borta (nickar åt Thommy Berggrens håll), han bryr sig inte om sånt när han har premiär. Han står på scenen och tänker: ”Äh, det är nån jävla murvel som är här, honom skiter väl jag i! En råtta är vad han är!” Men såna som du och jag, vi vet vad recensenterna heter, vilka de är, vad det är för skillnad mellan tre och fyra plus på affischen.

Vilken enskild recension har gjort dig gladast?

– Reaktionerna på The 90s-premiären. För det var så oväntat. Jag gjorde den 
första föreställningen på Pusterviksbaren 
i Göteborg. En smygpremiär. Så jag var nere i Göteborg helt själv. Det var inga recensenter på plats. Och när jag gick av scenen var det bara jag backstage. Cissi som jag jobbade med höll på att rodda med nån ljusgubbe och jag bara stod där i tystnaden. Till slut gick jag ut i lokalen igen, men då var det tomt. In i logen igen. Tomt. Ut i baren. Helt tomt. Alla hade gått hem. Jag fick ingen respons över huvud taget. 
Så det gick ett par dagar där när jag tänkte: ”Okej, jag har åtminstone gjort det, nu får jag åka upp till Stockholm och riva av det här i ett par föreställningar på Rival och så är det klart sen.” Och sen fick jag fem plus av Aftonbladet, helt oväntat. Jag visste inte ens att de skulle skriva något.

Det känns som att allt växlade upp där, för dig, med den där framgången.

– Det stora med det där, för mig, var att jag vågade prata om mig själv. Tidigare handlade det mest om att peka på andra och säga att folk var dumma i huvudet. På så sätt förändrade The 90s allt.

Det finns ett ögonblick i din tv-serie, Allt faller, som jag tycker är intressant, och jag inbillar mig att det säger mycket om vem du är i dag. Du berättar i en scen att du har börjat slänga pengar, enkronor och så, i papperskorgen för att du inte orkar bära omkring på dem. Och du berättar att du funderat på att skriva standup­material om det, men att Johan Glans sa: ”Nej, det kan du inte göra. Folk kommer att bli arga!” Jag tänker att din enorma popularitet på ståuppscenen har gjort att du möjligen tappat lite i frihet, eftersom så mycket handlar om att säga det folk vill höra.

– Nja, alltså, jag skulle mycket väl kunna skämta om att kasta pengar även om Glans aldrig skulle göra det. Men visst är jag lite försiktigare än förr. Jag vågar inte göra konstiga grejer på samma sätt som när jag gjorde ett knasigt, ironiskt sommarprat i början av 90-talet. Det vågar – eller vill – jag inte längre. Och det är nog en försämring. Och jag tänker att det beror på att jag nånstans djupt inne i mig vill att Allsång på Skansen ska ringa. Jag är lite för intresserad av att bli accepterad. För oaccepterad var jag ganska länge, så det känns inte så intressant längre. Sen bevakar jag min 
position genom att varje gång jag gör en grej så ska det fan vara någonting. Säger man ja får man fan göra jobbet. Tunnan ska fan inte vara tom när man står där. 
Jag är livrädd för det.

Har det hänt?

– Jag är nog lite för ordningsam för det. Men jag kommer ihåg när Peter Wahlbeck skulle roasta Johan Rheborg på Berns. Alla andra hade gjort läxan, skrivit manus och så där, men Wahlbeck gick upp och började prata om Rheborgs hobbyfotograferande: ”Vad är det för jävla bilder du tar… nån jävla sten…” Och så höll han på med det där i några minuter, sen började det gå på tomgång och han var tvungen att säga: ”Jag har inte kommit på något mer… Fan… Det känns dumt nu…” Det är det värsta jag kan tänka mig.

Har du misslyckats med något yrkesmässigt de senaste fem åren?

– Det här Veckans nyheter som vi gjorde för Kanal 5 blev ju dåligt. Vi gjorde ett misstag då, och det var att vi försökte skämta om själva nyheten. Det gör ju inte The Daily Show och Colbert Report – de skämtar inte om elden, de skämtar om röken, kommentarerna, nyhetsrapporteringen, Fox News-människorna. Vi försökte skämta om nyheterna i sig och det var för svårt. Vi var inte tillräckligt smarta för det.

Hur jobbigt var det då, att vara i ett projekt som inte funkade?

– Jag kände mig lite som Hamrén efter en förlust mot typ Moldavien: ”Vad fan var det som hände?” Tokslaktat blev det också. Fy fan. Jag kan tänka tillbaka på den där killen som försökte göra den där grejen, verkligen ville få till det, första egna tv-programmet och så vidare, och då tycker jag lite synd om honom.

Henrik Schyfferts telefon ringer. Det är Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som vill styra upp morgon­dagens jakt. Schyffert lägger på 
och ler.

– Det där, att han ringde, var verkligen perfekt för en Caféartikel, 
eller hur? Var så god! Jag bjuder på den.

Vi beställer in avec. Kanske är det den dyra calvadosen, oljig och fin längs insidan av glasen, som gör att det känns så naturligt att ta upp kungahuset och Henrik Schyfferts raketfärd in i de fina salongerna.

Om vi pratar lite om nationalklenoden Henrik Schyffert då: Hur var det att träffa drottning Silvia?

– Vi gav bort en Ljust & fräscht-föreställning till Childhood, en välgörenhetsorganisation som hjälper utsatta barn. Sen visade det sig att Silvia var nåt slags helgon för det där. Och det roliga var att vi kör en grej i Ljust & fräscht där vi visar den där fisken man kan sätta upp på väggen, ”Don’t worry be happy”-fisken. Då frågar vi alltid om det är nån i publiken som har en sån. Den här gången var det bara en som räckte upp handen – Silvia. Så jag sa: ”Okej, men det är hans, va?” Hon bara skrattade: ”Ja det är hans!” ”Och han har den på Öland va, inte i stan?”, sa jag. ”Nej, i stan får han inte ha den!” ”Han har rätt kass smak, va?” ”Ja, vi är olika.” Oj, vad jag älskade henne för att hon bjöd på det där. Rakt in i hjärtat gick hon.

Är det din vardag nu, sådana här flotta sammanhang?

– Jag får alldeles för få sådana propåer. De har aldrig frågat om jag vill vara julvärd.

Skulle du vilja vara julvärd i tv?

– Ja, man vill ju bli tillfrågad! Stjärnorna på slottet, allt det där. Unicef-galor… När de sitter med en Unicef-gala och skissar på vilka de vill ha med så börjar de alltid med Henke Larsson. Han är ground zero. Sen Persbrandt. Sen Carola. Där hamnar jag ganska långt ner.

Vad har du förresten för förhållande 
till alkohol?

– Det är farligt i den här branschen, där man nästan bara rör sig i alkoholmiljöer. Belöningsmässigt är det ett problem. Man tycker att man har gjort ett jobb och förtjänar någonting för det. Och där har det varit gränsfall när jag insett att jag druckit fyra kvällar i veckan och behövt skärpa till mig. Det är klart att det skulle kunna bli ett problem. Jag tänker på det jättejättemycket. Alla i branschen gör det. Även om det har blivit lugnare. Förr var det mycket mer så att folk drack före gig, gick upp salongsfulla på scenen och drog några vitsar. Nu är det ingen som ens dricker på scen. Förutom Betnér då, som gärna markerar med en bärs där uppe.

Har du någon gång varit full på scen?

– Nej, men en gång var jag så bakfull att jag nästan var det – dagen efter Guld­baggegalan 2004. Vi vann en massa jävla priser för Fyra nyanser av brunt och festade som galningar. Och så var jag ohyggligt bakfull nästa dag, och skulle uppträda… Jag tog upp en stol på scenen, damp ner på den och bara satt och mumlade för mig själv, förklarade vad som hade hänt, hur trött och sliten jag var, och jag märkte just då att jag hade Micke Persbrandts telefonnummer skrivet i läppstift på vänsterhanden. Så jag började berätta om det. Och jag hörde att folk skrattade så 
att de skrek fast jag inte ens hade börjat dra skämt. Och då tänkte jag: ”Hm… 
Här finns det något: att vara bakfull! 
Jag är tydligen roligare då! Så här måste jag börja jobba!” Livsfarligt, det där.

Vilken konstellation har bäst framtidsutsikter – du och Fredrik Lindström eller du och Killinggänget?

– Just nu jag och Fredrik. Jag fattar inte vad vi ska göra härnäst i Killinggänget. 
Det har gått så långt nu att alla idéer handlar om Killinggänget. Jag och Tomas (Alfredson, gruppens regissör) pratade om att göra en avskedsföreställning där vi är hemma hos någon av oss och kollar på en film tillsammans. Och Robert går iväg och ringer en massa för det är strul med någon spelning med Rolandz… och Andres bara babblar på och sen är det slut. Men jag vet inte… Det fina med den där gruppen är att vi bara gjorde nya grejer, vi gjorde inte Åtta nyanser av brunt eller NileCity 2 – det var bara nytt hela tiden. Och så behövde vi varandra i början. Jag behövde de andra mest. Och Tomas lärde sig regissera, Johan lärde sig skådespela, Robert fick lite kulturellt kapital… Men nu är det som om ingen i gruppen behöver de andra längre.

Vad tycker du är det bästa ni har gjort?

– I Torsk på Tallinn gjorde vi ju faktiskt en mockumentary långt före The office och alla andra. När Tomas kom på att vi skulle göra den i dokumentärform i stället för spelfilm så var det jävligt nytt 
och annorlunda.

Om ni i stället hade gjort 
Torsk på Tallinn lite längre 
och satt upp den på bio 
så skulle det blivit den 
första fem plus-filmen som också kunnat få en miljon besökare.

– Det hade den fått, och det var ett misstag. När vi satt i redigeringen borde vi ha dragit i bromsarna och sagt: ”Nu skriver vi 20 minuter till och drar upp den på bio.” Jag minns när Tomas visade oss en sekvens från båten där någon estländsk tant la en marmeladkula på kudden och drog ut något slaktarpapper och sa nåt estniskt, långsamt och jag satt i redigeringen och sa: ”Det här är ju helt dött, på ett bra sätt!” Och Tomas skrek: ”Vänta bara, det blir ännu tråkigare snart!” Det var misär, misär, misär. Den vanligaste scenanvisningen i manuset var: ”Det råder stel stämning.”

Vad Youtubar du för att bli inspirerad?

– Jag kollar sällan på vanlig standup, snarare ”heckler comebacks” (scener där ståuppare hamnar i oförutsedda dialoger med publiken) och sånt som bryter mönstret. Där det går lite snett, blir lite levande, komikerna tvingas bort från materialet, men fixar det ändå. Jag älskar det.

Har du ett eget sådant scenögonblick från de senaste åren?

– Jag gjorde en grej på Norra Brunn för några år sen, hade kört 10 minuter av 45 när en tant reste sig upp. Jag kunde inte hålla mig utan frågade henne: ”Ska du gå hem, var det inte bra?” Och hon svarade: ”Jag måste till Uppsala.” Jag följde en impuls och sa: ”Ska du till Uppsala, säger du? I så fall kan jag skjutsa dig!” Jag satte micken i stativet och tog med henne ut genom dörren och försvann. Sen kom jag inte tillbaka. Och jag känner att det där var ett litet ögonblick där jag knäckte det. Det var som i The Matrix när han börjar se siffrorna och koderna. Stunden var roligare än mina förberedda skämt och jag vågade köra på det.

Men om man blir för förtjust i det där skulle det kunna vara en fara?

– Ja, det har hänt mig sen dess, och jag ser det hos andra, att man hela tiden 
bejakar ögonblicket, när det går sönder ett glas, när det ringer i en mobil, när nån ska på toaletten… 
Till slut känner man bara: ”Säg ett skämt!” Det tråkiga med mig annars är att jag är så extremt noggrann. Det säger hon som sköter våra spelningar på västkusten, att jag är så tråkigt förberedd. Som när vi gör de här sommarturnéerna med ett gäng andra komiker och kör en kvart var. Några sitter och hittar på grejen i bilen på väg till gigen, men jag börjar skriva redan i april, provkör på nån camping i Kalmar, framför korvkiosken. Folk undrar ”Vad fan gör han här?” medan jag testkör, spelar in, åker hem och skriver om.

Du har en härlig frifräsarroll i humor-Sverige just nu, där du hoppar runt mellan roliga samarbeten, lite som när James Bond hoppade på krokodiler i floden 
den där gången, och i vår ska du ut på ståuppturné med Björn Gustafsson. Vad är det du gillar med honom?

– Han är nog den påhittigaste komikern vi har i Sverige. Väldigt studsig i både kropp och huvud. Det står inte still med honom. När vi gjorde Badjävlar blev jag jävligt imponerad också, när han skrev nya grejer varje dag. Det är sådant jag blir glad av.

Det känns som att när han kliver in på scenen så blir folk kära direkt, medan du måste ägna mer tid åt att dra ner dig själv i leran för att få deras kärlek?

– Ja! Så är det ju. Björn är en vandrande förälskelse.

Vad är du för en ”vandrande”?

– Jag är en vandrande amortering, haha! Men man ska komma ihåg att Björn har mer att leva upp till också. Publiken höll ju på att krama ihjäl honom 2008, och det blev ju bökigt för honom.

Det här generationsgapet er två 
emellan, vad innebär det för den kreativa processen?

– Det är intressant att skriva med Björn, för det är så många referenser som jag slänger ur mig – Rubiks kub, moonboots, gamla tv-serien Nudlar & 08:or – grejer jag tar för givet, som fullständigt flyger över skallen på honom. Det är en tankeställare av rang. Men det behagliga för mig som 44-åring är att Björn är Sveriges mest 44-åriga 25-åring. Lugn, lillgammal och nykter. Det är betydligt mer dekadent att turnera med Lindström.

Vad hoppas du få göra mer framöver?

– Har man gjort en grej så kan man 
inte göra samma grej igen. Då blir det 
lätt ointressant. Jag tror att man aldrig 
ska lyssna på erbjudanden från andra, utan i stället dra igång grejer själv, med människor som verkar roliga att jobba med. Konstiga, svåra projekt.  Då blir det intressant. Om sf skulle ringa och fråga om jag vill göra en långfilm så är ju det lyxigt och avundsvärt, men det är inte på det sättet bra grejer föds, genom att man hoppar på något som andra ber om. 
Jag tror att det var Bono som sa det i en intervju: ”Mitt yrke är att vara intressant.” Det är vad det går ut på.

 

Text: Fredrik Wikingsson 

Foto: Fredrik Skogqvist

 

* * * 

Läs mer!

20 stilmissar alla män borde undvika

Så ser du om din klocka är äkta eller inte

17 köksvaror som bevisar att du är en riktig hipster

Annons

Dela (10)
Tweeta

Annons


Laddar