19:45 den 13 augusti 1994, Hultsfredsfestivalen, Rocktältet
Andres Lokko, skribent på SvD: ”Det finns en brittisk tradition, en dröm om bandet som vänder uppochned på allt. Ett band ska göra allt som har föregått dem irrelevant, vilket kanske inte visar sig vara riktigt sant – men drömmen om detta är en självuppfyllande profetia baserad på Beatles. Det är The Beatles, det är Ziggy Stardust, det är Sex Pistols, Stone Roses och Happy Mondays i samma avsnitt av Top of the Pops.”
Martin Gelin, författare och New York-korrespondent: ”Jag och Andres hade förhandskassetten på den nya skivan (Definitely Maybe, reds anm.), vilket jag var extremt stolt över. Tror det var Janne Gradvall som gett den till mig. Precis före Hultsfred hade jag gjort en intervju med Oasis, och på väg till intervjun hade jag köpt en massa skivor med Beatles. När jag träffade Noel och Liam fick de syn på plattorna. Jag har för mig att det var annorlunda pressar, typ kanadensiska, och Liam blev helt till sig när han fick syn på dem. Han erbjöd mig vad som helst för att få skivorna. Det fick honom antagligen att minnas mig, för när vi sprang in i varandra på Hultsfred kom de ihåg de där skivorna.”
”Liam vrålade att jag var ful medan Noel fick svara på frågor.”
Andres: ”Jag gjorde en telefonintervju för Pop med Noel innan de släppte Supersonic. Det enda som fanns ute var en 12”-singel, och eftersom jag känner en del människor omkring bandet gick det att lösa en intervju. En annan gång spelade de på Sjöhistoriska och jag intervjuade Noel och Liam för Café i deras buss utanför spelningen. Det var precis när de bråkade som mest med Blur, och Liam vägrade prata med mig ”because you look like that fucking Damon fucking Albarn from fucking Blur!” Han satt och vrålade att jag var ful medan Noel fick svara på frågor.”
Daniel Björk, chefredaktör Bon Magazine: ”Jag var på Hultsfred med min kompis Carina som hade någon sorts pressbiljett hon fått via Radio City i Borås, som vi båda kommer från. Som jag minns det hade jag inte ens hört Oasis, det enda jag kände till var att tidningen Pop hade skrivit upp dem väldigt mycket. Suget efter bandet var enormt. Carina hade tidigare träffat Saint Etiennes manager, som vi stötte på inne på området och frågade om vi inte kunde presenteras för Liam och Noel.”
Andres: ”Jag minns att Oasis hade fått jobb som förband åt St Etienne. De fick snabbt sparken för att de var för bra. Saint Etiennes timida skivsamlardisco föll lite i glömska efter att Oasis öppnat åt dem. 1994 gick det inte att gå upp på en scen efter Oasis. Det var omöjligt. Hela deras grej handlade om deras närvaro, hur de såg ut, låtarna och attityden. Så in i helvete jävla rock.”
Carina Svensson, PR-konsult och entreprenör, bevakade festivalen för Radio City i Borås: ”Jag var 19 år och hade kort innan fått praktik på min hemstads första lokala reklamradiostation, och eftersom jag rätt snabbt fått en indienörd-stämpel så utrustades jag med en DAT-bandspelare med tillhörande mikrofon med briefen att komma tillbaka med lite påor”, typ ”Hej, vi är XXX och du lyssnar på XXX”. Tack och lov kunde min bästa kompis Daniel Björk följa med så allt kändes fantastiskt, roligt och spännande. ̋
Andres: ”Carina jobbade med mode och sedan skivbolag, men då var hon knattereporter för typ Borås Tidning. Jag har för mig att Liam Gallagher trackade skiten ur de två under presskonferensen, jag minns inte exakt. Just de två blev väldigt … de hamnade i ett oönskat fokus. En lika rolig show som bandets konsert.”
”Det slutade med att Oasis frågade ifall vi ville spela fotboll, och så gjorde vi det i en halvtimme.”
Carina: ”Jag tänkte att om jag inte skulle kunna få en hel intervju med dem – eftersom de var så otroligt hajpade – så varför inte spela in den? Det kunde ju redigeras senare. Dessutom fattade jag inte hälften av deras breda accent – gjorde någon det, handen på hjärtat? Jag ställde mig i alla fall vid en av högtalarna och riktade micken mot den. Det såg ju helt klart roligt ut. Något som uppmärksammades av Noel, som sa något i stil med vilken idiot jag var som stod där och intervjuade en högtalare som om jag trodde den skulle säga något. Varpå Liam så klart högg tillbaka och sa att det var klart den skulle, och började prata föreställande en högtalare.”
Daniel: ”’Look, she’s interviewing a loudspeaker, look, I’m a loud speaker, I’m really loud!’ ”
Carina: ”Jag minns att det kändes lite pinsamt men hey, den bjöd jag på.”
Andres: ”Det var inte så konstigt att de kom till Hultsfred med den attityden. Inte ett långfinger, utan det omvända v-tecknet rakt upp i luften åt allt och alla, vilket de lärde sig från Stone Roses, Happy Mondays och den typen av band. Oasis renodlade det, utan någon desperation över huvud taget. Det genomsyrade hela deras Hultsfredsbesök.”
Martin: ”Jag och min bror Gustav hängde backstage och fick syn på bröderna som ingen brydde sig om eftersom de inte var så värst kända. Jag tror de tyckte att det var kul att några kids gillade musik till skillnad från alla andra som hängde backstage. Det slutade med att de frågade ifall vi ville spela fotboll, och så gjorde vi det i en halvtimme.”
Daniel: ”Min del i storyn är att jag hade ett par Elvis-inspirerade solglasögon jag hittat på Myrorna i Borås för 10 kronor. Under festivalen hade Carina lånat dem, och Liam tyckte om dem så mycket att hon gav dem till honom.”
Jonna Bergh, chefredaktör på Styleby och Damernas Värld: ”Jag var på det giget, men är dock inte något Oasis-fan, tro det eller ej, så spelningen har inte etsat sig fast på något sätt. Min dåvarande kille, Popsicles Arvid Lind, var desto mer starstruck och fick till och med en skitfin bild tillsammans med Liam backstage, minns jag. Alltså måste vi ha hängt med Oasis på något sätt, men jag minns som sagt ingenting av detta. Jag var mer intresserad av Biohazard.”
Andres: ”Det är bara kul att vara i ögonblicket när man ser och märker att ’nu händer det’. Konserter som gör allt annat som hänt tidigare ointressant. Inga extranummer, inte ett ord, ingen dans, ingen rörelse. De kom till och med undan med att ha solglasögon.”
Daniel: ”Jag gick på spelningen och såg Liam, med sin speciella statiska pondus på scenen, sjunga i mina solglasögon. Det var väldigt packat med folk, men för mig var det första gången jag över huvud taget hörde Oasis.”
Martin: ”Det var inte den största scenen de spelade på heller, utan den här tältscenen. Jag minns att jag hade lyssnat på skivan intensivt veckorna före konserten för att lära mig texterna så alla på konserten kunde se att jag faktiskt hört andra låtar än Supersonic som var singeln de släppt.”
Andres: ”Jag har ett vagt minne av att Oasis och The Verve bodde på Stadshotellet i Vimmerby, men det kan ha varit bara The Verve. Hur som helst var det ett jävla party och när spriten tog slut har Bobby Gillespie från Primal Scream berättat att de blev adopterade av de lokala raggarna och cruisade runt i deras gamla amerikanare.”
Daniel: ”Det här var när jag lärde känna Madeleine Levy och hon sa att ’det är något nytt band här som heter Kent som ska uppträda i öltältet, vi kanske kan gå dit?’ Jag, Carina, Liam och Madeleine gick dit, men Liam ville dra efter två låtar.”
Andres: ”Oasis var sista gången man kunde ena det brittiska folket kring ett band. Amerikanska The Strokes försökte anammas på ungefär samma sätt, men det gick inte riktigt. Band som Arctic Monkeys och The Libertines har inte funkat på samma sätt. Skälet till det är en klassfråga, alla brittiska band som slagit igenom på allvar efter Oasis har varit rikisar i sammanhanget. Det enda som gör det på nästan samma sätt är grimegenren med Skepta och Stormzy vid fronten. Working class-romantiken har varit så central i engelsk popmusik. Oasis var de sista arbetarklasshjältarna.”
Vad hände sen?
Åtta år efter Hultsfred hamnade Liam och Andres i slagsmål efter att Andres slagit av Liam hans solglasögon efter en spelning. Oasis splittrades 2009 efter att Liam kastat ett plommon på Noel.