Hoppa till innehåll

Jocke Åhlund: ”Jag och Håkan Hellström är som två OBS-barn som lämnas utan vuxen tillsyn”

Jocke Åhlund
Tom Cehlin Magnusson

Demonproducenten om bråken med brorsan, Håkans Onkel
Kånkel-texter och varför han får ångest av Beatles.

Namn: Joakim Åhlund.
Född: Den 9 augusti 1970.
Familj: Flickvän, tre barn och ett bonusbarn. 
Karriär: Slog igenom tillsammans med sin bror Klas i Teddybears, spelade samtidigt med hyllade popgruppen Caesars. Har bland annat musikprojekten Les Big Byrd, Max von Sydow och Paddan och Hunden, med konstnären Jockum Nordström.
Aktuell med: Smiles nya singel Kylie som släpps i januari på Chimp Limbs.

Du sade nyligen att Sveriges musikscen är en provinsiell gärdsgårdsliga. 

– Det är ju som att sparka in en öppen dörr. Så är det verkligen. Det är rätt bedrövligt, självgratulerande snack om ”den svenska musikexporten”. Det enda som har varit stort utomlands är väl Roxette? Det är inte mycket att hänga i julgranen.

Du producerade Håkan Hellströms senaste album i somras. Ni funkar ihop?

– Det är två OBS-barn som lämnas helt utan vuxen tillsyn. Vi har superkul ihop, tar musiken på allvar och jobbar hårt, men ibland är det sjukt barnsligt och mycket blaj. Det finns inspelningar från när vi är fulla i studion och Håkan sjunger Tillsammans i mörker fast med en improviserad Onkel Kånkel-text med massa under bältet-skämt och skit. Någon dag kommer det en bootleg.

Du har precis startat två skivbolag?

– Det skulle vara coolt att ha en egen etikett att samla alla sina olika projekt under, tänkte jag. Jag har alltid gillat nischade skivbolag som har en snygg logga och som gör coola grejer. Jag tycker det är kul med det grafiska, det är lika viktigt för mig att det är snyggt som att det låter bra.

Hur går det runt?

– Det gör det inte, jag går back som fan. Jag har två olika etiketter. Chimp Limbs är där jag ger ut mina egna grejer. Gibbon var tänkt som mitt sellout-bolag där jag tjänar cash. Där har jag hittills släppt Jonas Lundqvist och Klara Keller. Båda blev jättebra, men jag har gått fett back där också. På sell­out-bolaget. Chimp Limbs ska vi inte ens snacka om.

Foto: Miki Anagrius

Vad lägger du pengar på?

– Vinylskivor! Och mina labels som går back. Jag köper inte Lamborghinis eller hus på Rivieran. Skruttiga japanska och ryska 60-talsgitarrer köper jag. Men jag är inte som Peter Svensson från Cardigans som samlar på Gibson Les Paul Goldtop från 1956 som kostar tio miljoner styck. Jag tycker Gibson och Fender är lite som Volvo, det är lite boring. Jag tror ingen av mina gitarrer kostat mer än tio papp.

”Det är så tråkigt att göra intervjuer när man blir äldre, man blir så nyanserad och snäll. Jag vill inte göra folk ledsna eller pissa på någon.”

Hur mycket tjänade du under Caesars- och Teddybears-åren?

– Vi åkte runt i limousiner och privatjet och tjänade miljoners miljoner, värsta Swedish House Mafia. Jerk It Out var ju den sjunde mest spelade låten i Litauen en månad. Men jag har bränt alltihop nu på att samla på dyra, sällsynta E.T.-dockor och att starta idiotprojekt som egna skivbolag.

Jerk It Out, ja. För en massa år sen sa du att ”jag ville sticka mig i ögonen och stryka mig på snoppen med ett strykjärn” när du hörde den, hur känner du i dag?

– Är det sant? Jag är kanske lite trött på den. Men jag är tacksam för den låten. Det är en gåva som har gett mig mycket i livet. Hellre ett one-hit wonder än ett no-hit wonder. Men strykjärn på snoppen? Det har faktiskt hänt en gång.

Jaså?

– Jag stod och strök när jag var näck. Jag hade en period när jag strök allting otroligt noggrant. Jag strök mina boxershorts och råkade bränna mig på snorren. Det var ej kul, kan jag säga.

Vilken är den bästa låt du har skrivit?

– En ny låt som heter Kylie. Jag och Björn Yttling har skrivit den. Den är sjukt stark.

En av de roligaste sågningar jag har hört var när du sa att det är Staffan Westerberg-stämning i Beatles låtar. 

– Ja, jag håller med mig själv. Beatles är ångest. Vuxen ångest som man hade svårt att deala med som liten. Jag tycker Beatles är intressanta, men jag kan inte påstå att jag gillar dem. De är topp-400 i världen.

Vilket är världens mest överskattade band?

– Beatles. Det är inte dålig konst, jag gillar det bara inte. På de första skivorna är det trallig barnpop med texter om att hålla handen och hoppa hoppsasteg ner för gatan. Senare blir det nonsenstexter om olika bakverk och primalskriksångest på heroin med John och Yoko.

Och Sveriges?

– Det är så tråkigt att göra intervjuer när man blir äldre, man blir så nyanserad och snäll. Jag vill inte göra folk ledsna eller pissa på någon. Jag vill inte ens pissa på Hov1, förstår du? Men jag vet inte. Teddybears? Säg Teddybears, det är ett bra svar.

Har du blivit starstruck någon gång?

– Cee-Lo hade en helt magisk röst, närvaro och karisma. Iggy Pop, samma sak där. När Chrissie Hynde började sjunga så var det wow. Den rösten, nu sjunger hon mina melodier. Men när man väl börjar jobba så blir det svårt att ha den inställningen. Då är det bara en helt vanlig män­niska. Men jag blev starstruck när jag såg Rob Halford på restaurang Gondolen. Han stod där i skinnväst och pipskägg. Helt rakad, gaddningar på huvet. Då var jag som ett litet barn.

Jag såg dig en gång mitt i ett kokande publikhav på en konsert iklädd parkas. Svettas du inte?

– Parkas är det bästa universalplagget, man är alltid lite för kall eller lite för varm. Det finns typ två veckor varje höst när det är rätt temperatur för att bära parkas, men jag har det året om. Temperatur är inte allt här i världen.

Vad är ditt favoritgift?

– Psilocybin. Räknas det som gift? Det gör det, va?

Du och din brorsa Klas har Teddybears ihop. Hur mycket har ni bråkat?

– Vi har bråkat kopiösa mängder. Vi umgicks så otroligt intensivt under många år. Vi hade vårt band, en studio, i familjesammanhang. Ibland känns det som om man behöver en paus. Jag älskar min brorsa, han är grym och är en av de viktigaste personerna i mitt liv. Men vi har verkligen bråkat. Gråtit och skrikit.

På tal om det så turnerade du med Oasis på deras sista turné. Hur var det?

– Jag minns Liam som skitgullig. Lite blyg och nyfiken. Noel är mer ett proffs, uppfostrad. Han går att ha i möblerade rum. De är väldigt olika. Man såg aldrig de två tillsammans över huvud taget. Jag tror att resten hade ett omklädningsrum, och Liam hade ett eget. Eller Noel. De hade så lite kontakt med varandra man kunde ha, de tittade knappt på varandra på scenen. Efter vår del av turnén så drog de vidare. Senare så hörde vi att Liam hade smashat Noels favoritgitarr, och sen dess har de inte spelat ihop.

Du fyllde 50 år i år. Ingen ålderskris i sikte?

– Jag har så många kriser. Miljöångest, ålderskris. Men jag mår inte sämre nu än vad jag har gjort tidigare i mitt liv. Jag tror inte att jag mådde bättre när jag var 20. Eller 30, för den delen. Jag känner mig sugen och hungrig och bra på det jag gör, jobbmässigt. Kris är nog bara ett konstant tillstånd, sen hittar man på olika namn för det.

Dödsångest?

– Man vet ju att man snart ska dö. När man var 20 fanns inte döden på horisonten. Nu finns den där. Det är lite läskigt. Det vore ju inte jättekonstigt om jag dog nu. Men man är ju girig och vill ha mer. Trots att allt är så sjukt boring.

Går du i terapi?

– Ja, jag har gjort det ganska länge. Jag gillar det. Det är inte alltid kul att gå dit, men det känns alltid bra att gå därifrån. Man försöker i alla fall komma någonvart. Bli lite bättre och snällare.

För några år sen berättade du att du inte drack under en period. Hur är det med det i dag?

– Det blev två år till slut! Det var de längsta åren i mitt liv. Jag gillar att dricka, det är gott, kul och trevligt. I perioder har det blivit för mycket festande och man har behövt en paus. Jag skulle inte vilja kasta in handduken för evigt. Det är för tråkigt. Klabbe och jag brukar säga att man aldrig vill dricka så mycket så att man måste sluta dricka.

Vem har du kvar att göra en låt med?

– Jag hade en idé om att göra en skiva med Lill Lindfors. Låta alla grymma låtskrivare man känner bidra med låtar. Hon har fortfarande en jättefin röst. Jag har kontaktat henne, men hon visste inte vem jag var och garvade bara åt mig.

Vad är ditt största Spinal Tap-moment?

– Har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna skratta åt det än? Det finns sjukt många. När vi spelade på Hultsfred så ville vi att Thomas Rusiak skulle sjunga på en låt, men han hade en spelning någon annanstans samma dag. Vi hyrde in en helikopter så den landade backstage medan vi spelade. Tomas kom springande upp scen med hawaiiskjorta, solbrillor och en flaska Jack Daniel’s i handen. Det var inte Oasis på Knebworth, direkt.

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.