Hurula i stor intervju: ”Min nya skiva är mer färg”

Robert Hurula

Dubbla Grammisvinnaren Hurula är tillbaka med sin fjärde fullängdare ”Jehova”. För Café berättar Sveriges största rockexplosion om att spela in nya skivan under peak corona, jakten på tröst och varför att spela live under glesa publikformer kommer att kännas som filmen ”Metropolis”.

Joakim Almén | Foto: Per Kristiansen  |  Publicerad 2020-10-22 09:07  |  Lästid: 6 minuter

Längesen vi sågs nu. Vad har hänt sen sist?

– Mm, var det ett och ett halvt år sen? Just fan, vi sågs innan Klass. Ja, vad har hänt sen dess? Det har varit ett konstigt år, men det är samma för alla. Men på något bisarrt sätt har det passat mig att gå in i mig själv och bli eremit.

Har du varit restriktiv med att inte träffa folk?

– Det känns mer som att folk runtom mig varit restriktiva. Jag har bara inte velat pressa på. Jag har haft ganska lindriga fall av corona runt om mig, vilket gör att man slappnat av.

Berätta om nya skivan Jehova.

– Varje skiva blir alltid en motreaktion. Det är en ganska stor skillnad mot förra som skulle vara mer monoton och maskinell.

På förra skivan Klass behöll du sången som du sjöng in tyst i lägenheten.

– Ja. precis. Det fanns en dogm den gången att det nästan kändes opassande med refränger, texterna berättade allvarliga berättelser ur verkligheten. Det kändes befängt att det skulle ”lyfta”. Jag kämpade emot att det skulle kännas som ett lyft. Den här gången ville jag att låtarna skulle symbolisera en sorts tröst.

Foto: Per Kristiansen

Namn: Robert Hurula.
Född: 1979 i Luleå.
Familj: Fru och två barn.
Karriär: Släppte hyllade debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för 2014 och har sen dess släppt fullängdarna Vapen till dom hopplösa (2016) och Klass (2019), samt två EP-skivor, Betongbarn (2014) och Oss är allt (2018). Har vunnit två Grammisar för ”Bästa rock” 2019 och 2020. Hurula är starkt förknippad med sina energirika livespelningar, som ofta beskrivs som en av Sveriges bästa inom rock.
Aktuell med: Fjärde albumet Jehova som släpps 23 oktober.

Vad för tröst?

– Eftersom jag varit där och petat med symboliken kring vägen ut, och jakten på väg ut ur jobbiga trauman, ville jag att de skulle kännas annorlunda. Jag ville att de skulle kännas olika bara man såg dom så här. Mer färg.

Hur menar du med färg?

– Från en dokumentär till en annan slags dokumentär – en ljusare dokumentär, haha. Jag ville att det skulle vara en viss glädje i musiken. Men det är svårt för mig att skriva glada texter.

Fast du skriver ju fint om kärlek, det är väl ändå i viss mån glatt?

– Ja, det är också ett sätt att försöka närma sig värmen och en jakt på tröst.

Förra gången vi träffades berättade du att du svimmade under inspelningen av låten Innan ljuset. Inga liknande incidenter i arbetet med Jehova?

– Ingen svimning den här gången, jag tror jag försökte sova och äta lite mer den här gången. Samma dag som vi började spela in skivan började Norge, Danmark och Finland att snacka om att stänga ner för corona. Precis i samma veva… fan vad tråkigt att prata om corona? Det är ju det enda man pratar om nu.

Lite. Men du får fripassage att fortsätta här.

– Men det är det jag tänker på med själva inspelningen. Det var en bubbla. De två första dagarna pratade vi om corona hela tiden, tills det att det blev en bubbla som var härlig att vara i för att man slapp tänka på corona. Man visste inte om det här kommer bli en ebola.

”Kommer vi bli kvar i den här studion?”

– Precis. Det har säkert nån effekt på, för att använda ett så fult ord som spelglädje, haha.

”Så länge jag skriver om självmedicinering och bearbetar det är jag inte är mitt i det.”

Du sjunger om antidepressiva läkemedel och benzos på en av låtarna, och på förra skivan hade du en låt med titeln Självmedicinering. Har du självmedicinerat mycket i ditt liv?

– Ehm.

Förlåt för den raka frågan.

– Ja, den var brutal. Men jo, det har jag ju. Det är det korta svaret.

Hur ser din relation ut till det idag?

– Jag tror det hade varit svårt att skriva om det på det sättet om jag var mitt i det. När jag varit mitt inne i såna perioder har jag inte kunnat göra ett skit. Så länge jag skriver om och bearbetar det kommer det märkas att jag inte är mitt i det.

Från ett läktarperspektiv känns det som att ditt textförfattande fungerar som en punktmarkering av upplevda trauman.

– Jo, så är det ju. Det är ju faktiskt en metod att försöka behandla det genom att vidröra ämnena. Att man skriver om det gör att man måste prata om det. När man skriver om det på det sättet vill folk prata om det och dela med sig av sina upplevelser. Men även i de närmsta relationerna kan folk bli mer öppna för att ta upp de där grejerna. Allt hänger ju ihop på nåt sätt. Att jag ens känner att jag vill ta upp de där grejerna gör att jag blir mer närvarande i livet än om jag går runt och tiger.

Absolut.

– Om man har insett var såret sitter är det en ganska skön känsla att förminska den till en poplåt. Den tyngsta historien för mig på senaste skivan är nog Arvet. Då är det en ganska skön känsla att bagatellisera ner det till en valstakt, haha.

Ju tyngre text – desto ljusare arrangemang?

– Ja, till den här skivan har det blivit så. Det är skönt att förminska vissa grejer: ”Här ska det komma en refräng”. Nu får jag inte göra livegrejen på samma sätt. Men det är en skön känsla att ha ett rum med mikrofon och bara stå och skrika ut jobbiga känslor – och verkligen försöka vara i nuet. När man gör det så man känner sig dränerad efteråt. Det känns lyxigt att kunna ha ett sånt utlopp.

Foto: Per Kristiansen

Vad saknar du mest med att spela live?

– Jag har ju inte spelat ännu i det här klimatet. Om man tittar på bilden på Rolling Stones bakom dig, och så tänker man hur det kommer se ut nu… Det kommer se ut som Fritz Lang, Metropolis-filmen. Har du sett den?

Nej.

– Det kommer kännas som att samhället är rutor av människor. Lite domedagsaktigt tänker jag. Vi får se hur det kommer kännas.

Hur känner du inför det här potentiella publiktaket på 500 sittande personer?

– Det kanske passar då till Jehova-turnén. Kanske kommer kännas som en kyrka med bänkrader. Det får väl passa in. Det kommer nog bli kul. Vem vet? Man kanske inte kommer att se på konserter på samma sätt, och man kanske inte kommer att försöka trissa upp stämningen på samma sätt, utan mer vara ”nu gör jag min grej, och så får ni ta det som ni vill”. Och försöka få adrenalinpåslaget på samma sätt.

Det låter som att du försöker se möjligheter här. Har man varit på en konsert med dig vet man ju att det egentligen är diametrala motsatsen till sittande publik med 1,5 meters avstånd.

– Ja, i vissa stunder känner man att det är lite sorgligt. Men folk kommer hitta sin väg på nåt sätt tillslut. Om det är att folk behöver stå och svettas och skrika arm i arm så kommer det tillslut leda tillbaka till det nån gång.

Men du har inget emot att spela live med de här förutsättningarna som kommer gälla ett tag framöver?

– Första steget för mig är att jag ska repa med mina kompisar. Känna musiken i rummet igen, sen tar vi det därifrån. Det ska bli jävligt kul!

Du är ju något av en urkraft av energi när du spelar live. Var har du kanaliserat den energin istället?

– Jag går inte omkring och längtar efter att stå på en scen av den anledningen. Anledningen är musiken i ett rum. Med bandet bara – eller fler. När det blir rätt kan man få det adrenalinpåslaget även i mindre sammanhang. Man kan få det utloppet bara när man ses några kompisar och spelar bara.

Foto: Per Kristiansen

Du har sagt att du tycker det är en skam att kalla dig själv för musiker eller konstnär. Varför tycker du det?

– På samma sätt som jag aldrig skulle säga att det här är ett jobb. Det här är inte ett jobb och jag är inte en musiker. Jag skulle själv aldrig säga att jag är en konstnär, en gitarrist eller en sångare. Det är nånting där som känns pinsamt – att kalla sig själv för något.

En produkt av uppväxt, arv och miljö?

– Jag antar det. Det ansågs inte alls som rediga yrken. Samtidigt som jag tycker att det ska finnas såna yrken som folk kan ha. Det känns inte mer än rätt att man ska kunna hålla på med det.

Tror du att du alltid kommer känna så?

– Jag har absolut inget behov om vad jag ska kalla mig, jag bryr mig verkligen inte om det. Jag vet ju exakt vad jag vill göra, varför och hur. Och sen är det andra jävligt oviktigt. Rent officiellt har jag dessutom fått sparken från musikskolan.

Jaså?

– Ja. Hur ska man kunna kalla sig musiker då?

Var och när var det här?

– Det var i Boden. På ett musikgymnasium. De tog mig åt sidan en dag och sa att det är bäst att jag slutar för att jag drar ner deras snitt.

Och du svarade med att dra?

– Ja, jag hade inget argument: ”Ja, okej då. Hejdå!”. Jag har aldrig haft så hög närvaro i skolan, vilket hade att göra var man var i livet då.

Du har fyllt 40 år. Hur ser du på ditt eget åldrande?

– Jag oroar mig inte så mycket så. Jag kommer säkert komma till en punkt där jag får ångest och börjar bli helt gråhårig.

Svårt att hitta tecken på det i nuläget.

– Rent fysiskt känner jag mig bättre än någonsin, haha.

Har du börjat träna?

Nej, nej, nej. Jag har aldrig varit på ett gym, det är bra har jag hört?

Hurula är aktuell med sitt fjärde album ”Jehova” som släpps på fredag 23 oktober.

Hurula om…

En tv-serie som betytt något.

Normala människor på SVT Play. Det är en fin kärlekshistoria med sjukt mycket igenkänning. Också en väldigt bra beskrivning hur man kan vara i en relation, med bristande självkänsla. Det kan bli destruktivt. Man kan hamna på ett ställe där man till och med kan låta ett förhållande raseras för att ingen av en har orden att sätta på det, och jag tyckte det var rörande.

En skiva som betytt något.

– Jag har lyssnat på ett mastigt verk med en snubbe som kallar sig för The Caretaker. Det är en skivserie på sex skivor, och över sex timmar långt, med instrumental musik. Han har jobbat på ett äldreboende, och på de här skivorna beskriver han processen över Alzheimers nedbrytande av hjärnan. Det börjar som filmmusik från 30-talet med brus och skrap och för varje skiva vittrar det bort – sista skivan är bara brus. Everywhere at the End of Time heter skivserien, den är jävligt stark.

En låt som betytt något.

Be My Baby med Phil Spector. Man kan ju lyssna på alla tagningar där och det finns 33 tagningar tror jag. Det är sånt nördigt sätt att lyssna på musik. Men äh, vi säger den!

En film som betytt något.

Sunset Boulevard. Jag har inte sett den på ett tag, men jag tänker på den ofta.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2020-10-23 10:59