Grammisvinnaren Robert Hurula om de mörka åren – och att sjunga tills man svimmar

Robert Hurula fotat analogt.

Sveriges hemligaste rockstjärna är tillbaka med nya skivan ”Klass”. För Café berättar Hurula om tio år av kompakt mörker, att bli jämförd med Thåström och avskyn mot skinnjackor.

Joakim Almén | Foto: Viktor Flumé  |  Publicerad 2019-02-21 14:50  |  Lästid: 7 minuter

– Helst inte skinnjacka, alltså.

Robert Hurula skruvar på sig. Han fyller 40 i år, ser ut som 30 och vann i början av februari en Grammis för bästa rock med EP:n Oss är allt.

Inför släppet av hans tredje fullängdare – hans mest nakna och personliga hittills – Klass, fotograferas han för Café i en fotostudio i närheten av Mariatorget i Stockholm. Trots att hela hans kropp slår bakut av blotta närvaron av skinnjackan går han med på att prova den. Omdömet ges redan innan han hunnit rätta till läderjackan över axlarna.

– Jag känner mig som en skivsamlargubbe med Rolling Stones-frilla.

Liknelsen river ner skratt i rummet. Efter en hel del pusslande har vi tillslut fått till fotograferingen med Sveriges bästa – och hemligaste – rockmusiker. Bara det känns som en vinst i sig. Nämner du Robert Hurulas namn för någon kommer ordet ”tillgänglig” knappast vara det första ordet som dyker upp i huvudet. Han gör precis så mycket media som krävs för att kunna ha möjlighet att livnära sig på det han gör bäst – musik och skapande.

– På ett sätt har jag ett jävla drömliv som kan fippla med låtar och bilder, det är det enda jag har gjort i hela mitt liv och att jag kan leva på att göra det är helt bisarrt.

Hans integritet framstår som närmast världsunik i ett tidevarv som kännetecknas av influencers och identitetsbyggande via Instagram. Hurula kommunicerar istället sina innersta känslor och tankar via sina texter och sin konst.

Robert Hurula i vitt linne.
Linne, Roberts egna.

Om genombrottsalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för från 2014 handlade om kärlek, behandlar texterna till nya albumet ett mörkt förflutet. Från ett lyssnarperspektiv känns det nästan som en självterapeutisk uppgörelse med en mörk dåtid man önskar inte hänt – men som man ändå tvingas hantera.

– Jag vill inte att det ska bli så att jag skriver om min uppväxt hela tiden, och det gör jag inte bara. Men det är mycket som jag försöker att hantera.

Albumomslaget till nya skivan Klass.

På albumomslaget till Klass, en mugshot-bild från Luleå polisstation 1998, har han och några kompisar precis torskat för inbrott. 

– Jag åkte fast, det var rättegång och jag fick två och halvt års villkorlig dom. Böterna hade jag inte råd med. Jag hade inte en spänn, min morsa hade inte en spänn. De andra som åkte fast hade föräldrar med lite pengar hjälpte mig att betala det.

Är det enda gången det har varit mugshot-läge?

 – Det är enda gången det blev en mugshot. Fast det där var också början på en dålig spiral som höll i sig kanske tio år. När man åker fast och det blir rättegång och hela skiten, då slutar man också bli rädd för att åka fast.

Hur dålig var spiralen?

– De tio åren efter bilden togs var väldigt mörka. Jag mådde så dåligt under de här tio sämsta åren. Jag kände att jag inte hade ett sammanhang någonstans. Ingen glädje eller värme runt mig. Jag vet inte… Jag är inte klar med den eran av mitt liv riktigt. Det blev mörkt. Jag såg det i omslagsbilden, det kändes så sorgligt att se.

Namn: Robert Hurula.
Familj: Fru och två barn.
Född i: 1979 i Luleå.
Karriär: Startade bandet Masshysteri 2008 och släppte två album innan bandet lades ner 2010. Släppte som Hurula debutalbumet Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för 2014. Släppte uppföljande albumet Vapen till dom hopplösa 2016. Grammisvinnare 2019 i kategorin ”Årets rock” för EP:n Oss är allt.
Aktuell med: Tredje albumet Klass.

Några dagar efter fotograferingen. Hurulas replokal i Enskede gård, några tunnelbanestopp ifrån Högdalen. Den svenska punkrörelsens högborg där han – tacksamt för historieskrivningen – bor med sin familj. Ur replokalens högtalare strömmar jazzmusik via en analog delay-pedal som är parkopplad med hans andra gitarrpedaler. Ljudbilden är suggestiv.

– Jag brukar oftast vara här dagtid, det är skönt för då är det ingen annan i replokalerna bredvid.

Replokalen är hans tryggaste rum. En stor träskiva står lutad mot väggen med en målning han gjorde färdigt nyligen. Målarfärgsburkar står halvöppna. Skapandet är konstant. Förutom att ha släppt tre fullängdare och två EP:s på mindre än fem år gav han i höstas ut bildkonstboken Första kretsen – samtidigt som nya skivan spelades in.

Bild på en fågel målad i en bibel.
I höstas, samtidigt som Robert Hurula spelade in Klass, släpptes hans bildkonstbok Första kretsen. Foto: Teg Publishing.

Det hektiska höstschemat tog ut sin rätt. När sången spelades in på plattans sista spår, Innan ljuset, svimmade han. I fallet tog han med sig ett notställ med en påhängd tamburin.

– I slutet av låten hör man en tamburinaktig duns. En vecka efter det hade jag världens blåöga, det var nog produkten av att ta på sig för mycket.

Utmattningssymtom?

– Ja. Jag var lite skakig några dagar efter, jag var yr. Jag sket i att äta och sov väldigt lite för jag ville få allt gjort. Jag cyklade in till stan den morgonen och så skulle jag sjunga. Det var nog därför.

Robert Hurula med målning hållandes handen för ansiktet.
Jacka, 2 900 kr, Our Legacy. Tröja, Roberts egna. Byxor, 599 kr, Dickies/Caliroots.

När Hurula slog igenom med sitt debutalbum 2014 användes Håkan Hellström ofta som referens av andra för att beskriva hur Hurula lät – och till nästa album Vapen till dom hopplösa agerade ”mannen bakom Håkan”, Björn Olsson producent. Sen dess har Håkan-referenserna tystnat. Istället har jämförelserna med en annan förgrundsfigur i svensk musikhistoria tilltagit. Jämförelserna, de ofrånkomliga, lär knappast upphöra med släppet av det nya albumet som är producerat av Per Hägglund från Ebba Grön och Imperiet.

Du bor i Högdalen, du har nyligen bytt skivbolag till Razzia och Per Hägglund har producerat nya skivan: är du trött på att bli jämförd med Joakim Thåström?

– Jag gillar ju Thåström, jag tycker att han är grym! Sen jag var liten skit på dagis har jag lyssnat på Ebba Grön.

Tidig!

– Ja, när jag tänker tillbaks på det gick jag runt och sjöng ”mamma, pappa, mamma, pappa, barn” i ettan. Det var nåt som kom via modersmjölken. Kanske för att man är av generationen där ens föräldrar var unga under den tiden.

Var din mamma musikintresserad?

– Nej, jag har inget sånt kreativt hemifrån. Allt är eget påhitt!

Men du måste förstå att jämförelserna kommer?

– Det är väl det enklaste man kan göra, jämförelser. Så det kan väl folk som vill göra det enkelt för sig få fortsätta att göra. Jag jämförs hellre med nån som har gjort grymma grejer än dåliga.

Han tystnar och den ekande jazzen tar fullt över ljudet i rummet i några sekunder innan han fortsätter:

– Min inkörsport till texter på svenska var ju skitmycket Ebba Grön, när jag var yngre. Nationalteatern och Ebba Grön. Det är väl den typen av realism som tilltalade mig väldigt tidigt, och som fortfarande gör det. Jag är skitmycket formad av den musiken. Jag tycker fortfarande att Thåström är svinbra.

Var de det kulturella arvet som tog dig till Högdalen, eller var det Stockholms infernaliska bostadsmarknad?

– Mm, jag har absolut inte sökt lägenheter i Högdalen därför. Det vore helt sjukt, haha.

Högdalen är toppen, jag skulle gärna bo där.

– Speciellt nu senaste fem-sex åren. Det har städats upp väldigt mycket – på gott och ont. Det är fortfarande inte hippt. Men det är mycket mer barnfamiljer och lite mer liv än vad det var förut. För tio år sen kändes det som att man undvek Högdalens centrum på kvällarna för att det var ganska stökigt. Å andra sidan var det nån som sket i vår hiss för några dagar sen, haha!

Robert Hurula i taggtråd runt håret tittandes bort från kameran.
Jacka, Roberts egna. Collegetröja, 2 700 kr, Our Legacy. Byxor, 599 kr, Dickies/Caliroots.

Hurulas höga släppfrekvens innebär att det ofrånkomligen spelas live ofta. Inte så ofta att det riskerar att urvattna konceptet. Med sitt mycket goda liverykte är han precis på rätt sida strecket. Och han har Sveriges förmodligen lojalaste fans. Något som manifesteras av ett fan som sett honom live 40 gånger. Lojalt var ordet.

Till nya skivsläppet har han, förutom Lollapalooza i sommar, just nu ”bara” tre spelningar inbokade: Stockholm, Göteborg och Lund. Tre av hans favoritställen att spela inför publik. Men har man kuskat land och rike runt för att lira intensiv rock på svenska har man också hyfsad koll på sin publik. Kanske är det för att han är uppväxt i en arbetarort som domineras av SSAB som spelningar i arbetarstäder ligger nära hjärtat. Eller ”ställen som är hårda och oakademiska, på samma sätt som där jag växte upp”, som han själv uttrycker det.

– Det har varit svinbra på mindre ställen. Borlänge har varit bra. Det har varit sjuka spelningar där. Jag gick av scenen en gång och när jag gick på igen för extranummer stod det en full snubbe och spelade på min gitarr.

Jag är från Dalarna och det där låter som Dalarna för mig.

– Ja, det var fullt ös. Det är bara kul!

Jag tycker ofta att det råder viss förvirring bland folk huruvida Hurula är ett band eller en soloartist. En gång för alla: Är Hurula ett band eller en soloartist?

– Jag får en del frågor om vad Hurula betyder och hur jag kom på namnet. En del har svårt att koppla att det är mitt efternamn. Jag tycker det är ett visuellt väldigt osmickrande namn, det låter lite som Dracula. Men ja, det är mitt namn, mina idéer och mina låtar. Det är 100 procent solo – och det är jag som säger att de jag spelar med inte får ha skinnjacka.

Robert Hurula i lång jacka slarvigt hängandes över axlarna.
Kavaj, 3 800 kr, Our Legacy. Skjorta, och linne, Roberts egna. Byxor, 599 kr, Dickies/Caliroots.

Han reser sig för att gå till telefonen och byter musik till Shangri-Las. Pratintrot till 60-talsgruppens Leader of the pack ekar extra mycket i rummet. ”Allt blir verkligen mycket bättre med delay”, konstaterar han.

Samtalet glider in på nojor, och hans rädsla att uppfattas som konstig. Han berättar att det enda han kan göra är att alltid försöka vara sig själv. Det går att förstå att han kan uppfattas som blyg och ibland svår. Det showas inte i samtal på det där exhibitionistiska sättet många andra artister använder sig av och ögonen graviterar inte alltid mot samtalspartnerns ögon. Under vårt samtal märks dock ingen blyghet: han är transparent, personlig och skämtar ofta.

Att nya skivan heter Klass känns logiskt. Ett begrepp som genomsyrat hela hans liv, både för honom själv och ur ett samhällsperspektiv. Det går inte att bortse från att livet i dag verkar te sig radikalt annorlunda för den nylige Grammisvinnaren än för ett drygt decennium sen.

Hur ”vanlig” är du, åker du på solsemester med familjen?

– Grejen är att vid tidpunkten när mugshoten togs hade jag inte lämnat norra Sverige. Jag hade aldrig i mitt liv åkt på en solsemester eller varit utanför Sverige – vilket också är en klassgrej. Jag minns att jag brukade ljuga om att jag hade varit i Norge.

”Jag har varit i Narvik”.

– Exakt! Jag sa nog precis det, för det var ganska nära Luleå. Jag har inte en tradition att åka utomlands. Jag förundras när folk säger: ”Nu är det andra året i rad jag inte varit utomlands och fått en paus i den här kylan”. Då börjar jag tänka, fan är det ett alternativ? Men nu har jag rest till såna ställen. Jag måste tänka… jag har varit i södra Frankrike och jag har varit på Grekland en gång.

Du åker till solen numer.

– Ja, jag har gjort det nån gång i alla fall. Jag har varit på Mallorca, det tycker jag är fint, haha.

Det har blivit en vanlig familjefarsa av dig tillslut.

– Ja, lite vanlig är jag väl kanske.

Hurulas tredje album ”Klass” släpps digitalt och på vinyl fredagen 22 februari.

CREDITS:
Fotograf: Viktor Flumé.
Stylist: Emine Sander/LinkDetails.
Grooming: Erika Svedjevik för Orbie/LinkDetails.

Här kan du ser Hurula i vår och sommar (fler datum lär tillkomma):

Stockholm, Berns | 22 mars
Göteborg, Trägårn’ | 4 april
Lund, Mejeriet | 5 april
Stockholm, Lollapalooza | 28 juni


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-02-22 07:36