Kaah släpper nya albumet New Orleans: ”Ibland vill man vara en grinch”
Den ohotade kungen av soul och funk är tillbaka. Nu släpper Kaah sitt nya album "New Orleans".
Han står vid en korsning på den delen av Drottninggatan i Stockholm som trots sin anmärkningsvärda brist på butiker, restauranger och upplevelser värda att uppleva ändå lyckas vara smockfull oavsett dag. Det är en av årets första riktiga vårdagar, turister går förbi den ekivokt döpta klädbutiken C.U.M Clubwear i t-shirt samtidigt som pendlare skyndar mot T-centralen för att hinna hem innan solen har gått ned.
I läsglasögon och en överdimensionerad ryggsäck som får Lenny Kravitz halsduk att framstå som en blygsam sjalett är det svårt att se att mannen på Drottninggatan är en av – högt räknat – tre, fyra artister i svensk musikhistoria som har gjort musik som är genuint sexig.
Kaah släpper i dag sitt senaste album New Orleans, en samling låtar som låter ganska lite som staden ifråga, mer som Detroit, Minneapolis eller, ja, som någon slags stad som Kaah har lyckats bygga upp helt själv. Det finns nämligen ingen i Sverige som låter som honom: envetet har han sedan slutet av 90-talet släppt funk, soul och r’n’b av internationellt snitt (och kvalitet).
Kaah, eller Peter Alexandersson som han heter i läsglasögon, adderar kanske inte nya färger till paletten som ytterligare nyanser: flera spår rör sig i Juan Atkins eller Derrick Mays fotspår från Detroits 80-tal, den mäktigaTak görs tillsammans med hyllade myshousemakaren HNNY – men han närmar sig också fri gospel i den oerhörda Gud har med sig så många namn, en låt som får luften att stå still. Fötterna står stadigt kvar i samma jord som på debuten för drygt tjugo år sedan.
Kaah är något så otrendigt som en musiker helt utan gimmick, image eller narrativ – han kör på. Han gör sin musik bättre och bättre, och försöker med små förändringar nå fram till den ribba som Marvin Gaye, Sly Stone och Nina Simone satte för länge sen. Det kan därför vara svårt att veta vad man ska fråga Kaah: hur tar man tempen på en artist som verkar totalt ointresserad av att synas och delta i musikindustrin, som mest verkar vilja putsa och putsa på sina soullåtar på egen kammare?
När pressmeddelandet för albumet skickades ut för ett par veckor sedan antyddes dock att något hade hänt, en relation som gått i kras hade väckt något nytt i den 45-årige sångaren.
I pressreleasen står det…
– Ja, vad står det i den egentligen?
Det står att du har upptäckt nya delar i gammal musik, att du hör desperationen i Marvin Gayes låtar om sorgsen kärlek.
– Det är nog gammalt egentligen. Jag tror att den som skrev det där uppfattade det som att jag pratade om nu, och sen har inte jag superkorrigerat det.
Det står om ”en storm som har orsakat kaos”?
– Var det förra skivan? Nä, det var denna, okej. Men var inte det till en låt? Det stämmer nog in på ett par av låtarna. Jag tror det handlade om den omvälvande politiska frustrationen just nu. Det kan vara det som jag syftar på?
Det skulle kunna vara så?
– Det skulle kunna vara det.
Peter skrattar och rör i en kopp cappuccino inuti vad som, även på insidan, är omöjligt att avgöra är ett Wayne’s Coffee eller Coffeehouse by George. Ljudnivån är hög, och Peter pratar lågt. Väldigt lågt. Den östgötska EKG-kurvan i telefonens inspelningsfunktion är oroväckande flack när Kaah pausar i ett resonemang om det politiska budskapet på den nya skivan.
– Man kan ju känna att ”fan, nu maler man på”, nu säger jag bara ”fuck you” typ. Man måste hitta någon vinkel, så är det. Jag försöker att vara helt jävla ärlig. Jag kanske inte tänker på mottagaren så mycket. Jag tänker kanske inte så mycket på… jag säger bara grejer. I musik kan man ju dölja saker. Småborgerliga trevlighetsregler om hur man uppför sig, det är jag sjukt trött på. Ibland vill man vara en grinch. Gå över kanten lite, så att folk tycker att det är jobbigt. Jag känner mer och mer att det är viktigt att vara sån.
Har du anpassat dig tidigare?
– Nja… mer att jag bara mer och mer förstår att det är viktigt att säga ifrån och stå för vissa grejer.
Kaah slog igenom med debutalbumet Kaahlender 1998 och gjorde sig med en rad hyllade plattor känd som Sveriges mer eller mindre okrönta soulkung i skarven mellan 90- och 00-tal. Efter några år tog det stopp, och Kaah slutade släppa musik. Mellan 2006 och 2012 hoppade han av musikkarriären och struntade i att gå till studion. Han beskrev det som att det kändes meningslöst att hålla på med musik. Han började arbeta på fritids, pluggade och började sedan jobba med bokföring – något som han fortfarande arbetar med på heltid.
– Man tror att man har mer tid än vad man har. Jag jobbar inte riktigt heltid, men jag får jobba med musik på kvällar och helger. Jag jobbar väldigt mycket. Och längtar till saker blir klara, men då är det något annat som sätts igång. Jag gör alltid någonting.
När orden inte räcker till spänner han blicken i en, gestikulerar, nickar på huvudet och suger ihop kinderna. Ointresset för musikbranschen verkar hållfast.
– Jag bryr mig inte så mycket. Jag bryr mig inte om vad folk tycker. Det gjorde jag definitivt när jag var tjugofem, jättemycket säkert. Det känns som att det bara har försvunnit. Det är skönt.
Märker du skillnad på hur du arbetar nu gentemot tidigare i karriären?
– Jag är ju superindie nu. Jag märker skillnad från när jag jobbade tidigare. Men det är ju tekniken också, det blir mer direkt. Det gör en ju ännu mer… man mixar en del grejer själv. Allt går snabbare. Man gör mer. Det gör att man blir friare också, det blir en jazzigare inställning till att ge ut saker, att skapa och göra. Bryta format.
Du som känns som en sån musiknörd, blir det inte tråkigt att göra musik på ett så oromantiskt sätt – efter jobbet?
– Jag har inte så mycket tid. Jag kan inte åka iväg till ett halvår till ett hus och bjuda med den och den, det finns inte. Det skulle vara en lyx. Så har det inte alltid varit, ju mer tid man har desto mer tid tar man. Det är klart att jag anstränger mig, men nu är det mer att ”nu får det vara klart”, typ. Man begränsar sig för att kunna göra klart en sak.
Vad har du lyssnat på när du har gjort skivan?
– Jag kan ju inte kolla på min Spotify-lista, där är det bara barnmusik så det stämmer ju inte. Eller så gör det väl det. Men alltså, hiphop. Svenska grejer som Z.E och Mwuana, men mest amerikanskt. Moodymann har jag lyssnat mycket på. Man kan snöa in på något en helg, plocka upp en attityd som man kan ta med sig. Jazz har jag lyssnat mycket på också! Pharoah Sanders, Roland Kirk, Coltrane, Miles Davis. Saker som gör en fri. Det inspireras jag mycket av. Jag vill lyssna på frihet.
Kaahs nya album New Orleans släpps i dag den 12 april.