Okej.
Till mitt försvar: Jag var väldigt trött imorse. Och lite, lite stressad. Jag skulle träffa en fotograf från bokförlaget för att ta någon form av, ja jag vet inte riktigt. Han skulle ta en bild. De skulle ha den till något. Jag kan inte hålla reda på allt. Jag har saker att göra. Men jag var i alla fall möjligen en smula stressad över det där.
Och det är inte helt okomplicerat från första början att klä på en ett och ett halvt-åring så här års, det ska ni fan ha klart för er. Det är body och långkalsonger och byxor och tröja och en tröja till och helst ytterligare ett par byxor och det är halsduk och det är overall och det är mössa och det är vantar. Samtidigt som ett och ett halvt-åringen själv är upptagen med att försöka måla motivet ”Svampbob Fyrkant är med i en trafikolycka” på spegeln i hallen med flottet från ovansidan av sin ostmacka. (Visst, visst, jag kan väl inte vara helt säker på att det var just det han försökte måla, det kan ha varit någon form av skiss över ett övergivet rivningshus med trasiga fönster som brukade ligga i ett trevligt område innan finanskrisen men numera bara används i skydd av mörkret av arga unga män för att göra upp knarkaffärer i också, det kan det ha varit, jag ska inte döma hans artistiska uttryck.)
Och visst. Jag ska inte skylla ifrån mig. Men hela den här processen med att klä på barn ytterkläder är, för att vara helt ärlig, lite som att försöka sätta på en komplett ishockeymålvaktsutrustning på en apa som precis har doppats i tvål, matats med jalapeños och blivit ihärdigt förolämpad av en tjock medelålders tysk man i sombrero i baren på Finlandsfärjan.
Okej?
Jag kommer inte med ursäkter. Det är bara inte helt okomplicerat, det här. Det är bara det jag vill göra klart.
Och jisses. Det är liksom inte som att min son fick GÅ hela vägen dit imorse innan jag märkte det heller. Han åkte för fan i barnvagnen. Sittandes inuti en gigantisk pälsfäll uppzippad runt honom som en sovsäck. Det finns inte en människa i hela stockholmsområdet som hade en varmare resa till jobbet imorse än den här ungen. Så är det bara.
Jag skyller inte ifrån mig alltså.
Jag bara säger.
Men visst.
Visst. Visst. Visst. Fine.
När man kommer med sin ett och ett halvt-åriga son till förskolan, och klockan är kvart över åtta eller så på morgonen, och det är 19 minusgrader ute, då kan jag väl kanske ha en viss förståelse för att personalen ser ganska skeptiskt på vilken förklaring man än råkar ha till att han inte har några skor på sig.
Det kan jag kanske.
