Lotta Lundgren: ”Aldrig i livet att jag visar upp all konstig skit jag har i huvudet”

Lotta Lundgren och hennes kokbok ”Laga mig”.

Lotta Lundgren om publiceringsångest, pan­demikok och krossade tomater.

Joel Ågren | Foto: Pelle Bergström & Maria Wretblad  |  Publicerad 2021-01-08 10:29  |  Lästid: 3 minuter

Hur skulle du, som före detta reklamare, pitcha in din nya kokbok Laga mig?

– Trehundra sidor storhetsvansinne förklätt till kokbok.

Du har beskrivit kokboksgenren som ”ytlig, humorlös och anti-intellektuell”. Laga mig känns, på riktigt, som den beskrivningens antites. 

– Tack, vad snäll du är. Att få mig att skriva är faktiskt ganska lätt, det är bara att låsa in mig på ett tråkigt ställe utan wi-fi tillsammans med ett paket kaffe och några liter yoghurt. En vecka senare har jag fått ihop omkring hundra sidor text, tappat fyra kilo och åldrats tio år. Första tiden efteråt är underbar. Sen börjar jag tvivla, och till slut känner jag att nej, aldrig i livet att jag visar upp all konstig skit jag har i huvudet, så jag slänger hela klabbet och meddelar förlaget att det tyvärr inte blir någon bok.

”Trehundra sidor storhetsvansinne förklätt till kokbok”, säger Lotta Lundgren själv om sin nya bok ”Laga mig”. Foto: Pelle Bergström

Prestationsångest? 

– Det kanske är prestationsångest, men det känns lite mer som om jag kan prestera hur mycket som helst så länge jag slipper publicera någonting. Det kanske är publiceringsångest? Eller så är det så här det är med fritt skapande: finns det inget yttre motstånd så kompenserar man med ett inre. Konst är ju ingenting som slinker ut ur folk, den måste ta spjärn mot något, det ligger i dess natur. Och vore jag en av alla de författare som förlagen konsekvent refuserar så skulle jag antagligen lägga lite mindre kraft på att refusera mig själv. Men jag vet inte, det kan ju också vara så att jag är lite lat.

Hur skriver man en kokbok med lång hållbarhet? 

– Att hitta på en ny maträtt som känns kul en gång är det lättaste som finns, att göra recept som håller över tid är en helt annan femma. Jag brukar tänka att ett bra recept ska ha något välbekant över sig men samtidigt tillföra något nytt och intressant; det kan vara en ny smak, ett nytt sätt att använda en råvara eller en genväg förbi ett krångligt moment. Sen försöker jag renodla, utveckla och förenkla receptet så långt det går – hellre att det blir aningen för enkelt än för svårt. Många recept går tyvärr bort av estetiska skäl, ful mat har svårt att väcka andra människors lust att laga den. Om jag tittar i min förra illustrerade kokbok, Om jag var din hemmafru, så tycker jag att maten är det som åldrats snabbast, snabbare än form och fotografi. Det som hållit bäst är faktiskt texterna, dem kan jag fortfarande läsa utan att vilja riva av mig ansiktet. De enda recept som kvalat in i Laga mig är mat som jag lagat väldigt många gånger men fortfarande vill laga och äta igen. Ett bra år kanske jag gör åtta eller nio nya recept av den kvaliteten.

LÄS OCKSÅ: Så gör du Lotta Lundgrens otroliga chiliburgare med karamelliserad lök

Har pandemin och karantänlivet på Mörkö förändrat ditt förhållningssätt till mat och matlagning?  

– Den har nog snarare bekräftat min tes att matens viktigaste funktion är att vara det där trevliga som händer varje dag och som gör att man ses och pratar med varand­ra. När alla måste sitta och trycka i ett och samma hus varje dag så blir ju lunch och middag i stort sett det enda som händer. Om jag fått någon ny insikt under den här perioden så är det att matlagning också kan vara ett sätt att få tiden att gå. Före pandemin var maten något som många människor hade svårt att hinna med. Sen april i år verkar bakning och matlagning snarare blivit ett avbrott i tristessen nu när många fått ett överflöd av tid och ett underskott av sysselsättningar att fördela all denna tid över. Det är en rätt oväntad vändning, måste jag säga!

Foto: Maria Wretblad

Du är utbildad sommelier och inkluderar även ett matigt kapitel om vin i din nya bok. Vad korkar du helst upp en frostig decemberfredag?

– Jag har inget favoritvin, jag gillar mångfalden av uttryck där med. Men den kalla årstiden känns rött godare än vitt, och framåt december brukar jag längta efter de allra mörkaste röda. Så jag skulle nog välja en fransk syrah från någon av norra Rhônes appellationer Hermitage, Côte-Rotie eller Crozes-Hermitage. Alltså ett stort och elegant men väldigt bestämt vin med mörk fruktighet, pepprigt bett och en liten doft av viol eller mörkröda rosor.

Och vad lagar du till det?

– Kanske en gryta i sydfransk stil med kött, bönor, örter och vitlök? Och frusen chokladtårta till dessert.

Vilket halvfabrikat ligger dig varmast om hjärtat? 

– Krossad tomat på burk. Jag odlar och skördar närmare hundra kilo tomater varje år, men det täcker ändå inte vårt behov. Men vi är ju skitmånga om man plussar ihop alla barnen och slänger in ett par pojk- och flickvänner i kalkylen, så det är kanske inte så konstigt som det låter.

Vem är mat-Sveriges svar på Armand Du­­plantis 2021?

– Armand Duplantis påminner mig faktiskt väldigt mycket om Béatrice Becher, krögare och sommerlier som driver min absoluta favoritrestaurang Voisine på Er­­stagatan. Otroligt gullig. Bottenlöst begåvad. Om man kisar lite skulle man kunna ta dem för två syskon i en film som utspelar sig i den franska överklassen. Jag skulle kolla.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-01-08 10:34