Har börjat irritera mig på de stora dejting-såporna Love is blind och Gift vid första ögonkastet (MAFS). Inte programmen i sig utan tonläget i grundpremissen. Programmen menar underliggande att det finaste och mest ”äkta” sättet att bli kär i någon är att bli kär i deras hjärna. Att bli attraherad fysiskt blir, som en konsekvens, ytligt, banalt och tomt. Därför skrattar vi också åt stackaren som blev superkär inne i sin fyllepodd men sen inte alls går i gång när de väl kommer ut. Haha, vad ytlig och hemsk du är.
Visst, det är bara program, men har det inte alltid ansetts som finare att bli kär i någons hjärna? Jag har aldrig köpt det alls. Ett förhållande som inte bygger på fysisk attraktion är dömt att misslyckas förr eller senare. Ett förhållande där de båda inblandade ogillar varandras hjärnor är naturligtvis också dömt att misslyckas, men just den biten verkar alla vara överens om.
Som en motpol till de asexuella dejtingprogrammen lanserar jag nu idén Married at first smell. Alla deltagare går först och tränar. Sen lägger de sina svettiga träningströjor i varsin låda. Killarna i ett rum och tjejerna i ett annat. Alla deltagare går in och luktar på tröjorna för att se vilken som luktar godast. Om två personer väljer varandras tröja går de ut och gifter sig och sen är det direkt iväg på bröllopsresa. Jag tror att Married at first smell (Också MAFS tyvärr) kommer ha minst lika bra hitrate än psykologhorderna i orginal-MAFS.