Ex-proffset Martin Bengtsson: ”Jag vaknade upp på en psykiatrisk klinik i Milano”

Martin Bengtsson

I augusti har den internationellt hyllade filmen ”Tigrar" biopremiär. För Café berättar huvudpersonen Martin Bengtsson om proffsdrömmen som förvandlades till mardröm.

Rasmus Blom | Foto: Iza Boëthius  |  Publicerad 2021-06-23 14:31  |  Lästid: 5 minuter

Namn: Martin Bengtsson.  
Född: 1986 i Örebro.  
Bakgrund: Slog igenom i allsvenska klubben Örebro SK och värvades som 17-åring till italienska Inter. Under sina nio månader i storklubben led Martin av psykisk ohälsa och karriären slutade på psykiatrisk klinik i Milano efter ett självmordsförsök, något som gav upphov till den självbiografiska boken I skuggan av San Siro
Aktuell: Med filmen Tigrar som bygger på Martins bok. Filmen regisseras av Ronnie Sandahl och har biopremiär den 27 augusti.

Kommande filmen Tigrar bygger på boken I skuggan av San Siro som du skrev 2007. Vad handlar den om?

”Den handlar om när jag som åttaåring bestämde mig för att bli proffs i den italienska fotbollsklubben Milan. På den tiden var det populärt att prata om 10 000 timmar, alltså att man kan bli bäst i vad som helst bara man ägnar det 10 000 timmars
träning. För mig blev det ren matematik, så jag räknade ut hur många timmar jag behövde lägga per dag för att slå igenom vid en viss ålder.”

Hur kom det sig att du så tidigt ville spela i just Italien?

”I mitten av 90-talet gick det ett program på TV3 som hette Uno, kryss, due med Thomas Nordahl som fotbollsexpert. Där visades alla matcher med Milan, och det blev mitt favoritlag. Min stora idol var Marco van Basten som gjorde alla mål. Jag tränade hela tiden, och redan efter ett par år gav det resultat när jag blev värvad till Örebro SK, den stora klubben i min hemstad. Därifrån gick allt väldigt snabbt med både pojklandslag och provspel i Chelsea och Ajax. Sedan kom en inbjudan att provspela med Inter, den konkurrerande klubben till Milan, vilket ledde till att jag 17 år gammal skrev kontrakt med dem och flyttade till Milano.”

Hur var det att komma dit och infria drömmen så tidigt?

”Jag kände en stolthet över att ha satt upp ett mål och sedan tagit mig dit. Jag visade alla som tvivlade, från motståndare på fotbollsplanen till taskiga kids på skolgården, att det faktiskt gick. Att komma till Italien och den värld jag hade visualiserat var till en början helt magiskt. Men så småningom traskade verkligheten in.”

Hur såg vardagen i Inter ut?

”Jag och flera av spelarna i det så kallade Primaveralaget, precis under A-laget, bodde i ett hus en bit utanför centrala Milano. Vi tränade, spelade matcher och sedan var vi bara i det där huset. Få pratade engelska och jag pratade ingen italienska, så jag var ganska förvirrad och tyckte det var svårt att hänga med i snacket. På plan var det fotbollens universella språk som gällde, så där gick det bättre.”

Hur gick det för dig rent fotbollsmässigt?

”Inledningsvis gick det bra. Jag gjorde mål i en av mina första matcher och blev omskriven i Gazzettan, där tränaren gick ut och sa att ’Martin Bengtsson är min nya son’. Men i slutet av första säsongen drog jag på mig en meniskskada som tyvärr blev avgörande för min framtid. När jag inte kunde spela infann sig en identitetskris som växte till en större existentiell kris. Hela mitt självförtroende stod och föll med hur jag presterade på plan, och när jag inte kunde prestera föll jag ner som i ett djupt hål. En fråga som återkom var: ’Vem är jag när jag inte spelar fotboll?’ Skadan blev bättre, men den dåliga känslan hängde kvar. På ett träningsläger i Österrike rökte två killar marijuana, vilket gjorde att hela laget blev kollektivt bestraffade och hårt kontrollerade. Vi kördes mellan huset och den gallerförsedda fotbollsanläggningen varje dag, och då började jag må ännu sämre. Jag fick efter mycket tjat köpa en gitarr, och när vi inte spelade fotboll satt jag på mitt rum och skrev låtar för att få utlopp för frustrationen och pressen jag kände. En dag när jag kom tillbaka efter en match var alla mina dikter och låttexter slängda, med motiveringen att hos en fotbollsspelare ska det inte ligga papper och skräpa. Det ledde mig djupare ner i depressionen och slutligen till ett självmordsförsök. Jag vaknade upp på en psykiatrisk klinik i Milano.”

Varför gick det så långt, tror du?

”Som kille i allmänhet, och kille i fotbollsvärlden i synnerhet, var jag inte tränad i att prata, öppna upp eller ta hjälp. Jag hade byggt upp en rustning som jag var tvungen att bära själv. Det blev väldigt självdestruktivt, och det är vad boken och filmen handlar om till stora delar – den destruktiva maskuliniteten. Det är en ensamhet som kan ta sig farliga uttryck, både mot en själv och andra.”

Tror du att mansrollen har förändrats sedan du skrev boken för snart 15 år sedan?

”När det kommer till maskulinitet och mansnormer tror jag att vi har jättemycket att jobba med. Det ser vi bara på metoo eller de diskussioner om kvinnovåld som förs nu. Där har vi ett gemensamt ansvar. Även skolor och idrottsföreningar måste ta ett större grepp kring de här frågorna. Jag har föreläst mycket för idrottsklubbar sedan boken kom ut och har därför kunnat följa den rörelsen på nära håll, och jag tycker mig skönja en vilja att förändras och ta den psykiska ohälsan på allvar. Men det går långsamt, den patriarkala idén sitter djupt rotad i vårt system. Jag hoppas att den här filmen kan fördjupa och driva på den här diskussionen.”

Vad har du mött för reaktioner från idrottsvärlden under de här åren?

”Många känner igen sig, och det kan vara från olika sporter. Det kan handla om språkbruket i omklädningsrummet och hur det påverkar en. Det kan även handla om vilka krav man ställer på sig själv och känslan av att man inte duger om man inte presterar tillräckligt bra. Det kan även vara ledare som undrar hur man stävjar destruktiva strukturer och hur man på bästa sätt hjälper en högpresterande kille eller tjej som inte mår bra.”

”Tigrar”-regissören Ronnie Sandahl tillsammans med Martin Bengtsson under filmfestivalen i Rom hösten 2020. Foto: Getty

Har du även stött på kritiska röster?

”Precis när jag gav ut boken fanns det många kritiska röster från fotbollsvärlden som tyckte att sådana här saker skulle hållas inom omklädningsrummets väggar. Det fanns ett helt annat motstånd på den tiden. I dag är de här frågorna uppe på agendan på ett annat sätt – mycket tack vare boken, som använts som kurslitteratur i skolor, idrottsklubbar och tränarutbildningar.”

Vilket är ditt bästa råd till yngre spelare?

”Ta reda på så mycket som möjligt om klubben du ska spela för. I Inter blev jag till exempel lovad språkundervisning, men det blev det aldrig något av vilket gjorde det mycket svårare att acklimatisera sig. Annars passar jag mig för att ge generella tips, det finns inga rätt eller fel och alla är olika. Det är snarare klubbarna som borde se till att skapa en så bra miljö som möjligt för sina spelare, inte minst psykiskt. Det är tufft att på egen hand flytta till en ny stad eller ett nytt land och utsättas för den press som proffsfotbollen innebär.”

Har även familjen ett ansvar? Man har ju sett fotbollsfarsor stå vid sidlinjen och hetsa sina barn.

”Den frågan kommer också upp när jag är ute och föreläser. Själv hade jag ett bra stöd hemifrån, däremot blev jag mer och mer sluten i takt med att jag mådde sämre. Min familj gjorde så gott de kunde, men i dag undrar de såklart hur det kunde gå så långt. Det är ett stort sår för oss alla.”

Ronnie Sandahl, som bland annat gjort filmen om Björn Borg, ligger bakom filmatiseringen. Hur känns det att din berättelse ska upp på vita duken?

”Det har varit en lång process som pågått i många, många år. Filmen har gått igenom eld och vatten, den har blivit nedlagd och återupplivad flera gånger om. Att filmen nu blir av och att berättelsen når ut till fler känns helt fantastiskt.”       •

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-06-23 15:20