Mons Kallentoft är deckarförfattaren som sedan debuten med thrillern Pesetas har pumpat ut hårdkokta krimböcker och, för all del, intervjuer. Det stora genombrottet kom med bokserien om Malin Fors som kom år 2007, och som har kommit att utgöra en betydande del av de tre miljoner böcker som Kallentoft har sålt.
Den 14 oktober är Kallentoft aktuell med boken Albino – den sjätte delen i ”Herkulesserien”, med kriminalinspektör Zack Herry som huvudperson. Bokserien inspireras av myten om Herkules tolv stordåd. Tidigare böcker i serien har skrivits tillsammans med författaren Markus Lutteman, men Albino och förra boken Falco är skrivna tillsammans med Anna Karolina, kriminalförfattare och före detta polis.
Café plockade in den citatvänlige författaren till förhörsrummet.
Hur är din familjemiddag?
– Väldigt annorlunda mot förr. Jag är nyskild och singel, så nu är det bara jag och kidsen. Men de är det bästa sällskap jag vet. Inte säker på att de tycker det samma om far, men jag gör mitt bästa.
Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var 15?
– Kanske vet jag något lite mer om kvinnor idag än då. Och det gör livet mycket roligare och mycket mindre förvirrande.
Vems råd följer du slaviskt?
– Vissa gamla människor ska man lyssna på. För mig finns det en väldigt klok man som heter Rolf Svensson. Han var min första chef i Stockholms reklambransch för många, långa år sedan. Han är min consigliere och goda vän än idag. Respekt åt hans livskunskap.
Vilken produkt skulle höja din livskvalitet?
– Ett bakfyllepiller.
Vilket är ditt favoritgift?
– Jag är svag för en välblandad dry martini. Torr som kanel, kall som ett eskimåarsle.
Vad gör du när du får kritik?
– Låtsas förlåta och gå vidare. Planerar hämnd i det tysta. Jag är sjukt långsint.
Vilken svensk person önskar du att vi fick se mer av?
– Jag har ju flyttat från Sverige för att slippa se svenskar, så jag säger ingen. Det är det ärliga svaret.
Vad är mest fel i världen just nu?
– Alla dessa gränser överallt. Jag gillar den fria tanken och ännu friare själen. För det måste människan få vara fri att röra sig som den vill.
Vilka är dina favoritskor?
– Jag har ett par Vetements x Reebok Genetically Modified Trainer som jag köpte i ett ögonblick av storhetsvansinne. Demna Gvasalia som bäst. Jag känner mig ung i dem. Men ser ut som om jag har klumpfot.
Skryt om en framgång!
– Bara en? Jag har samma förläggare som Stephen King på engelska. Eller hade i vart fall. Och Midvinterblod har sålt över en miljon exemplar. Och jag vet hur en anka ska smaka.
Vad är det närmaste du har kommit att dö?
– Jag åt och drack för mycket en gång på Operakällaren och blev jäkligt dålig. Typ hjärtstillestånd i en ambulans. Men de fick tillbaka mig på akuten. Jag minns den unga läkarens ögon, hon såg på mig som om jag redan var död. Där vill jag helst inte hamna igen.
Erkänn en motgång!
– Jag önskar jag hade sålt mycket mer böcker. En del människor har tyvärr svårt för min blandning av high literature, noir och klassisk dramaturgi. Med all rätt tycker de jag är pretentiös. Men varför hålla på med konst annars? Det är de stora frågorna som gills.
Vilken är den senaste låt du repeatade ihjäl?
– Western Stars av Bruce Springsteen, Brass in Pocket av Pretenders. Allt av Julien Baker.
Vilket är det konstigaste stället du vaknat upp på?
– Jag somnade en gång när jag cyklade i Linköping. Väldigt trött efter för mycket jobb, typ. Körde ner i Stångån och som tur var vaknade jag istället för att drunkna. Cykeln gick förlorad, inte jag, tack och lov.
Vilket är ditt livs största misstag?
– Jag tackade länge nej till filmatisering av både Zack och Malin Fors-böckerna. Not so smart, i dessa galna tv-produktionstider. Man behöver vara med i rörligt, ord är inte ordet för dagen.
Vilket av dina karaktärsdrag är du minst stolt över?
– Mitt humör ibland. Jag har dåligt tålamod med korkade människor och kan säga väldigt elaka saker när jag blir irriterad. Sedan skäms jag som en hund och vill ha det ogjort. Men det går ju tyvärr inte.
Vem skulle du vilja be om ursäkt till, och varför?
– Det finns en hårlös tysk. Jag snodde hans flickvän i Madrid i slutet av åttiotalet. Han var kär som fan i henne, det var inte jag. Jag borde backat, men tänkte bara på mig själv, och hur mycket pengar hon hade och hur praktiskt det var för en fattiglapp som jag. Så förlåt till tysken, och tack för att du inte sköt mig, trots att du hade mig på kornet.