Efter att ha lyssnat igenom Goats World music lämnades jag med en rad frågor: Är sångerskorna två peruanska prinsessor som gått i exil efter ett arrangerat äktenskap med pojkarna i grannbyn? Är gitarristen en revolverman som fått lämna sitt county efter ett bråk med den lokala sheriffen? Är trummisen verkligen en shaman från de pakistanska bergen?
Ja, det är lätt att låta fantasin springa iväg med Goat.
Anonyma och maskerade mystifierar de en popkultur som i dag blivit fullständigt transparent. Vi ser det hela tiden: rockband som skruvar upp webbkameror i inspelningsstudion, popartister som instagrammar från sovrummet och hiphopstjärnor som livetwittrar från sina konserter.
Det här är något annat.
Goat kommer från en Norrbottenort som heter Korpilombolo (bara en sådan sak), klär sig i ockulta masker som tycks hämtade från en boliviansk begravning och spelar rockmusik som kan driva ut de mörkaste energier.
I sommar uppträder de bland annat på Glastonbury, Primavera och Way Out West. Spelningen i New York i våras sålde slut så fort att de var tvungna att byta till Music Hall of Williamsburg och när de inför en utsåld spelning i London tillfrågades om det skulle utöva svart magi på scen blev svaret: ”Bara skördandet av själarna som deltar i liveritualen.”
Det är lätt att förstå varför världen hypnotiserats av deras voodoorock.
Singeln Run to your mama är långt bort från folkvisans enkla klagan och indiemelodins ständiga ängslan. ”Boy you better run to your mama!” hotar de över maniska infödingstrummor och papercut-vassa Angus Young-riff. Det är musik för när du känner dig odödlig.
Aggressivt och kompromisslöst. Djärvt och rastlöst. Melodier för när man väljer livet. Ödesmättade balladen Goatlord bärs fram av slagverk som glittrar likt vindspelen utanför den lokala häxdoktorn. Disco fever kunde vara hämtat ur valfritt Quentin Tarantino-soundtrack och skär som ett Hattori Hanzo-svärd genom lager av disco, funk, psykedelika och karnevalska sambatrummor.
Men viktigare än något annat: Goat tillför en känsla av magi till en musikbransch som kommit att sakna all form av mystik.
Victor Johansson
Foto: Universal
Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 8/2013.