Min son och jag är ensamma hemma ikväll, eftersom hans mamma ska gå någonstans och träffa någon och göra någonting. (Hon håller på med sånt.) Innan hon gick förmanade hon mig i tjugo minuter om vad jag ska tänka på och vad jag ska komma ihåg och vad jag absolut inte får göra.
Som om jag inte kan ta hand om mitt eget barn. Som om inte jag har varit förälder exakt lika länge som hon har varit.
Som om inte jag rent biologiskt vore EXAKT lika kompetent som vårdnadshavare som hon.
Det var instruktioner om var kläderna är. Och var maten är. Och hur den ska tillagas. Och var gosedjuren ligger. Och var Nicke Nyfiken-boken står. Som om jag inte visste det. Som om jag inte klarar det här.
Ni vet hur det är.
Sen gick hon.
Och då satte jag mig för att skriva det här blogginlägget.
Och under tiden klättrade vår son upp på en stol, och sen vidare upp på diskbänken, och sen öppnade han mikrovågsugnen och hällde in en och en halv liter vatten i den. Och sen hittade han ett paket ris.
Det borde hon ha sagt något om.
