Nichlas Niemi: ”Jag älskar Patrick Ekwall och hans sneakers”

Patrick Ekwall har sedan “kanon och kalkon” var det roligaste som fanns i svensk sport-tv setts som en udda fågel bland sportjournalisterna: tajta tröjor, dyra designerjeans, färgglada kostymer och utstickande klädval har gjort att han fått något av en skämtstämpel – bara för att han sticker ut. Oförtjänt, Patrick Ekwall har alltid varit – och är – en bra sportjournalist. Och han har alltid piggat upp en modemässigt slätstruken yrkesgrupp med sitt flamboyanta yttre.

Sedan 2011 satsar Ekwall hårt på sitt egna klädmärke, Difficult By P. Han har refererat till modesatsningen som ett hobbyprojekt, men när han i veckan bjöd in till klädmärkets första riktiga modevisning i Stockholm visar han att han nu menar allvar. 

Café skickade den sporttokige producenten och Instagramprofilen Nichlas Niemi för att punktmarkera Ekwall och Difficult By P:s visning på A house på Östermalm.

Patrick Ekwall lanserar en ny sneakerskollektion med namnet Difficult By P. Det är inte långt borta för även de minst cyniska kreddmupparna innanför tull i Stockholm att dra ett enkelt hånfnys: ”Ska HAN?! Han har ju haft vit nyrik kostym i tv”.

Efter att ha läst min korta inledning är det lätt att tänka sig att det här kommer vara en ironisk text med kalla Nöjesguiden-åsikter om att Ekwall gör sneakers. Glöm det. Jag älskar Ekwalls sneakers. Låt mig förklara varför.

Patrick Ekwall är född på 60-talet. Bara det är ju egentligen brant uppförsbacke. Han stavar Patrick med ck, har väldigt vita tänder och dyra jeans. Med andra ord – han är en katt bland hermeliner. Är man född på 60-talet heter man inte Patrick med ck. Man heter Mats – med vanlig jävla sossestavning. Man har heller aldrig reflekterat över jeans med god passform, och man föraktar folk som inte kan byta däck på bilen själv. Jag älskar Patrick Ekwall just på grund av ”ck”, de dyra jeansen och hans vita tänder. Och, jag tror verkligen inte han någonsin bytt däck på bilen själv. Jag tänker inte ens kolla upp det.

Ekwall växte upp i ett vindpinat Malmö präglat av Kockums, sidledsregn och en Bob Houghtonsk 4-4-2-filosofi. Med andra ord: inga onödiga jävla utsvävningar. Omgiven av Mats-människor. Men han växte faktiskt inte upp mitt i det. Han såg det utifrån, 4-4-2-samhället. Jag tror Ekwall känner för det som Göran Persson en gång sa om klassamhället. ”Jag har sett det, växt upp i det, och jag hatar det”.

Patrick är uppvuxen i Lindängen, ett av Malmös första miljonprogramsområden. Med en ensamstående, hårt arbetande mamma och två systrar var han tvungen att gå sin egen väg. Han hoppade av skolan och flyttade hemifrån efter nian, och han började jobba på Kvällsposten redan som 16-åring. Resten är vad man brukar kalla historia. Det kan vara så att Ekwall är Sveriges enda lyckade ”Livets hårda skola”-elev. Det känns så. Jag hatar inte människor med den bakgrunden.

Patrick har alltid stuckit ut. Och framförallt: det har stuckit i ögonen på folk som sett honom: bilden av Ekwall är att han bär lila skor och fikar på Riche med Olof Lundh. Det gör han i och för sig. Också.

Det är lätt att tro att Ekwall bara satt sitt namn på en billig asiatisk skitsko. Att han är som Trivagomannen eller valfri känd svensk med uselt pissvin. Men så är det inte.

Men framförallt: satan vad han jobbar, är kunnig och alltid påläst. Han brinner för journalistiken, han poddar och skriver krönikor VARENDA dag – i sportjournalistikens tjänst.  Låt mig också påminna om att det var han som var först med att intervjua spelare under (!) matchen. Det var banbrytande. Bengan Boys och Ekwall var synonymt med varandra under ett helt decennium. I början av 90-talet var han också med och formade TV4 Sporten – som var ett kaxigt långfinger till den stela motsvarigheten på SVT. Nytt och framåt är Ekwalls sås.

Det är lätt att tro att Ekwall bara satt sitt namn på en billig asiatisk skitsko. Att han är som Trivagomannen eller valfri känd svensk med uselt pissvin. Men så är det inte. Hade Ekwalls skor varit vin hade han trampat de där druvorna själv. Barfota, med öppna sår.

Inget (förutom den megamilde SVT Sport-veteranen Matte Nyström) gör mig tryggare än att dundra igång en fotbollssändning och se att Ekwall rattar den. För han är på riktigt och kan det han gör – med ett genuint intresse. Samma sak känner jag nu när han visar upp sin nya sneakerkollektion. Det är på riktigt och han har lagt ned sin själ i det. Han designar helt själv och sen tillverkas skorna i kalvskinn, för hand, i en fabrik utanför Venedig i nordöstra Italien. En region som Ekwall själv beskriver som ”Italiens Borås”.

Det här genomsyrar allt Ekwall tar sig för. Han bryr sig på riktigt och gör det fullt ut – även om han ofta är ute på vatten han inte känner igen. När jag köpte och testade ett par av hans sneakers blev jag såld direkt. Att kliva in i ett par DBP-mackor var som att kliva in i en riktig liten kalvjävel av kött och blod. De kändes lika bra på foten som en trygg och Ekwallsk "under matchen"-intervju med Stefan Lövgren i Bolzano-EM 1998. Det är kvallitutta, som en sextiotalist skulle sagt.

Det är två dagar innan den stora visningen. Jag träffar Patrick i hans showroom på Stureplan. Jag irrar runt inne på Sturegallerian i Stockholm och letar febrilt efter hans showroom. Jag drar ett mess till Patrick och frågar var i Sturegallerian det ligger. Ekwall svarar: ”Den budgeten har vi inte än... det ligger mellan Lagerhaus och Espresso house, 100 meter bort.” Ingen kan hänga mig – visst fan känns det som Ekwall har ett showroom inne på Sturegallerian?!

Tillslut hittar jag rätt. Det är mycket kvar att göra. Patrick är märkbart stressad och nervös för hur allt ska bli.

– Alla skor har inte kommit från Italien än. Big boss Stefano från fabriken kommer till Sverige och visningen, han ska ta med sig de sista paren, säger Ekwall och fortsätter:

– Sen måste jag messa (Katrin reds. anm) Zytomierska och kolla om hon kan lösa grejer till ”goodiebagen”.

– Skorna är gjorda i samma lilla fabrik som Louis Vuitton och Dior, Stefano säger att jag borde ta 100 euro bara för kvalitén på skon. Det varumärket har jag inte än, brukar jag säga.

För bara något år sen beskrev Patrick DBP-satsningen som ett hobbyprojekt. I dag är det närmre en heltidssatsning och han har en anställd i bolaget. En crowdfunding-kampanj har gjort visningen av den nya kollektionen möjlig och de 74 crowdfundarna är nu aktieägare i DBP.

Ekwall säger att han inte vill att den här modevisningen ska bli som alla andra modevisningar – där folk hellre vill visa upp sig för varandra än att faktiskt ta del av det som händer på catwalken. Han hoppas på en uppsluppen och enkel stämning och vill att många ska stanna kvar och fira med lite sprit. Okonstlat och trevligt.

Två dagar senare är dagen kommen. Jag kommer till visningen på A house som ligger mitt i hjärtat av det allra blåaste Östermalm. När jag närmar mig ingången kommer Jessica Almenäs i hög fart med sitt gäng. Ingen av dem ser direkt ut att hata det politiska klimatet på Östermalm. De flesta i gänget bär päls och är sådär glada bara högermänniskor kan vara.

När jag kommer in står Ekwall i dörren världsvant och hälsar innerligt på alla som anländer. Jag får den där hälsningen bara en kille kan ge en kille – en highfive med två korta klapp på motsvarande rygg. Mår riktigt gott av att folk förutsätter att det är så jag gillar att hälsa. Känner mig alltid som en allsvensk mittfältare när det händer.

Den bildkåta studiomannen Henric von Zweikbergk bufflar sig fram i den fullsatta lokalen och råkar riva ned ett lysrör på catwalken.

Jag slår mig ned på första parkett. Expressen-legendaren Mats Olsson, som snart återigen kommer att vara i ropet som författare till den nya Zlatan-boken, sitter precis bakom och är sömnigt trygg i sig själv. Jag vill imponera på honom och tar fram ett analogt anteckningsblock för att göra noteringar. Det borde han gilla, tänker jag. Vet inte om han upptäcker det. Men dumt att chansa ju.

Det är tio minuter kvar tills det drar igång. Det är uppsluppen och trevlig MUF-stämning i lokalen. Runt 200 osnobbiga människor med gott humör. Skulle kunna vara vilken firmafest som helst. Inte en enda svår Our Legacy-människa som heter typ JOCKUM så långt ögat kan nå. Skönt.

Den tidigare SVT-hallåan Jovan Radomir (som det ryktas hade en affär med min mamma när de gick i åttan) är konferencier för kvällen och startar med en intervju på scenen med den influgna, prisoptimistiska italienaren Stefano från fabriken i Venedig. Behöver jag säga att det var en knackig engelska Stefano levererade? Nej, tänkte väl det.

Precis när det ska dra igång på riktigt ramlar den bildkåta studiomannen Henric von Zweigbergk (han dyker alltid upp i rutan vid MINST fem tillfällen varje Melodifestivalen-sändning) in och ska hitta sin plats. Han bufflar sig fram i den fullsatta lokalen och råkar riva ned ett lysrör på catwalken. Han mår bra av uppmärksamheten, löser det snabbt och hittar sin plats.

Det finns enkla, cleana sneakers för Simon Tibbling-typer som jag själv och det finns också rent av guldiga för den lite mer vågade John Guidetti-typen – men allt gjort med gedigen inställning att göra en god jävla sko.

När det väl drar igång dundrar ett folkligt Avicii-beat igång, ut på catwalken kommer en kille med elfiol. Brukar inte vara ett stort fan av folk med elfioler, men han var som alla andra i lokalen – enkel och glad. Det flög! De första modellerna går ut på catwalken och visar upp DBP:s sneakers. Ett par nya riktigt cleana och sportigare varianter i grå sammet är först ut. Älskar dem.

Almenäs-gänget ser ut att trivas. En glad Niclas Wahlgren sitter med läsglasögon på nästippen och pappazoomar med telefonen på modellernas skor och Mats Olsson har ännu inte, vad jag tror, noterat mitt analoga anteckningsblock. Det tjugotal sneakersmodeller som visas upp sveper förbi prickfritt.

Det finns mycket för alla i den här kollektionen. Det finns enkla, cleana sneakers för Simon Tibbling-typer som jag själv och det finns också rent av guldiga för den lite mer vågade John Guidetti-typen – men allt gjort med gedigen inställning att göra en god jävla sko.

Jag gör ett sista försök att få Mats Olsson att gilla mig. Jag inser att jag har en rätt obskyr New York Mets t-shirt på mig, med Tom Glavines namn tryckt på ryggen. Jag tar av mig jackan och tänker: nu jävlar måste han väl fatta att jag är en toppenkille han skulle vilja ta en öl med? Men icke. Inte ett ljud från Mats Olsson.

Visningen varar i den perfekta längden 21 minuter. Det sista som händer är att Ekwall gör entré för att möta publikens jubel. Han själv bär ett par enkla vita sneakers i skinn. Housefiol-mannen avslutar DBP:s första modevisning någonsin med bra energi.

På vägen ut möter jag Patrick Ekwall i dörren. Jag får en goodiebag och för ett kortare samtal med en urpumpad och nöjd man. Allt gick bra, alla var nöjda och jag kollar i påsen vad Katrin Zytomierska fixat. Granola med äpple och kanel. Givetvis!