
Sara Berg är alltså, vilket jag helt felaktigt skrev i förra inlägget, inte en renässansmänniska. Hon är en ”renässansmänniska”. Och/eller ett universalgeni. Jag ber givetvis uppriktigt om ursäkt för min felaktiga uppgift tidigare.
Exakt var detta lämnar mig som stenåldersman förefaller däremot fortfarande tyvärr något oklart. Men jag håller er uppdaterade.
I väntan på det har dock Saras vän, den arbetssökande journalisten Marius Ramnehill, vänligt nog sammanfattat mig lite mer koncist:


