Annons

Nobody puts Ruben in a corner

Turist är tidernas mest prisade film i Sverige – men ­Ruben Östlund har redan fullt fokus på framtiden. För Café berättar han om succéåret, skilsmässan och sitt ödesdigra toalettbesök på Golden Globe-galan.

Text Emil Persson
Foto Andreas Kock
Dela (283)
Tweeta

Uppdatering: Intervju med Ruben Östlund om Guldpalmenvinnande filmen The square.

***

Quizkväll på Harrys i Värnamo.­ ­

Det är den tjugosjunde och lönings­löddrig stämning. Män­n­iskor äter husets nachos­tallrik, ”muchos nachos”, och genom ­lokalen vandrar en tjej med head­set, redo att bringa klarhet i frågorna som  gäckat besökarna i en timme.

– Okej, är ni redo för de rätta svaren?!

Lagen byter genast talonger med varandra, ett tillitstest i miniatyr.

– Då så, fråga nummer ett!

Värnamo är en småländsk småstad, 19 000 invånare, häftig eau de cologne av gödsel och gyros. På promenad genom stan passerar man ställen som Tages Tobak, Ultra Brun Solstudio och ett antal restauranger som är så stolta över sina fullständiga rättigheter att de graverat in orden i fönstret (huruvida de även tillhanda­håller fullständig bokföring förtäljer inte ­graveringen).

För en månad sedan hade Ruben Östlund, 41, aldrig satt sin fot i den lilla staden, men nu ökar besöksfrekvensen lavinartat. Han har varit här tre gånger på en månad och fler kommer det att bli.

– Då har vi kommit fram till filmfrågorna! säger tjejen med headset. Den första handlade om citatet ”Nobody puts baby in a corner” och vilken skådespelare som säger det.

– ”Nobody puts baby in a corner”, mumlar Ruben för sig själv. Nej, aldrig hört.

En man ställer sig upp och gormar:

– Patrick Swayze! Dirty dancing!

Dirty dancing är förstås rätt, fortsätter quizmastern. Okej, fråga tolv: vem stod längst fram i fören på en båt och skrek ”I’m the king of the world”?

”Jag fick mina första panikattacker när vi spelade in Turist. Det är asäckligt, man tror man ska dö.” Ruben Östlund, 41, fotograferad för Café i Stockholm, mars 2015. Kavaj, Oscar Jacobson. Piké, Oscar Jacobson. Näsduk, J.Lindeberg.

Ruben tittar på mig, avvaktande.

Leonardo DiCaprio för fan!

– Jo, jag fattade att det var Titanic, skrattar han. Men jag tänkte att det var… hon, den andra.

Bredvid Ruben står Karl-Axel ”Kalle” Boman, 72. Han är en producent och eldsjäl inom svensk film och har jobbat med regissörer som Bo Widerberg, Roy Andersson – och Ruben Östlund. 2014 vann Kalle en hedersguldbagge. Han bär tweed och använder ordet ”tolknings­företräde” helt sjukt ofta.

Ruben tittar ner i sin telefon. Under dagen har det kommit nyhetsnotiser om att en pilot på Germanwings avsiktligt kraschat ett plan i Alperna men ingen vet ännu varför.

– Redan nu börjar man publicera bilder på honom, säger Ruben när han ser Andreas Lubitz framför Golden Gate. Nu startar personkulten. ”Vem var han? Varför gjorde han det?” För mig blir motivet just att han får väldigt mycket uppmärksamhet. Det skriver de aldrig om.

Boman ler faderligt åt Rubens pregnanta utsagor. Tillsammans har de rest till Småland just för att skaka om småstadens feng shui. Mitt på Värnamo torg har kommunen redan börjat riva upp kullerstenar för att skapa något som är helt unikt, inte bara för samhället, inte bara för Sverige, utan för världen. En ruta med fullständiga rättrådigheter.

Alla har någon gång hamnat i djurvagnen på ett SJ-tåg men få djurlösa människor bokar plats där avsiktligt. Ruben Östlund och Kalle Boman hör till den senare, mycket exklusiva, skaran. Kalle anser att det är lugnt och skönt där och det får stå för honom.

Ruben slår sig ner vid ett bord och konstaterar överraskat att Aftonbladets nöjessajt toppas av nyheten om att Julia Louis-Dreyfus (Seinfeld, Veep) ryktas vara klar för den amerikanska remaken av Turist (eller Force majeure), ett projekt han personligen inte har något att göra med. Kort därpå ringer en Aftonbladetreporter.

– Vi känner oss klara med filmen, men det är roligt att den lever vidare. Bättre att Hollywood gör Turist än massa trams.

Tystnad.

– Jaha, jo, vi är jätterika nu, skrattar han. Nej, jag vet faktiskt inte. Jag har helt ärligt inte tänkt på det över huvud taget. Det finns väl något kontrakt.

Ruben och Kalle är på väg till Värnamo för att förverkliga en gemensam idé. Deras utställning ”Rutan” ska ha premiär på designmuseet Vandalorum om några veckor. Temat är tillit. Besökaren kommer direkt att tvingas välja mellan två dörrar, ovanför den ena står det ”jag känner tillit till mina medmänniskor”, ovanför den andra ”jag känner inte tillit till mina medmänniskor”. Den som väljer alternativ ett kommer snart till en skylt där man ombeds lägga ifrån sig mobil och plånbok i en markerad fyrkant på golvet.

Det världsunika med projektet är dock rutan på torget. På en kopparplakett intill platsen ska det stå: ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.”

I praktiken: om man vill droppa lite bagage i rutan medan man, säg, smiter in för en snabb spraytan på Ultra Brun Solstudio är det helt safe. Tillhörigheterna är fridlysta i rutan. Och den som behöver hjälp med något – vad som helst – kan bara gå och ställa sig på platsen. Då är det medmänniskornas förbannade plikt att komma till undsättning.

Idén började spira när Ruben Östlund gick igenom förundersökningar inför arbetet med Play. Filmen baseras på ett 60-tal incidenter i Göteborg där en grupp barn systematiskt stal mobiler från andra barn. De flesta rån inträffade på publika platser, men ingen ingrep.

– Trots att så många såg vad som hände hade de svårt att agera, säger Ruben. Och jag tror att osäkerheten kring vad som förväntas av en i sådan situation är en av anledningarna till att man blir passiv. Med en plats som rutan blir det väldigt tydligt vad man ska göra.

Ruben Östlund befinner sig i en karriärmässig skärningspunkt, klämd mellan pr-efterskalvet från Turist och arbetet med kommande filmen The square (premiär 2017). Han får mest energi av att prata om den senare.

The square kommer att avspegla det som nu sker i Värnamo. Handlingen kretsar kring personalen på ett konstmuseum, i en stad som precis uppfört en tillitsruta på torget.

De första 20 minuterna av filmen är nedskrivna hittills. Ruben läser upp öppningsscenen för folket i djurvagnen, samt de oidentifierade fyrbenta objekt som stryker sig mot våra ben.

– Vi rör oss genom ödsliga vita lokaler, på väggarna några få utspridda tavlor. Vi hör en nervös mansröst, innehållet är obegripligt: ”Det krävs för det fjärde ett relevant språk. Och här tar jag nu stöd i begreppet pseudokvantitet som pekar på vikten av att skilja mellan äkta och falska kvantiteter.” Snart skymtar ett 50-tal åskådare: stadens högdjur, politikerna, entreprenörerna, alla välklädda i mörka färger, de flesta med champagneglas i handen. Några kämpar tappert för att se intresserade ut men de flesta har slutat lyssna.

Ruben skrattar högt och fortsätter sedan.

– Talaren läser från små lappar som han håller framför sig, händerna darrar av nervositet. ”Att allt går att kvantifiera är en nödvändighet där det bedrivs en kulturell appropriering.” Nervositeten i hans röst blir allt påtagligare, anspänningen i rummet allt större. ”Pseudokvantifieringen är snarare ett hot mot approprieringen av kontext.” Konstteoretikerns händer börjar nu skaka som om de levde sitt eget liv. Han klarar det inte längre utan tappar lapparna som singlar ut över marmorgolvet.

Ruben skrattar igen.

Appropriering är ett sånt jävla ord, alltså.

– Vad betyder det då?

Jag vet väl inte.

– Exakt. Det finns en akademisk teoretiker­grej kring modern konst som stör mig så mycket. Jag vet inte hur många gånger jag varit på en vernissage där man försöker upprätthålla en roll snarare än att säga något man verkligen menar. Och alla är så rädda för att bli avslöjade så ingen vågar kritisera det. Jag ska ha så jävla elaka porträtt på konstteoretiker i den här filmen.

Efter Golden Globe-nomineringen – och nästan-Oscarsnomineringen – skriver karriärdramaturgin sig själv: det är dags för Ruben Östlund att ta steget in i Champions League. Play hade en budget på 11 miljoner, Turist på 36 och The square kommer att bli ännu mycket dyrare, lite beroende på vilka skådisar som knyts till projektet. Den kommer att spelas in i Europa, så Ruben kan ”kontrollera produktionen”, men med internationella skådespelare.

– Jag träffade en kille nyligen som jag är jättenyfiken på: Michael Cera (Juno, Supersugen). För huvudkaraktären, konsthallschefen, har jag inspirerats av Thierry Fremaux, chefen för filmfestivalen i Cannes. Nästa gång ska vi fan in i högsta tävlingsklassen där så då vill jag ha en karaktär som påminner om honom i huvudrollen. Jag började bildgoogla på franska män och fick upp han som spelade huvudrollen i The artist. Vad heter han?

På Värnamo torg har Ruben Östlund uppfört en ruta där full tillit och omsorg råder. Ett socialt experiment som senare i år – förhoppningsvis – även kommer till Stockholm och Göteborg. Kavaj, Our Legacy. Tröja, Our Legacy. Näsduk, John Henric.

Jean Dujardin?

– Precis. Tänk dig han och Michael Cera ihop.

Du är lite besatt av Cannes, är du inte?

– Det är skitkul där. Samtidigt är det roligt att hela tiden säga att man visst kan tävla i kultur bara för att alla andra säger motsatsen. Fast nu har vi sagt att det stora målet är Oscars 2018 och inte Cannes.

Han har mörkblå blazer och stränga skägglinjer när han intar scenen på Svenska filminstitutet i Stockholm. Majoriteten av människorna i publiken kommer dock aldrig att få veta eftersom de är syn­skadade.

Det är ett seminarium om syntolkning av film. För att öka prestigen och höja nivån på syntolkning – alltså en inläst röst som beskriver det som sker på duken – har Ruben föreslagit att priset Guldtolken ska instiftas. Elva olika produktionsbolag har syntolkat lavinscenen i Turist och nu ska vinnaren utses.

Under en kort mingelpaus tar en okänd skådespelare chansen att sicksacka sig fram mellan vita käppar för att approacha Ruben.

– Jag var på filmfestivalen i Berlin och alla snackar om dig som den nya svenska regissören, han som ska göra det.

– Jaha, vad kul! Är du också regissör?

– Jag är skådis. Jag bor här. Stockholm.

Tystnad.

– Okej. Men… skicka ditt cv till oss då?

– Bra. Vad har du för produktionsbolag?

– Plattform Produktion.

– Jag skickar gärna direkt till dig.

– Ja, men skicka till [email protected]

– Ja. Eller, typ, [email protected]

– Nja, [email protected] är den vi använder.

– Okej.

Han försvinner. En tjej som spelar in material till en taltidning för synskadade kliver fram i stället. Ruben får frågor kring hur man kan öka prestigen kring syntolkning som hantverk.

– Vi kan väl införa en Guldbagge för bästa syntolkning? Det tycker jag vi bestämmer här och nu.

– Absolut! Slutligen tänkte jag att du skulle få beskriva dig själv eftersom våra läsare inte vet hur du ser ut. Hur ser du ut?

– Jag är 40 men ser ut som 25. Jag har blå ögon, mörkblont hår, skägg, 1,82 lång, ganska smal. Vad mer? Jo, jag har brutit min näsa i en skidolycka när jag var 20 år gammal så den är lite sned.

Vintrarna mellan 1993 och 1998 tillbringade Ruben Östlund i Alperna. Delvis för att åka skidor men framför allt för att filma andra som åkte skidor. De verk han producerade för produktionsbolaget Down Film (Toast, Free radicals, Free radicals II) i Göteborg är kultklassiker i genren och förändrade synen på hur man kunde göra skidfilm.

Estetiken med långa, stativstatiska tagningar utvecklade Ruben under sina år som säsongare i Alperna. Han insåg snabbt att prestationen upplevdes som större om man kunde visa att en skid­åkare gjort tre trick under ett och samma åk snarare än om man klippt upp det. Ett tankesätt han än i dag utgår ifrån: jakten på den enskilda, magiska tagningen.

Ruben Östlund kan beskrivas som en situationskleptoman. Han stjäl situationer från sitt eget liv, sina kompisars liv och, inte minst, Youtube för att göra fiktion av det. Konst som imiterar livet. Om han någon gång skulle skaffa douchebagtatuering i en konvex båge över bröstkorgen hade inskriptionen antagligen varit latin för ”verkligheten överträffar dikten”.

När Ruben Östlund skulle göra Turist (2014) återvände han till Alperna och slöt en cirkel. Filmen har bland annat belönats med sex guldbaggar (rekord för en enskild film) och jurypriset ”Un certain regard” i Cannes.

Handlingen kretsar kring en kärnfamilj som åker på skidsemester. De sitter på en uteservering och stölchillar när en lavin börjar rulla in mot dem. I början avfärdas den som falskt alarm men när den kryper närmare flyr pappa Tomas i panik och lämnar sin fru och sina barn åt sitt öde. Därmed avslöjas, om man vill, hans sanna natur. In lavino veritas.

Katastrofen imploderar i ett moln av snörök, men resten av resan blir ett post­traumatiskt drama där Tomas vägrar att ta ansvar för sin handling.

Turist är på sätt och vis ett lapptäcke av Youtubeklipp. Många nyckelscener – lavinen, Tomas fejksammanbrott, bussresan – har alla sina förlagor på Youtube. Att tillbringa tid med Ruben Östlund går till kanske 70 procent ut på att få frågan ”Har du sett det här Youtubeklippet?” och tvingas svara ”Nej, tyvärr”.

– Ett Youtubeklipp kan säga så mycket mer om mänskligt beteende än vad klassisk dramafilm gör. Jag är ingen cineast och ser inte jättemycket film. Det var snarare videokameran jag älskade. Jag drivs egentligen inte heller så mycket av historie­berättandet i sig utan mer av dilemman, situationer som är lätta att identifiera sig med men svåra att hantera.

Den skavande stämningen är genom­gående i Rubens filmografi. Gitarr­mongot (2004) är ett porträtt av samhällets outcasts och påminner om Harmony Korines stilbildande Gummo. De ofrivlliga (2008) skildrar gruppdynamik och skam på ett sätt som är svårt att fredagsmysa till. Omdebatterade Play utforskar just bystanderproblematiken till max.

Ruben kallas ibland för svensk films store sociolog och det har han inget emot. Han drivs av klassiskt sociologiska knäckfrågor.

– Jag tror att människans agerande i en situation avgörs av förutsättningarna för situationen. Det är till exempel viktigare hur långt det är till nödutgången än vem man är som individ när man försöker se skillnaden i ett visst agerande. Men i film är förklaringsmodellen väldigt ofta ”en person har varit med om det där, därför reagerar han nu så här”.

Jag har noterat att kollektivtrafik har en framlyft roll i alla dina filmer. Är det avsiktligt?

– Det är ju så jävligt roligt när man inte vet vem som har ansvaret. Vad händer, som i Turist, när man fattar att busschauffören inte är kapabel att köra bussen? När ska man revoltera? Det är ju en metafor som går att applicera på samhället också. Har du sett Youtubeklippet ”Idiot spanish busdriver almost kills students”?

Nej, tyvärr.

– Alla tampas med rädslan men ingen vågar riktigt säga ifrån, sticka ut. Vi vill tänka på oss själva som rationella, men jag tror ju att vi människor främst är imiterande varelser. Där är det, till exempel, viktigt att titta på hur medierna behandlar dem som utför väldigt makabra dåd. De tillåts om och om igen att ta martyrrollen på förstasidorna världen över. Ju mer exponering Breivik får, desto större är risken att någon kommer att imitera hans beteende. När terrordådet i Köpenhamn inträffade skrev folk: ”Hur kan det hända bara två veckor efter terrordådet i Paris?”

Kavaj, Tiger of Sweden. Tröja , Filippa K. Byxor, COS. Skor, Eytys.

Tja, medierna har varit totalt dominerade av den här händelsen – så hur ska man kunna få idén till en sådan aktion? Det är helt enkelt en del i ekvationen att vi imiterar varandra.

Du har ju sagt att du aldrig ska döda någon i dina filmer. Är det för att inte statuera dåliga exempel?

– Det är mest kul att förhålla sig till det, men man måste också vara medveten om sitt ansvar. Efter skolmassakern i Jokela publicerade Aftonbladet en bild där den finska killen poserade med pistol och det var så tydligt att han härmade en karaktär ur populärkulturen. Med just den Aftonbladettidningen följde Scarface, en film många unga kriminella har som sin absoluta favorit. Den unga missförstådda mannen som ska ta hämnd. Ett annat intressant exempel är Quentin Tarantino: efter Pulp fiction började unga kriminella i Neapel hålla pistolen på sned – och den tragikomiska effekten av det är att det blir svårare att sikta, vilket gjorde alla upp­görelser blodigare. Jag ogillar verkligen Tarantinos förhållningssätt till innehållet i sina filmer. Varje gång någon konfronterar honom om allt övervåld vill han frånsäga sig ansvaret. Mycket av innehållet i hans filmer är ett billigt sätt att skapa dramatik.

Det känns som att det ligger i situationens natur att säga att de ”samlar damm”, guldbaggarna,
men de gör ärligt talat inte det. De står på fönster­brädet och skiner som vore de Poseidon i en Joel Alme-text.

– Guldbaggen är ganska fin, tycker jag. Folk säger att den är ful.

Ruben sitter vid sin dator i Plattform Produktion-lokalerna i centrala Göteborg. Han startade bolaget 2002 tillsammans med producenten Erik Hemmendorff, som han träffade under sin tid på filmskolan.

Även om det står någon inramad Turist-affisch och skräpar här och var signalerar hela lokalen att fokus nu ligger på framtiden. Ena halvan av en stor anslagstavla tillägnas The square och där sitter uppnålade bilder på bland andra Thierry Fremaux och Michael Cera.

Den andra halvan av tavlan är en tankekarta över det tv-serieprojekt som Ruben utvecklar parallellt och som heter Du vet den där helgen du var borta med barnen? (eller snarare You know that weekend you were away with the kids? eftersom det redan plockats upp av amerikanska FX).

Serien består av tio olika avsnitt med otrohet som övergripande tema. Den ska skildra tio olika par, men första repliken i varje avsnitt är identisk: ”Du vet den där helgen du var borta med barnen?”

– Jag vill titta på sexualitet ur ett historiskt perspektiv. Länge parade sig människan som andra djur: med vem som helst och när lusten föll på. Men när vi började äga mark blev det viktigt för mannen att kontrollera kvinnans sexualitet så att hans avkomma kunde ärva tillgångarna. Och då uppstod idén om sexuell trohet. Hela den idén skapar ju än i dag extremt förvirrade beteenden med svartsjuka och den romantiska idén om äkta kärlek.

Ruben triggas också av tanken på att para svenska kärleksvisioner med amerikansk kontext och se hur det flyger.

– På forumet Reddit finns en massa diskussionstrådar på temat: ”Min fru har varit otrogen, hur ska jag agera?” Och amerikaner svarar: ”Se till att få bevis. Ha absolut inte sex med henne för det kan betraktas som försoning. Kolla hur huset är skrivet.” Det är legal terms, så man inte ska förlora ekonomiskt. Har du sett Youtubeklippet som kommer upp om man söker på ”My wife cheated on me”?

Nej, tyvärr.

– En amerikan står med ett stort gevär och säger: ”This is what you get when you’re cheating on your man, Vanessa!” Och så börjar han skjuta på hennes bil. Pang, pang, pang. ”I paid for your car!” Pang, pang, pang. Och fem av hans polare står och skjuter på den här bilen också! Sätt det beteendet i relation till hur de här tankarna uppstod ursprungligen. Det blir så jävla bisarrt då.

Ruben Östlund ligger dubbelvikt över tågbordet och skrattar så att han kiknar. En hund gläfser för att det är vad hundar i djurvagnen gör när människor blir hysteriskt upprymda.

Jag har precis visat upp den nyhet som toppar Aftonbladets nöjessajt: en bild på Ruben, en bild på Julia Louis-Dreyfus och citatet ”Vi är jätterika nu, haha…”.

Han sansar sig till slut, tar ett djupt andetag och skakar på huvudet.

– Så fort något händer i Hollywood får det ett sånt genomslag i Sverige! Helt sjukt. Folk har en så orealistisk bild av det där.

Som på beställning ringer både P3 för att få en kommentar om remaken och P1 för att fråga om Ruben kan tänka sig att att sommarprata. Han ber att få fundera lite.

 

Skilsmässan var jobbig men trots det kunde jag känna: 'Vad intressant det här är ändå.' I dag åker vi på semester ihop

– LA är en så jävla tråkig stad att vara i, fortsätter han. Fy fan. Åka runt i den där jävla bilen fram och tillbaka. Och det är så många där som lägger ner så mycket energi i projekt som aldrig blir av.

Efter Turist har Ruben erbjudits massor av manus med A-listeskådisar (eller ”alla de där” som han själv säger) knutna till sig. Han är generellt tveksam till att filma någon annans verk, men det fanns en science fiction-historia som han blev lite sugen på.

Premissen är att invånarna till slut har sabbat jorden och måste byta planet. De ligger därför nedsövda i poddar på ett skepp som ska färdas i 200 år – men en av passagerarna vaknar. Han inser att han kommer att leva och dö på farkosten.

– Det är en så bra existentiell förutsättning: vad behöver man för att leva sitt liv? Jag tyckte att man skulle lägga till att han hade fru och barn i de andra poddarna. Han vill naturligtvis inte väcka och därmed ”offra” dem – så då måste han väcka någon annan. Och jag tänkte att man kunde se hur de nedsövda människorna såg ut på displays på poddarna. Då vill han så klart väcka en attraktiv kvinna. Men det visar sig vara någon som tagit jävligt fördelaktiga bilder på sig själv så när han väcker henne känner han: ”Men herregud.”

Rymd-Tinder! 

– Exakt, skrattar Ruben. När jag träffade producenterna sa jag: ”Det är ju skitroligt om han har sin familj på skeppet! Man får ett dilemma i situationen!” Men då hade de redan sålt in det till produktionsbolaget och då kan det bli problem om de ändrar något. Fatta att det är såna saker man får hålla på och slåss om i Holly­wood?! Det är ju så uppenbart att min idé är bättre. Men filmen hamnade hos några actionfilmsproducenter till slut och då fattade jag att det ändå aldrig hade funkat.

Även om Turist aldrig belönades med någon Golden Globe-statyett gav nomineringen eko i branschen. När Ruben Östlund var över till Los Angeles för galan ville många prominenta Force majeure-fans stämma träff. Bland annat hörde Sienna Miller av sig.

– Det blev en liten divasituation med hon, Sienna Miller. Först skulle hon komma till mitt hotell, på Golden Globe-dagen. Sen ringde hon: ”Kan du komma till mig i stället?” Och jag bara: ”Nä.” Tjurigt.

Skratt.

– Så då sågs vi kort på galan i stället. Snackade lite. Men jag träffade fem-sex stycken av de där.

Av vilka, exakt?

– Jag är så dålig på namnen. Olivia Wilde finns det någon som heter, va? Och sen en…     är det hennes bror eller man som är framgångsrik skådis? Hon var med i den här filmen med han… skådespelaren i Shame.

Bror. Michael Fassbender. Frank. Maggie Gyllenhaal.

– Just det. Det är så intressant det där med viljan att närma sig kändisar. Erik (Hemmendorff) är intresserad av det, jag är totalt ointresserad. På Toronto Film Festival hamnade vi på en intim fest med Dustin Hoffman. Erik blev starstruck och ville gå fram, men jag tyckte det var pinsamt: det går ändå inte att göra något intryck på en sån person. Till slut gick vi och tog en cigarett och då kom Dustin Hoffman ut. Det var bara vi tre. Han stod en halv­meter framför oss och Erik kände att han måste säga något så plötsligt kom det bara ett ”Dustin?” ur munnen på honom, fast lite, lite för lågt. Man såg på Dustins stelnade rygg att han hört det men det var så lågt att han kunde låtsas som att han inte gjort det. Den tystnaden som uppstod… Två minuter senare kom en bil och han försvann. Det var ett fantastiskt ögonblick. Jag borde ta med det i en film.

Hur upplevde du Golden Globes?

– Det fanns faktiskt ett ögonblick då vi var övertygade att vi skulle vinna. Jag och Johannes (Bah Khunke) hade gått till baren när Erik ringde: ”Hallå, ni måste komma nu! Studiomannen var här och sa att du måste vara på plats inom tio minuter.” Och de hade inte sagt till Pavel (Pawlikowski, som regisserat favorit­tippade Ida) för han var inte heller på sin plats. När vi kom tillbaka satt Erik och log triumferande så jag och Johannes blev så jävla nervösa att vi sprang till toaletten och fixade håret. När vi kom tillbaka hade de redan påbörjat annonseringen av ”Best foreign picture” – och så vann Leviathan i stället. Johannes är fortfarande helt övertygad om att det var just för att vi gick på toaletten. Att de såg: ”Fan, regissören är inte vid bordet.”

Tänk om han har rätt?

– Det gnager ju i en, skrattar han. Det är ju en direktsänd gala som går ut över hela världen och vinnaren är inte på plats. Det måste finnas ett visst ögonblick då de bestämmer: ”Shit, vi kör plan B.”

Det är inte bara Ruben som bjudits in till seminariet om syntolkning. Kulturminister Alice Bah Khunke är också på plats för att prata om regeringens satsning på en mer tillgänglig bio.

Hennes relation till Ruben är mångbottnad: dels är han en av våra just nu viktigaste kulturella exportvaror, dels är han regissören som annekterat hennes man Johannes under långa perioder, först för rollen som Tomas i Turist och sedan till diverse filmfestivaler och galor.

– Jag hälsade på i Alperna under inspelningen och det var oerhört spännande att ta del av den smått sektliknande stämningen, det täta sammanhanget där Ruben som regissör påverkar allt och alla, säger Alice Bah Khunke. Också att träffa min bästa vän, min man, när han befann sig i Rubens nät var… utmanande.

Hur var han i Rubens nät?

– Helt förälskad.

I dig?

– I Ruben! Så det var konstigt på så många sätt. Jag vet inte vad man kallar bandet mellan regissör och skådespelare men det är i alla fall något som Ruben behärskar till fullo.

Hon betonar hur viktigt det är att Ruben för det svenska regissörsarvet vidare, inte minst genom att våga vara konstnärlig.

– Han är så oerhört begåvad och samtidigt väldigt enkel. Omfamnande men annorlunda. Han fyller inte kostymen av den här svåra mörka regissören som citerar poeter från 1300-talet. När jag hade ett någorlunda längre samtal med honom blev jag nyfiken på hans föräldrar. Hur såg hans uppväxt ut? Vilken relation har han till sina föräldrar? Hur får man ett barn som Ruben?

Catarina Östlund målade mycket när Ruben växte upp. Ofta så mycket att hon glömde att äta. Först när blodsockret föll insåg hon att det kanske var dags att stoppa i sig något.

– Jag kan känna igen mig mycket i det, säger Ruben.

Han står vid spisen i sin hyresrätt i centrala Göteborg och steker ryggbiff. Ruben är själv ointresserad av matlagning men tvingades lära sig när han fick barn – och i synnerhet nu när han själv ansvarar för dem varannan vecka.

Ruben växte upp någon mil härifrån, på Styrsö i Göteborgs skärgård. Eftersom han var liten till växten och sen in i puberteten käkade han tillväxthormon. Samtidigt var han kompis med den största killen i klassen.

– Vi betraktades nog som ett jävligt speciellt par. Han var tio år gammal, 1,90 lång och åt i sin tur piller för att bromsa växten.

Längst upp till vänster: Kristofer Hivju mellan Turist-tagningarna i Italien. Längst upp till höger: Sen inspelningsnatt i Åre med Erik Hemmendorff och Kalle Boman. Längst ner till vänster: Rubens bror Markus i den permanenta rutan i Värnamo. Längst ner till höger: Erik och Johannes Bah Khunke på väg hem från Golden Globe-festen på Beverly ­Hilton Hotel – synnerligen statyettlösa.

Det finns en skruvad – absolut inte Ruben Östlund-regisserad – komedi som går ut på att era burkar förväxlas där någonstans.

– Verkligen. Min mamma var kommunist så hon brukade trösta mig genom att säga: ”Men Lenin var också kort.” Hon är väldigt fin, min mamma. Hon har fortfarande en romantisk bild av kommunismen och kommer in till stan för att sälja Proletären några dagar i veckan. Min storebror brukar fråga: ”Vill du att det ska bli revolution?” Ja, det vill hon. ”Men vad händer då med mitt företag?” För han har haft ett företag i it-svängen som gått bra. ”Nej, ditt företag ska de inte ta!”

Han skrattar.

– Det blir så roligt när man bryter ner de där ideologierna på individnivå.

Vad röstar du själv på?

– Jag röstar på vänstern.

Det ringer.

– Hallå, mamma! Jag tänkte bara höra om du kunde passa… ja… ja, men vad grymt… jätteschyst. Du, det är en journalist här och jag har precis berättat om din kommunistiska bakgrund och hur du vill göra Markus till ett undantag när det blir revolution. Vänta, du kan få säga det direkt till honom.

Han kopplar på speakern.

– Det stämmer inte alls, det är en vanföreställning från Rubens sida, säger Catarina Östlund bestämt. Vi ska inte skjuta någon.

– Jag har inte sagt att ni ska skjuta någon. Men staten måste ju äga Markus företag också då?

– Ruben, ingen ska få starta en fabrik där man tjänar pengar på en annan
människa. Hälsa journalisten.

Rubens föräldrar är i dag pensionerade men jobbade båda som lärare. Han var fyra år när de skilde sig och pappa Claes-Göran flyttade till Kinnared i Halland. 2002 gjorde Ruben dokumentären Familj igen, där hans mamma och pappa försöker reda ut vad som gick snett, som examensarbete på filmskolan.

– Klart skilsmässan påverkat hur jag ser på relationer. Människor vars föräldrar är tillsammans hela livet, det är som att de har något slags press när det gäller att skapa sina egna relationer, att inte bli den första i ledet som misslyckas.

2007 skilde han sig från Andrea Östlund, också regissör. De delar på vårdnaden av tolvåriga tvillingdöttrarna Alva och Hilda.

– I dag har vi något slags syskonrelation, jag och Andrea, åker på semester ihop och så. Jag hade ett utifrånperspektiv även på skilsmässan och kunde trots att det var jobbigt känna: ”Vad intressant det här är ändå.” Vi har fått lära oss att en skilsmässa ska vara något fruktansvärt och då spelar vi ut den som att det är något fruktansvärt och alla runt omkring blir lidande. Men om vi försöker hantera den på ett annat sätt så går det att göra det också.

Han tittar på sin telefon.

– Nu messar mamma: ”Var det en socialist till journalist? Vilken tidning?” ”Proletären”, skriver jag.

Ovanpå fläkten står inbjudningskortet till Golden Globes 2015. En glimma av glamour i en köksvrå som annars domineras av en hel hög cigarettändare och fyra burkar torkad koriander.

– Det coolaste hade ju varit att bara ha en Oscar här borta, flinar Ruben och pekar mot diskbänken.

Min ursprungliga tanke kring det här jobbet var att vi skulle se Oscarsgalan ihop, men det sprack ju. Såg du den sen?

– Nej.

För smärtsamt?

– Absolut inte! För sent. Men det där klippet vi gjorde verkar ha fått folk att tro det. Många i branschen hörde av sig: ”Vi lider med er, killar!” Man bara: ”Ta det med en nypa salt.”

Turist var med på den shortlist med nio utländska filmer som skulle gallras till fem. Allt tydde på att den skulle knipa en Oscarsnominering, men drömmen dog den 7 februari.

Dagen därpå publicerades en Youtubefilm på som påstods visa realtidsbesvikelsen hos Ruben Östlund och Erik Hemmendorff. Klippet plockades upp av bland andra Hollywood Reporter som satte rubriken ”Watch ’Force Majeure’ director break down after not receiving Oscar nomination”.

Ruben och Erik filmade sig själva framför datorn när nomineringarna lästes upp. Så fort det står klart att Turist snubbats försvinner de ur bild och man hör hur Ruben får ett sammanbrott, väldigt snarlikt Tomas i Turist. Erik försöker trösta och uppmanar honom till slut att ”inte klä av sig”.

– Jag kan säga det nu: klart det var fejk! Det blev ett sätt att hantera det på också. Ett sätt att använda motgången så att vi inte bara förlorade energin. Nu fick vi energi av det i stället, tyckte det var kul. Det var så jävla skönt att bli av med den där Oscarsskiten också. Nu är det en grej man fortfarande inte har gjort.

Vinner du en Oscar i ditt liv?

– Nej, det tror jag nog inte. Men jag tror att vi kommer att bli nominerade. Nästa gång. Och en av anledningarna tror jag är för att vi börjat skapa en historia kring det nu. Jag tror att såna saker spelar roll, inte minst för min och Eriks motivation. Youtubeklippet kan bli starten på en historia om återvunnen värdighet och såna är vi människor väldigt förtjusta i.

Efter att det vinnande quizlaget inkasserat något mycket värdefullare än en statyett – en shotbricka – börjar stämningen på Harrys i Värnamo trappa av. Ruben har varit iväg och pratat i telefon en stund, men återvänder nu till bordet. Han dricker en 50-centiliters Mariestads, ölens Steven Spielberg.

– Det var faktiskt min amerikanske agent som ringde. Han frågade om jag funderat mer på casting till filmen och då nämnde jag han… var det Jardin?

Dujardin.

– Just det. Tydligen ligger han på samma agentur så de skulle skicka Force majeure till honom nu.

Han skrattar till. Boman ler faderligt.

– De blir alltid så jävla glada när man säger: ”Här regnar det, hur är läget i LA då?” Så de får svara: ”Oh, här är det 80 degrees!”

Ruben halar fram kortet och beställer en ny runda öl.

Hur stor drivkraft är pengar för dig?

– Väldigt liten ju. Absolut. Det är mycket mer prestige.

Du måste ha tjänat en hel del på Turist.

– Vi är jätterika nu! Nej, men det här är första gången som vi börjar få pengar tillbaka. Plötsligt ser man att det kommit in 400 000 på kontot och det är ju en jävligt rolig överraskning. Framför allt köper det tid till nya projekt.

Du känns sorglös. Är du sorglös?

– Ja, jag tror det. Inte deprimerad eller så. Men jag fick mina första panikattacker när vi spelade in Turist. Det är asäckligt, man tror man ska dö. Samtidigt finns det ett rationellt jag som säger att det är orationellt, känslomässigt. Och så pågår en diskussion mellan de två sidorna.

Vad hände?

– Vi hade spelat in i Alperna i februari och i Åre i mars. Efter det åkte jag direkt en vecka till New York med mina barn. När jag kom hem därifrån skulle jag ha fyra dagar ledigt innan inspelningen fortsatte i Göteborg. Det var ett tryck som hela tiden byggdes upp och jag hade svårt att sova. Det är en otrolig psykologisk press under inspelning. Till slut blir alla beslut stressande, även om det bara handlar om huruvida en karaktär ska ha grön eller grå tröja. Jag började fundera på hur mycket det skulle kosta om jag gick sönder nu och till slut blev det en panikångestattack. Men det gick bra.

Betraktar du dig själv som intelligent?

– Jag är intelligent på vissa sätt. Har bra känsla för vilka tankegångar som är gångbara, väcker reflektion och hittar en brytpunkt i vår tid. Jag är väldigt bra på att se ”den där situationen ska vi använda oss av” och så är jag uthållig. Men jag upplever inte att jag är allmänbildad. Det finns många som har större teoretiska kunskaper och som kan språket bättre.

Så vad fan betyder appropriering?

– Ingen aning.

 

Stylist: Julia Stridh 
Grooming: Johanna Sylvan, Linkdetails
Fotoassistent: Daniel Asplund
Stylistassistent: Jimmy Guo
Studio: James & Perra Studio 
Dela (283)
Tweeta


Laddar