Efter upplösningen av alternativcountrybandet Whiskeytown behövde frontmannen Ryan Adams gå vidare. Han släppte sin solodebut Heartbreaker den femte september 2000. Enligt Adams själv är titeln en ren tillfällighet.
”Min manager ringde och sa att jag har femton sekunder på mig att döpa albumet. Min blick fastnade på en affisch där Mariah Carey bar en t-shirt där det stod HEARTBREAKER.”
Mitt första möte med Heartbreaker var 2007. Jag hade läst om Ryan Adams i någon musiktidning och släntrade in på skivbutiken Rocks i Kungsbacka. Kom ut med hans senaste album Easy Tiger och hans första, Heartbreaker. Bäst tyckte jag om debuten.
Via pappa hade jag lyssnat på mängder av country, men det hade primärt varit hans musik. Ryan Adams kom med någonting nytt, men som samtidigt hade en stark koppling till det förflutna.
Detta är också vad jag gillar så mycket med alternativ-countryn. Den växte ursprungligen fram som en reaktion mot det polerade, putsade Nashville-soundet som hade kommit att dominera countryn. Den typen av country har också sin charm, men som ett resultat av sin trendkänslighet känns den så här i efterhand ganska daterad. Alt-countryn å andra sidan blickade bakåt och inspirerades mycket mer av den råare tidigare countryn och folkmusiken med en dash av punk och rock.
Ryan Adams var inte först i genren, här brukar Uncle Tupelos album No Depression (1990) creddas, men Heartbreaker brukar betraktas som ett av genrens viktigaste album. Och skillnaden mellan Uncle Tupelos stökiga platta och Ryan Adams solodebut är ganska enorm.
Heartbreaker är en ganska spartansk skiva. Ett ledsamt breakupalbum med fjorton ledsna, enkla låtar. Öppningsspåret är ingen låt alls, utan en diskussion med gitarristen David Rawlings om vilket album en viss Morrisseylåt ligger på. Sedan räknar han in första låten som är To Be Young (Is to Be Sad, Is to Be High). En låt som lurar in en med ös.
Jag minns hur kul jag tyckte det var när jag hörde albumet första gången, att behålla det där snacket på albumet. Oväntat! Att det ens är kvar skvallrar om en tydlig vilja att positionera sig utanför mainstream-perfektionismen. Det är också albumets enda ögonblick av lättsamhet.
Efter To Be Young följer ett pärlband av mycket stillsammare låtar. Låtar så försiktiga att de bara nätt och jämnt existerar men allt med deras existens är lätt att älska. Särskilt Ryans helt unika sångröst som står i fokus för hela albumet.
Oh My Sweet Carolina och Come Pick Me Up tillhör höjdpunkterna. Båda de två känns som att de alltid funnits. Emmylou Harris gästspel på Carolina bidrar såklart starkt till den känslan. Hennes och Ryans möte gifter på något sätt den äldre generationens country med den (då) nyare.
När jag återbesöker Heartbreaker 2025 känns det svårt att placera albumet tidsmässigt. Det låter lyckligtvis inte speciellt ”2000” alls. Men det låter tidlöst, sorgset och otroligt vackert. Tidernas kanske bästa breakupalbum.
