Kents turné 2016 utannonserades som deras sista. Ett avsked till alla fans. Det var den också, i nästan tio år. Det är en väldigt lång tid. Nu är de tillbaka och recensenterna har väldigt komplicerade känslor kring detta. Känslor de tyvärr gärna ventilerar. Googla om ni pallar läsa dem, men det är inte riktigt nödvändigt.
Jag vet att detta är mycket att kräva av dels en recensent och specifikt av en som skriver om Kent. Men vad sägs om att försöka ha lite kul?
Mycket av den kritik som cirkulerat i media har verkligen ställt sig helt utanför konsertupplevelsen. Som att recensenten inte alls varit mitt i stimmet utan betraktat spelningarna i ett laboratorium bakom en skyddande glasskärm.
Och jag vet hur kritik fungerar och att det är subjektiva bedömningar. Men någonstans får det faktiskt räcka med alla okreativa spaningar om att Kent ”blivit som dom andra” och att det ”känns konstigt” att de är tillbaka. Slappna av.
Ge bandet ett break. Ja, de tog farväl. De höll det löftet superlänge. Längre än många andra.
I fredags var jag på den första av Kents comebackspelningar. Det var skitbra. Över två timmar av enbart melankoliska hits med en bas som mullrade i bröstkorgen från början till slut. Det var riktigt mäktigt. Gitarrmangel, Depeche-vibbar och vackra körer i en enda utsökt blandning. En riktigt kul, kreativ låtlista med representation från typ alla bandets eror.
Den visuella inramningen med alla spöken och den sarkofaglika boxen som öppnades gav starka skräckfilmsvibbar som passar Kent som handen i handsken.
Alla jag hörde innan och efter spelningen jag var på var glada över sin kväll. Ingen låter som Kent och vi var glada att se dem live igen.
Det är bara en ytterst liten klick märkliga mediemänniskor som tycker att comebacken känns konstig. Det känns inte rimligt att det ska få styra narrativet kring Återkomsten. De här recensenternas uppfattning är nämligen inte det minsta representativ för allmänhetens.
