Idag kan Helsingborg vinna SM-guld i fotboll. Detta är en jävligt ambivalent dag om man är från den staden, alltså.
För det första vinner antingen Helsingborg eller Malmö guldet. Vilket ställer den filosofiska frågan på sin spets: Vad är viktigast, att Helsingborg vinner eller att Malmö förlorar?
Svaret på den frågan är förstås alltid att Malmö förlorar. Ingenting är ju faktiskt viktigare här i livet än att det går dåligt för Malmö.
Samtidigt har alla helsingborgare jag känner ett fruktansvärt kluvet förhållande till det här med framgång. Vi gillar den helt enkelt inte. Vi gillar inte framgångsrika människor. Vi gillar inte vinnande lag. HIF har inte haft ett så här bra lag på tio år och ändå är publiksiffrorna de sämsta på evigheter. Varför? För att det är så vi vill ha det. Vi kommer fan inte hit för att titta på fotboll. Vi kommer hit för att tala om för er hur jävla kassa ni är.
Det minsta man kan begära då är väl för fan att ni har den grundläggande förbannade artigheten att faktiskt gå ut och faktiskt vara det? Men nej, här ska ni komma och bli framgångsrika. Vad fan är dealen med det liksom?
Vi ogillar konceptet framgång i Helsingborg. Om en helsingborgare tar sig ändå fram till den där punkten då det mer eller mindre är fullständigt omöjligt att inte bli framgångsrik, då kommer du veta att det är en helsingborgare på sättet han rent instinktivt genast hittar ett sätt att fucka upp alltsammans på.
Om Tottenham Hotspur och Lindsay Lohan och Polens valuta var en stad så hade den staden varit Helsingborg.
Så det är en del av vår folksjäl att vara motgångssupportrar. Vi bygger en väldigt stor del av vår identitet på att kunna säga ”ja, vad var det jag så? Det gick ju åt skogen det här, precis som vanligt. Och vet du vems fel det var? Det ska jag berätta för dig…”
Ingen jävel vill stå på Olympia och prata om hur himla bra allting går och hur himla fint allting är. Fuck that shit. Vi har byggt hela vår form av kommunikation på att berätta för varandra varför saker och ting har gått åt helvete. Och mer specifikt: Vems fel det är.
Det finns städer som har bättre restauranger än Helsingborg. Städer som har vackrare kustlinjer. Bättre kollektivtrafik. Men god damn it, det finns ingen bittrare stad än vår.
Och ett SM-guld skulle liksom sabba hela nästa säsongs slentriangnällande fullständigt. Den skulle skicka 120 000 gubbar i keps out of business direkt.
Mer specifikt den gubbe i keps som har den här bloggen.
Och det är inte okej. Jag pallar fan inte gå runt och vara munter hela jävla vintern.
Samtidigt finns det inget heligare ändamål här i världen än att få saker och ting att gå käpprätt för Malmö.
En sjukt ambivalent dag detta, alltså.
Kan vi inte bara ge skiten till Mjällby?
