Erik Niva i stor intervju: ”Det är genuint viktigt för mig att inte bli en medieman från Stockholm”

Längst inne i salong Afrospecialistens avlånga lokal på Tegnérgatan i centrala Stockholm sitter Erik Niva och gnuggar sig i ögonen. Den 41-årige skribenten har dragit upp blixtlåset på sin gröna anorak till halsen inne på den lilla frisersalongen. I en bakåt­lutad frisörstol sitter hans intervju­objekt för att få skägget trimmat. För en man som har byggt sitt kungarike på kontext så skulle man kunna tänka sig att en frisersalong inte är där han hade föredragit att vara denna måndag. 

Egentligen skulle Erik och Martin Mutumba ha suttit på den blå tunnelbanelinjen mot Rinkeby denna januarimorgon för ytterligare en intervju i Martins hemkvarter. Men för den som har följt Martin Mutumbas vindlande karriär kommer det inte som en överraskning att schemaändringar görs i farten. Just nu är Erik Niva tjänstledig från Aftonbladet för att skriva boken om Martin Mutumbas liv. Den forne AIK-spelarens krokiga livsbana har under vintern hamrats ut på promenader och fik. När den nybarberade Martin Mutumba och Erik Niva kliver över gatan till ett närliggande kafé varierar samtalsämnena mellan hemlöshet och turkiska rättegångar till passager då Martin Mutumba bedyrar sin kärlek till Håkan Hellström.

– Martin har hört av sig lite då och då genom åren. Han har nämnt att han har en bok på gång, och en fredagskväll nån gång så kom det ett sms där det stod ´vill du vara med på tåget?´. Okej, vad händer på tåget? Vilken funktion ska jag ha på tåget, ska jag vara konduktör? Eller ska jag vara passagerare? Jag fick inget svar på det, och det var säkert ett år sen, berättar Erik.

– Men så i höstas konkretiserades det, vi hade ett möte och han presenterade tanken. I vardagen har jag så många åtaganden att jag snabbt insåg att det här går inte att få in. Och då återstod alternativet att ta tjänstledigt. Det kändes som nåt jag inte har gjort förut.

Att döma av den djupt karismatiske Mutumbas anekdotbibliotek kommer det att vara en hel del intervjumaterial att gå igenom. Detta är något Erik Niva redan insett, och hunnit grubbla över.  Ett försök att använda sig av en gratisversion av ett program som transkriberar ljudinspelningar med hjälp av AI resulterade i meningar som innehöll återkommande referenser till en ´författare Sylwén´. Han inser att han kommer att få gräva djupare i app-biblioteket.

– Jag tänker nog lägga en halv dag i alla fall på att undersöka de möjligheterna. Oavsett hur mycket de utvecklar AI:n så får de det nog svettigt med Martin, det kommer nog aldrig att bli ordagrant, säger Erik. 

Alla som har sett en intervju med Martin Mutumba, eller läst tweets där han exempelvis bett Wayne Rooney ”kamma pagen”, vet att 34-åringen har ett omisskännligt språk. Kontrasten mellan Martin Mutumba, med ett varmt leende och en blå slinga i sina långa flätor, och den måndags­trötte och högst oslingade Erik Niva längst inne vid ett hörnbord på kaféet kunde inte vara mycket större. Erik nämner Zlatans självbiografi när han förklarar hur boken kommer att vara upplagd. 

– Det blir nån sorts David Lagercrantz-grej där jag ska iklä mig en annan persons röst, därtill en ganska karak­teristisk röst. Jag är redan förberedd på att en del av responsen kommer bli att jag misslyckas med att fånga Martins unika röst och tilltal – men det är oundvikligt. Vi är överens om att det skulle vara ogenomträngligt att läsa 400 sidor på Mutumbiska, säger Erik.

”Det är genuint viktigt för mig att inte bli en medieman från Stockholm.”

På Perfect Day-kontoret firas en medarbetares 35-årsdag med frukost och en för ändamålet framtagen hjärtformad ballong med födelsedagsbarnets ansikte tryckt på. I en bokhylla på mediebolaget ligger ett gäng Daisy Grace-väskor, på ett bord står ett print med Coco Chanel-citatet ”I only drink champagne on two occasions. When I am in love, and when I am not.” Även om man fick chansen att fundera under nittio minuter plus tillägg så skulle man ha svårigheter att hitta en plats denna januarimorgon där Erik Niva framstår som mer malplacerad. Men det är här som hans sfäriskt formade imperium ska ta nästa steg.

I höstas startade han och före detta Sportbladet-chefen Håkan Andreasson podcasten When We Were Kings. Varje avsnitt berör ett fotbollslag som, på gott och ont, satt sin prägel på fotbollen och samhället som fotbollen befinner sig i. Erik Niva beskriver det själv som ”en tre plus-produkt, med ett tre plus-genomförande”. Men, tillägger han med viss förundran, med ett fem plus-mottagande. 

– Att responsen har varit så översvallande har gjort att ambitionen har höjts. Det får ju mig att på ett mer påtagligt sätt börja reflektera över ett medielandskap i förändring. Det är på intet sätt självklart – utan snarare otroligt – att det skrivna ordet kommer att vara mediebranschens mittpunkt framöver. Och det innebär ju saker att förhålla sig till för nån som jag själv som i första hand ser mig som en skrivande människa.

Erik snor åt sig en surdegssmörgås och en kopp kaffe från frukostbordet och sätter sig tillrätta för att spela in ett avsnitt om Helsingborgs säsong i division 1 1992. 

En man kliver in i studion ett par minuter före sändning för att ordna med internetdelningsrelaterad problematik i studion. Johan Dahlberg är podcastchef på Perfect Day och medger att Eriks och Håkans podd visserligen är en udda fågel hos Perfect Day, men menar att det finns gott om plats hos företaget.

– En bra idé är en bra idé oavsett om den handlar om sex, mat eller fotboll. Visst har vi haft rätt många färggranna nymfparakiter i vårt fågelparadis, en och annan domherre, kanske en liten gräsandhona. Att komplettera med en pigg kattuggla kändes både logiskt och naturligt, säger Johan. 

Erik blir glad när jag påpekar att det känns oväntat att se honom kliva in på Perfect Days kontor vid Stureplan.  

– Förut så fanns det alltid uttalat, eller i alla fall under­liggande, nån form av idé att ge det här x antal år till så ska jag därefter växla över och göra ´riktig´ journalistik, ­samhällsjournalistik eller kulturjournalistik. Den tanken har lämnat mig. Nu har jag allt mer förlikat mig med att jag kommer att bli kvar i det fält där jag är nu. Och då återstår att utvidga fältet. Jag skulle inte stå ut med att göra precis samma sak, på precis samma sätt, i precis samma sammanhang, fram till pensionen.

Geografiskt är Erik Niva uppvuxen i Malmberget, gruvsamhället i Lappland. Ideologiskt och identitetsmässigt är han uppvuxen längst framme vid räcket på en punkspelning. Han startade fanzinet Benzine i tonåren och har satt sina kängor på de flesta klistriga konsertgolv som det här landet har att erbjuda. Och än verkar det rinna bensin i hans Perfect Day-ådror. Erik berättar att det finns planer för att ta podcasten ut på vägarna i höst, och att det då kommer att röra sig om ett enda krav: turnébuss. 

– Absolut, det finns pengar i en turné, men jag kan ärligt och uppriktigt säga att turnén gör vi jävlar i mig inte för pengarna – turnén gör vi för att man har vuxit upp med en dröm om att få spela bas i Randy på Skylten i Linköping inför 280 pers. Växer man upp med den drömmen så vill man åka på turné. Den här gången är den stora insäljningspunkten att vi ska ha Nightliner-buss. Fuck resten, får vi Nightliner så spelar inget annat nån roll.

”Jag är redan förberedd på att en del av responsen kommer bli att jag misslyckas.”

Lunch intas på det stelbenta kolhydratsfortet Vapiano där Erik och Håkan ska diskutera villkoren för den planerade poddturnén. Podcasten har kommit till på Håkans initiativ, och rollfördelningen är tydlig. Erik beskriver det själv som att Håkan löser allt tråkigt och han själv det roliga. Under lunchen skopar Erik in pasta pomodoro med högerhanden samtidigt som han med vänsterhanden letar efter en bild i sin telefon på när Henke Larsson kastar en högtalare i väggen i Båstad. 

Det mesta av turnéplaneringen handlar om familje­­logi­stik. Hur långa sträckor kan duon vara hemifrån, kan artisten som spelar under föreställningen även vara barnvakt på turnén, kommer barnen att vara med på Night­linern? Podcasten är inte bara ett sätt att få prata om Ulf Lilius egenskaper som mittfältare, den är också en viktig pusselbit i ett medvetet skifte som ska förändra Erik Nivas liv. 

– Jag känner själv att det som upptar min tid just nu är tanken kring hur jag ska jag rikta yrkeslivet framöver. Det är väl uppriktigt sagt så att i och med att podden både tar och ger mer än jag hade förväntat mig så tvingas jag inse att podden och tv:n och tidningen går inte in. Something’s gotta give. Och precis där befinner jag mig nu.

Även om Erik Niva i dag är lika känd för analyser i Premier League-sändningar eller poddar så är det texterna om fotbollslag i ukrainska gruvstäder som har byggt hans sävliga renommé. Även när han pratar är det som att lyssna på hans texter. Meningarna är färdigformulerade innan de yttras. 

– Det som har varit ögonöppnande för mig är just hur ekonomin skulle kunna se ut om jag gjorde en podcast. Nu är det fortfarande tidigt i en uppstartsfas men det tycks bli så att det finns en rätt stor ekonomi runt detta. Så inom en snar framtid, ifall inget väldigt oförutsett inträffar, har jag tre separata månadsinkomster, varav min faktiska anställning på Aftonbladet är den minsta. Med ganska bred marginal därtill. Det får lov att ingå i kalkylen när man funderar på vart allt ska ta vägen.

Skrivandet blir en lyx. 

– Ja, allt det här kretsar kring att vi ska få ihop en familje­logistik. Vi har fortfarande småbarn. Min sambo är sannerligen inblandad i alla diskussioner om hur allt ska gå samman. Hon ställer med rätta frågan: ”Du har tv, du har podden, vi är inte i en situation där vi behöver jaga inkoms­ter – tänk om du skulle lägga ner tidningsjobbet?” Men då är det bara att jag i grunden inte vill göra det, det är skrivandet som jag tycker är det viktigaste och det som ger mig mest. Men jag tror ju på att you get out what you put in. Eftersom jag har investerat så mycket i skrivandet så har jag fått tillbaka mycket från det. Och därför vill jag inte lägga ner det, men jag vill inte heller göra det lite lojt med vänster tånagel. Då tror jag inte att det kommer att ge så mycket tillbaka.

Att ge upp skrivandet blir också att ge upp en stor del av din identitet?

– Ja, verkligen. Och det är ju när jag har skrivit nåt som jag verkligen i efterhand kan känna att det blev rätt bra och att jag tillförde nånting. Det känner jag absolut inte när jag har varit med i tv. Där slocknar kamerorna och så är det klart, på gott och ont. Och jag känner i alla fall ännu inte så med podden. Det är väl okej, men det känns inte som om jag tillför så mycket. Och den känslan, när man producerar nåt som är värt nåt, är den jag inte bara vill sälja bort. För det är så det skulle bli ifall jag slutar skriva och bara tjänar pengar utan att anstränga mig så hårt. Då är frågan vad yrkeslivet egentligen är värt, på ett annat sätt än i kronor och ören.

”Jag måste kämpa mycket mer för min kärlek till fotbollen i dag.”

En vecka senare, ytterligare en poddinspelning genomförd, sätter sig Erik Niva på en persisk restaurang nära sitt hem i Gröndal, söder om Stockholm. Det är en högst beskedligt pigg kattuggla som beställer in spenatpiroger och couscous. Nyligen har Expressen hört sig för om det möjligen skulle finnas tid för ett möte. Erik, som har arbetat på Aftonbladet sedan han gjorde praktik år 2003, har tagit ett möte. Två möten. Han har meddelat situationen för Aftonbladets chefredaktör Lena K Samuelsson som har bokat in ett möte dagen därpå. Martin Mutumba-transkriberingen får vänta ytterligare en dag. 

– Redan innan Expressen ringde hade jag mer eller mindre förlikat mig med att jag skulle säga upp min fulltidsanställning på Aftonbladet. Och det hade inte behövt vara någon dramatik, jag hade kunnat förhandla om anställningsvillkoren på Aftonbladet. Jag vill fortsätta skriva – men jag vill inte längre låta det vara 90 procent av mitt yrkesliv. Sedan vet jag inte om det var skicklighet eller tur från deras sida – om de gjort någon typ av egen analys runt min arbetssituation – men i precis det läget kom Expressen in. De ville skära bort det skrivandet som jag inte längre vill göra och vill ha genomarbetade, långa featuretexter varje månad. Och är beredda att prioritera det på ett tydligt sätt. Och det är väl i grunden precis den relationen jag vill ha till skrivandet framöver, och därför kommer det väldigt rätt i tiden.

En Erik Niva-värvning är en bomb. En prestigevärvning av den typ som river upp himmel och jord även för en kvällstidning. Fotbollen är i dag större än någonsin, och har vuxit sig så omfångsrik att den har sönderdelats i en mängd olika subkulturer. Personerna som bevakar fotbollen är ofta lika stora stjärnor som fotbollsspelarna själva. Förut kunde du vara fotbollsintresserad, och så var det inte så mycket mer med det. I dag är skiktningen inte bara baserad på vilket lag du håller på eller vilken liga du föredrar. I dag kanske du är en pärm-Sverige-romantiker av samma snitt som Marcus Leifby eller Johan Orrenius på Offsides podcast, en taktiknörd som Kalle Karlsson, en Tutto Balutto-man (huruvida fenomenet Tutto Balutto-kvinna existerar är i dag obekräftat) eller, ja, som de flesta – en Niva-entusiast. Trots att Erik Niva sticker ut i sin egen kontext så är det svårt att tänka sig någon person i en svensk fotbollskontext som är så hyllad och älskad. När de två kvällstidningarna slåss om hans signatur slåss de också om svensk sportjournalistiks regent, en penna som har ritat om kartan för hur man skriver om fotboll i Sverige. 

Hur ser du på din egen personkult?

– Jag vete fan. Jag har nog svårt att utvärdera min egen position i det. Men generellt så tror jag att det är en följd av det allt mer individualiserade, och allt mer paketerade och varumärkesfokuserade tider. Det är väl så att all samhällsutveckling påverkas av de strömningarna, så i förlängningen även fotbollen och fotbollsjournalistiken.

Men du tänker ändå på din egen persona?

– Det händer väl att jag tänker på vad jag inte vill vara. Hur jag inte vill göra. Jag tänker väldigt lite på hur jag vill framstå, eller hur jag vill uppfattas. Däremot – och det kanske har varit lite väl viktigt för mig – vill jag behålla känslan av att jag inte styrs av nån sorts Stockholmsstyrd karriärism. Det är genuint viktigt för mig, och det är nån typ av kompass jag har använt mig av. Att inte bli en medieman från Stockholm, liksom.

Hur rädd är du för att bli en karikatyr av dig själv? 

– Äh, jag är medveten om risken, men jag känner nånstans att jag inte kan göra så mycket åt det. Man har sitt sätt att prata och uttrycka sig. Kommer man från Lappland och hamnar i Stockholm så märks allt sånt tydligare, men vägen bort från sin egen karikatyr är väl att försöka bli nån annan, eller förändra sig. Det har aldrig känts aktuellt. Det känns i så fall att jag får tugga i mig att vara den där karikatyren. Det är i alla fall karikatyren av mig själv och ingen annan.

Erik Niva återkommer flera gånger till parallellen om ”den svåra andra skivan” – det spelar ingen roll hur bra ett bands debutalbum är, när väl vinden vänder så spelar det ingen roll vad du har gjort tidigare. Men hans egen svåra andra skiva väntar vi på. Han prenumererar på Guldskölden, priset som årets sportjournalist, och när han har utforskat nya fält av sitt värv, som expertkommentator i tv eller i en podcast, så har hans popularitet bara växt. Trots att han utgör en oväntad gestalt i ett svenskt fotbollsrike så är han dess obestridliga statsöverhuvud. Han är en varm kniv som även skär genom Tutto Balutto-smör.

– Det går inte att göra den här parallellen för då framstår det som om jag likställer mig med Håkan Hellström som säljer ut Ullevi fyra kvällar i rad. Men jag kommer ihåg när han gjorde den här låten om att ”alla vill se dig dala nu, Håkan Hellström”? Och man bara, vafan pratar du om? Det är ingen som vill se dig dala? Men jag kan känna igen den känslan som han garanterat har. Nu har det gått så här bra så länge. Nu är jag bisarrt nog kvar på någon typ av topp trots att alla cykler borde säga nåt annorlunda. Men nu vet jag ju det säkert finns en strömning som bara väntar på att se fallet också.

Du är väldigt hyllad. Hur behåller du entusiasmen?

– Jag ska inte säga att jag har blivit blasé, men den yrkesmässiga bekräftelsen rör mig väldigt lite numera. Och det är synd. Det borde ju innebära att man svävar på moln jämt. Och det gör jag ju inte. Det hade ju varit bättre att gå omkring och vara on top of the world, men jag märker att bekräftelsen kring min yrkesutövning inte har den effekten längre. Den flaskan är full. Du kan ställa den flaskan under Niagarafallet och den är fortfarande full.

Du nämnde tre intäktsben. Hur mycket tjänar du?

– Jag har inga problem att svara på såna frågor, och det har varit lätt att svara på så länge jag hade en grundlön från Aftonbladet. Och den har varit ganska statisk. Men ju mer man drar in som nån form av frilansare, ju mer diffust blir det vad man tjänar. Men det finns med i helhetsekvationen att när arbetslivet ska summeras så ska det även vara så att jag har en ekonomisk frihet därefter. Jag är inte en man med dyra vanor. Jag köper inte bilar eller klockor. Jag köper kanske Viktoria Zizkovs bortaställ, och det är en stor investering för mig. Det handlar mer om pengar som ger en rörelsefrihet bortom arbetslivet för mig och min sambo och mina barn.

Erik berättar om en kollega som nyligen gått i pension efter lång och framgångsrik tjänst på Sportbladet. 

– Han har inga pengar. Där tänker jag undvika att hamna. Jag vill kunna åka och se Spurs när jag är 70 år, och det är svindyrt. Det vill jag ha råd med. Det måste också ge min sambo nåt att jag jobbar så mycket oregelbundet. Och om jag är upptagen på lördagar med sändningar så måste det ju på andra sidan komma ut ett manöverutrymme för min sambo.

”Den yrkesmässiga bekräftelsen rör mig väldigt lite numera.”

Efter ett liv i fotbollens tjänst, i Tottenhams tjänst mer än något annat, var Champions League-finalen 2019 i Madrid den punkt som allt ledde mot. Det var matchen som skulle göra Erik Niva fri. Så var det i alla fall bestämt inuti honom själv. Inför finalen lät Aftonbladet placera Erik Niva på divanen tillsammans med psykoterapeuten Poul Perris. Perris lät inte imponerad över sättet Erik Niva valde att se finalen som nyckeln till ett annat, bättre, mående. 

– Jag tror verkligen att om Spurs hade vunnit finalen så hade jag fått ett mycket mer sunt och avspänt förhållande till Tottenham, från den punkten och framåt. Sen hade jag ändå haft mina issues, Pouls grundtes ger jag honom rätt i – att jag är emotionellt överinvesterad i Tottenham, och som följd kanske underinvesterad inom andra fält i livet. Det hade väl inte förändrats. Men känslan av att få nåt tillbaka för den emotionella investeringen hade förändrats. Då hade jag känt att jag har investerat ett helt liv, men jag fick en Champions League-vinst. Nu kommer jag inte att få det.

Erik flyttade till England under slutet av 90-talet, mest för att få följa Tottenham på plats. Han hade säsongskort på White Hart Lane och fick mestadels uppleva förhållandevis usel fotboll. I dag har han fått se sitt favoritlag snudda vid himmelriket. Han har också fått se en redan kommersiell fotbollsvärld bli en hyperkommersiell cirkus med groteska övergångssummor, diktaturkramande pampar och skrupelfria agenter. Han har samtidigt själv flyttat hem, vuxit upp, skaffat barn och familj och, vem vet, distans. Hur förhåller man sig till att sporten man älskar och gör sitt levebröd på har förvandlats till ett monster?

– Min känsla är ju att det är skit. Fotbollen förlorar mycket mer än den vinner på att sönderekonomiseras.

Ja, och …

– … sen misstänker jag att din följdfråga är ’men du tjänar ju pengar på detta?’. Och ja, det gör jag. Men jag tjänar inga mångmiljonbelopp på det jag gör. Hittills så har det varit så att den genomsnittlige allsvenska fotbollsspelaren tjänar mer än vad jag gör. Och när Viasat skriver ett nytt miljardavtal om Premier League-rättigheter så är min roll i det så obetydlig att den inte ens syns med mikroskop. Jag kan absolut problematisera faktumet att avtalsskrivningen ser ut som den gör – utan att känna att jag samtidigt berikar mig på skenande biljettpriser och abonnemangskostnader, säger Erik och tar ny sats.

– Jag tycker inte det är särskilt problematiskt att konstatera att en journalist som är kritisk till kommersialiseringen av fotbollen och som redogör för den kritiken för en stor publik även kan tjäna pengar. Om någon skulle lyckas dra igenom ett enormt regleringspaket av hela fotbollsekonomin – där en paragraf även medför ett lönetak för journalister – skulle jag både skriva på och applådera. Den dagen jag inte gör det är dagen vi kan börja prata om hyckleri.

Påverkas din entusiasm av den moderna fotbollen? 

– Jag måste kämpa mycket, mycket mer för min kärlek till fotbollen i dag. Det var faktiskt nåt jag medvetet valde för kanske fem år sen. Du kan inte hänfalla till att enbart problematisera, för i så fall kommer cynismen att äta upp dig. Om jag tillåter mig själv att förlora kärleken till fotbollsföreteelsen så kommer det betyda att jag inte kommer att kunna hålla på med det här längre. Rätt mycket av egen självbevarelsedrift så valde jag att i högre grad försöka entusiasmera. Jag har valt att vända mig till det snarare än att skriva ännu en magsur artikel om att det är skit att Manchester City finansieras av Abu Dhabi. Det är så klart inte irrelevant, tvärtom. Men jag tror fortfarande att fotbollen totalt sett gör lite mer bra för mänskligheten än det förstör för mänskligheten.

”Jag tror fortfarande att fotbollen totalt sett gör mer bra för mänskligheten än det förstör för mänskligheten.”

Erik Niva står utanför Friends Arena och gnuggar sig i ögonen. Han har precis lämnat sin dotter Margit på förskolan, om ett par timmar ska han på utvecklingssamtal med sin son Hugo. Hans sambo Anna är bortrest i jobb, och ögon­gnuggandet beror denna dag inte på trötthet, utan att han blivit smittad av sin dotters ögoninflammation. Det är ytterligare en dag som passerar utan att han hunnit transkribera timmarna med Martin Mutumba. När vi ses några dagar senare har han inte kommit mycket längre. 

– Jag brukar sätta en stolthet i att jag inte går på möten. Det är därför jag hinner jobba mycket. Nu gör jag fan inget annat än att gå på möten. Poddturnéer, en ny potentiell arbetsgivare, en poddsponsor. Jag hinner inte lyssna på tre miljarder timmar Martin Mutumba-intervju för att jag är på möte hela tiden. Så just nu är vi inne i en kritisk fas. Men tanken är att ta igenom oss det här, och sen ska det bli balanserat. Då ska jag ta vab-dagen utan att gråta blod över att jag inte hinner höra Martin Mutumbas berättelse om tiden i Inter Åbo just den dagen. Det är väl därför behovet av förändring är uppenbart. Man kan inte i femton års tid leva under bilan där en barnhostning på en söndag förstör hela veckan.

Försöken att hitta en AI-tjänst som ska hjälpa till att transkribera Martin Mutumbas svada har denna vecka lett honom till en dialog med Google. Han har fått rota fram en bortglömd Samsung-telefon ur en byrålåda för att försöka utnyttja företagets så kallade API-tjänster. 

– Jag har fått tugga i mig att robotsamhället inte kan hjälpa mig. Hade man haft en Cambridge-professor som höll en föreläsning på BBC-engelska i maklig takt, då hade det kunnat funka. Men Martin Mutumba på freestyle-mode på rinkebysvenska. Dit har inte robotsamhället nått.

Erik Nivas sätt att ta sig an tillvaron tycks vila på en grund av gradering, bedömning och dom. I sitt Sommarprat menar han att hans tillvaro ständigt är ”två plus” – hans arbetsgivares betygssystem internaliserat ända in i det allra innersta. En halva glaset tomt-inställning som gör att dagar som inkluderar ögoninflammation och dialoger med Google gör det svårt att inte tro att åtminstone det ena plustecknet hänger mycket löst. 

– Jag har pratat så mycket om två plus-livet att jag har svurit på att jag inte ska prata i de bilderna längre.

Jobbar du på att nå tre plus då?

– Äh, både och. Inte på så sätt att jag går till en terapeut som ska lära mig att tänka i andra banor. Tanken är att när jag viktar om yrkeslivet så ska det innebära bättre balans. Jag lurar i alla fall i mig själv att om jag bara tar mig runt de här hörnen och får jobbet på plats, låter Margit börja skolan och gå hemifrån själv så kommer det plötsligt att kännas rätt fritt och luftigt i livet. Och att det kommer att räcka för tre plus, säger Erik innan han avbryter sig själv.

– Sen så kan det mycket väl vara självbedrägeri, jag kommer dit och så kommer det ändå vara den grundton jag är stämd i som kommer att låta likadant ändå. Men jag har ändå den villfarelsen som gör att jag tänker att om fem år så kommer jag att ha förändrat livet, och livet förändrat mig, så att det blir tre plus. Mer begär jag inte.

Är det därför fotbollen behåller sitt grepp, att det är där du förhoppningsvis når något annat än två plus?

– Absolut. Framför allt i relation till Spurs. Att nåt ens kan vara fem plus. Varför fortsätter man att bry sig så mycket om en klubb som vuxen människa? Det är i alla fall för mig just att det ger nåt som jag inte hittar nån annanstans i livet, och det är de stora känslouttrycken.

På promenaden från den persiska restaurangen till förskolan en bit bort berättar Erik om öl som hälls upp under­ifrån på Tottenhams nya arena, och om upptäckten att den gamle Köttgrottorna-sångaren ”Mongo” nuförtiden är fritidsledare åt en väns barn. Dagen efter ska han till Aftonbladet för ytterligare ett möte om sin framtid. 

Några dagar senare ringer Erik Niva. Han berättar att han har sagt upp sig – för att ändå jobba kvar för Aftonbladet som frilans. Hans personliga silly season-säsong är över för denna gång. 

– Jag ska inte dra parallellen till fotbollsvärlden för långt, men det finns nåt i att jag har varit på Aftonbladet i sjutton år. När de då gör en ansträngning och betonar att de vill att jag ska vara kvar så kändes det rätt. Det känns som om bitarna har ramlat på plats på ett bra sätt, säger Erik. 

Tre plus är inom räckhåll?

– Jag vill ju tro det. Trots att det är sjuka barn hemma i dag, och att det är en måndag i februari. Jag har en någorlunda innerlig tro på att om jag bara tar mig till första april och mina nya anställningsvillkor så ska balansen bli bättre. Då vore inte tre plus helt omöjligt. Jag drömmer stort.

Credits:

Foto: Carl Thorborg  
Styling: Lalle Johnson  
Grooming: Tony Lundström/Mikas 
Tack till Friends Arena