Hoppa till innehåll

Thorsten Flinck om stökiga drogåren och nya podcasten

Thorsten Flinck
Rasmus Blom, redaktionschef på Café Magazine

Teatersveriges enfant terrible om nya podcasten, hala badrumsgolv och att bli nedbäddad av landets mest ökända värdetransportrånare.

Namn: Thorsten Flinck.
Född: Den 17 april 1961.
Familj: Flickvännen Daniella samt döttrarna Happy och Felice med exfrun Annika Jankell.
Bakgrund: Växte upp med en tvillingbror och ensamstående mamma i Solna, norr om Stockholm. Slog igenom som skådespelare och regissör under 1980-talet och gjorde flera bejublade uppsättningar på Dramaten. Fick stora missbruksproblem och klassades som en bad boy i kulturvärlden. Har synts i en rad kända filmer, pjäser och musikaliska sammanhang.
Aktuell med: Podcasten Återföreningen där Thorsten återförenas med tvillingbrodern Richard efter att inte ha haft kontakt på 20 år.

Hur är läget?

– Jag ska fixa mina tänder snart. Det var nämligen så att jag satt och bastade på ett konferenshotell ute på Värmdö i våras. Jag älskar att basta, så jag satt och pressade där. Jag hade gjort någon jävla oljeinpackning också. Plötsligt kände jag att jag hade pressat mig till det yttersta, så jag rusade ut och eftersom det var olja på hela badrumskaklet drattade jag på ändan och slog ut fyra tänder.

Gjorde det ont?

– Förutom att det gjorde förbaskat ont såg det för jävligt ut. Så jag har fått tacka nej till en mängd olika saker. Jag är aktad och föraktad. Jag har antagonister överallt och jag vill inte bjuda dem på det här tandlösa leendet just nu. Med min bakgrund måste jag se tio gånger fräschare ut än alla andra, och vore det inte för tänderna hade jag gjort det också.

Hur mår du annars nuförtiden?

– Först och främst är jag ren. Det enda jag går på är en adhd-medicin, vilket är en liten dos amfetamin. Jag har gått en utredning och alltihop, så den får jag utskriven på recept. Jag har aldrig någonsin tagit amfetamin för att bli påtänd. Om du tar pundaren på gatan – hans dagsdos är min veckodos, så jag tar väldigt lite.

Funkar medicinen?

– Jag blir samlad och fokuserad. Det fungerar på mig så som antidepressiva fungerar på andra. Enda skillnaden är att det inte kapar topparna eller de absolut värsta dalarna, utan det får jag stå ut med. Men det är så skönt att sluta självmedicinera. Att ständigt och jämt stoppa upp den där gubben tjack i tredubbla kondomer i röven. Så sitter man där och skiter – ”AJ”.

Varför i röven?

– Det är nog inte så många mer än jag som gör så. Men du förstår att om polisen tar mig med en gubbe tjack så står det på löpet i varenda tidning. Då är det slut, jag har inga fler chanser. Men nu existerar inte den situationen längre. Jag har en burk med amfetamin här och det är min medicin.

När kände du att missbruket spårade ur?

– När jag skördade stora framgångar som regissör. Det var bara ett halvår mellan att Paul Newman ringde mig och frågade om jag ville sätta upp Dödsdansen av August Strindberg på Broadway till att jag låg hemlös i Humlegården med tidningar som huvudkudde. Ibland kan det gå fort.

Är du rädd för att trilla dit på droger igen?

– Jag får dödsångest av det, så det är inte svårt att avhålla sig. Morfin binder vätska, så man behöver en liter Cleareyes för att ens kunna öppna ögonen själv. Att skita ska vi inte ens prata om. Man skiter ungefär varannan månad och då skiter man 10 kg. Det är skräckvarelser som kommer ut, man står som en födande kvinna i fem timmar. Att jag som intelligent människa höll på så där är förnedrande. Jag minns en gång när jag låste in mig och skulle sluta med droger på egen hand, vilket pågick under elva dygn. Tredje dygnet var jag helt dränerad på opiater och då kom ångesten. Tänk dig att du öppnar magen och pressar in tusen ormar och tusen första majbrasor och syr ihop igen. Därefter minns jag bara fragment av att jag vaknade till då och då och märkte att jag hade nya pyjamaskläder på mig. När jag vaknade den elfte morgonen var det helt tyst. Vid foten av sängen såg jag två människor sitta och be vid ett altare som de hade byggt upp. Det visade sig vara rånaren och skådespelaren Liam Norberg och hans flickvän som bodde vägg i vägg med mig. Utan min vetskap hade de kopierat min hemnyckel och kommit in och tagit hand om mig. Tvättat mina kläder, bytt mina lakan och bett för mig. Folk får säga vad de vill om Liam Norberg, men jag har bara kärlek till den mannen. Så fantastiskt vackert.

Du har sagt att poliser och kriminella drar sig till dig.

– Jag var i Göteborg för ett tag sedan och såg en pjäs med min forne klasskamrat Claes Månsson. När jag vandrade ner för Avenyn efteråt stannade en polispiket och föraren började ropa efter mig. ”Vad har jag nu gjort?” tänkte jag och när jag kom fram tog snuten av sig handsken, räckte fram handen och sa ”Får jag skaka din hand?”. ”Javisst” svarade jag och skakade hans hand. ”Jag ska inte tvätta den på 14 dagar” sa han och avslutade med orden ”Du är Thorsten Flinck, du är galen”. Saken är den att jag önskar att jag vore lite, lite galen. Jag är inte ett dugg galen. Jag har sån jävla björnkoll. Jag skulle vilja ha mycket mindre koll än vad jag har.

Vilka svenska skådespelare gillar du i dag?

– Det svenska skådespelararvet tog gamlingarna med sig i graven. Det var ingen som frågade efter deras expertis, förutom jag. Jag växte upp mycket med min mormor och har alltid haft respekt för gamla människor. Min mormor var inte den smartaste personen. Hon var ganska dum i huvudet faktiskt. Ungefär som Mikael Persbrandt. Men de har något annat som är lika viktigt, de är förbundna med naturen. De har sina fötter i myllan, vilket gör att de kan hålla huvudet lika högt som en intellektuell. Det mesta de säger är dravel, men var tusende mening är så fruktansvärt insiktsfull. Däremellan får man stänga av, för det orkar jag inte med. Jag älskar både min mormor och Micke.

I podcasten Återföreningen möter du din tvillingbror Richard efter 20 års tystnad. Varför skar det sig mellan er?

– Richard är en entreprenör som bland annat förde in Macintosh i Sverige. Han uppfostrade också podcastens producent Sigge Eklund i medievärlden. Jag har aldrig varit med om någon som behandlar språket så som Richard, både i sin retorik och på pränt. Både jag och Richard var ledartyper, vilket skapade ett visst förakt oss emellan. Innan narkomantiden blev jag erbjuden chefskap på tre olika teatrar. Jag är en ledare och manipulatör av stora mått, men jag gör aldrig skillnad på folk och folk. Jag har känt mig lika hemma med pundarna i cykelkällaren i Rågsved som när jag druckit te och ätit snittar under August Strindbergs mest kända målning Fyrtornet hemma hos Olof Lagercrantz. Sådan är jag.

Artikeln publicerades först på Kingmagazine.se

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.