Behöver Sverige en ny text om Bruce Springsteen? Knappast. Behöver Sverige en ny text om Bruce Springsteen skriven av en löddrig rockjournalist då? Inte alls. Men behöver Sverige en ny text om Bruce Springsteen skriven av en löddrig rockjournalist som också får lite ont i magen när rocksångaren kommer hit? Äh, egentligen inte det heller – men jag tror att den polariserade debatten kanske behöver det.
Bär med mig, vill du.
Jag älskar Bruce Springsteen. Och det finns förstås inget man hellre får säga i det här landet, ingen ordföljd som sprakar mindre, men nu är det så.
Jag har sett honom över 20 gånger i England, Tjeckien, Irland, Italien, Österrike och Sverige.
Jag har häckat på The Merrion Hotel i Dublin för att få en selfie med honom (den enda person i världen jag skulle vidta så förnedrande åtgärder för).
Jag har hämtat ut en hyrbil med Garden State-registreringsskylt och stalkersightseeat mig genom New Jersey, med hållpunkter som födelseorten Freehold och Asbury Park.
Det gör mig inte mer värd än något annat fan – tvärtom kan man ifrågasätta dessa livsval ur oändligt många synvinklar – men jag tror det är viktigt för argumentationen att vara tydlig. Jag är en av de där. En sådan folk skakar på huvudet åt. En sådan som får frågan: ”Men varför vill du se samma konsert om och om igen?” (Och då dumdrygt citerar det Louis Armstrong lär ha sagt när han ombads förklara storheten med jazz: ”If you have to ask, you’ll never know.”)
Nu är Bruce på ingång igen (han spelar på Ullevi den 25 och 27 juni samt den 23 juli) och med det ”Bossen”-hysterin. Ingen hysteri är mer hysterisk än ”Bossen”-hysterin. Och den följer alltid samma dramaturgi.
Biljetter släpps och Ticnet havererar. Folk blir först jättearga, men kan sätta sig ner i båten igen för bara 45 minuter senare släpps en ny konsert.
Turnén har Europapremiär och kvällstidningarna recenserar. Det är bra, fyra plus, men lite ringrostigt och utrymme till förbättring finns. Konsensus: med ett par justeringar kan Ullevi bli något alldeles extra.
Det närmar sig och Springsteenbilagorna svärmar. Någon som var på Konserthuset 1975 – spelningen där ”2 000 gick in och 20 000 kom ut” – intervjuas. Historien om hur Ullevibetongen krackelerade 1985 berättas. En expert febrar över tramporgel-versionen av Dream baby dream.
Till slut landar ”Bossen” till stora ”Bossen har landat”-rubriker. Han checkar in på hotell (Elite Plaza i Göteborg eller Grand Hôtel i Stockholm) och skriver autografer. Aftonbladets fotograf Per-Olof Sännås plåtar en bild genom hotellrestaurangens fönster med teleobjektiv och ibland får tidningen in en reporter i hotellets gym som lyfter skrot bredvid Bruce.
Dags för konsert. Kvällstidningarna sänder de första tre låtarna live och kameran som placerats bakom Bruce, med utsikt över publikhavet, överanvänds. Recensenterna ”låt för låt”-rapporterar. Badlands sitter som en smäck men varför envisas han med att spela Working on the highway? Nåja, allt är förlåtet i höjd med Nils Lofgrens solo i Because the night och Bobby Jean i extranumret.
Den första konserten får fyra plus, den andra fem plus, och någon gång under vistelsen äter Bruce middag med sin vän Thomas Johansson (grundare av EMA Telstar, numera Live Nation).
Han är en midsommarstång som någon hängt en Telecaster runt
Så. Om man älskar Bruce Springsteen och lever i ett land som får fnatt när Bruce Springsteen valsar in borde väl allt vara hunky-dory? Glory days?
Nej, tyvärr måste jag problematisera denna skenbara utopi.
Bär med mig, fortfarande.
Dedikerade musikälskare brukar dela in fans i ”die-hards” och ”casuals”. Detta gäller inte bara Springsteensupportrar utan begreppen är artistöverskridande. (Casuals har förstås ingen aning om att de kallas casuals, det är därför de är casuals.)
Ju större en artist är, desto fler casuals. Om du är på ett punkgig med 50 andra åskådare har de flesta antagligen ganska bra koll på bandet – medan Bruce Springsteen på Ullevi lockar alla åldrar, samhällsskikt och partitillhörigheter. Svennebananarama.
Det här ska egentligen inte vara vare sig några nyheter eller problem, men på något sätt har hela Bruce Springsteens artistskap muterat till något annat i Sverige. Han är en midsommarstång som någon hängt en telecaster runt. Framför allt är han en bucket list-artist, en artist folk ”vill ha sett”.
Sedermera är den genomsnittliga Bruce Springsteen-konsertbesökaren i Sverige en person som har Streets of Philadelphia som favoritlåt, som tror att Born in the USA är ett patriotiskt anthem och som refererar till artisten med det gränslöst förhatliga smeknamnet ”Brucan”.
Allt detta får det att skava i mig. Jag vet inte exakt hur eller varför, men jag blir kluven – och det är exakt det som är poängen. Jag borde ju inte vara det. Jag borde bara hänge mig åt psykosen, det verkar ljuvligt därinne.
Men jag kan inte. I stället upplever jag ibland ett märkligt utanförskap när artisten som förstår mig bättre än alla andra kommer hit. Känslan att Ullevikvällen inte tillhör älskare, att Ullevikvällen inte tillhör oss.
Man får förstås avfärda mig som dryg elitist om man vill, men innan man gör det vill jag ändå påpeka att jag rent intellektuellt förstår att allt ovanstående är dynga. Supertrams.
Mitt rationella jag skulle heller aldrig vilja ha det på något annat sätt. Det är genuint glädjande att så många svenskar får ta del av världens bästa artist, och den här typen av mötesplatser behövs mer nu än någonsin tidigare. Dessutom är ju vallfärden väldigt befogad: några av Ullevikvällarna hör till de största musikupplevelserna i mitt liv och jag skulle aldrig någonsin missa en spelning där. Recensenterna har rätt.
Men förnuft och känslor är som bekant två olika saker. Och ibland känner jag att situationen kanske bara behöver en nyktrare röst. Något slags andningshål.
Debatten om Bruce Springsteen har en tendens att reduceras till för eller emot: antingen klättrar man upp på Poseidonstatyn och ylar mot månen efter konserten – eller så är man Alex Schulman och skriver ironiserande kolumner om ”Bossen”-hysterin och får en miljon delningar. Det är de två positioneringar som erbjuds. Vilket i förlängningen gör att – för att låna ett av Springsteenfanet Mona Sahlins favorituttryck – klyftorna växer.
Men det måste även få finnas rum för sådana som jag, för människor som älskar Bruce Springsteen men ändå blir desillusionerade av allt det ”Bossen”-hysterin innebär. Människor som äger Passaic night-bootlegen från 1978, men ändå inte vill höra ett enda ord om Twist and shout och Ullevi och 1985 igen.
Vi är måhända inte i majoritet, vi är definitivt inte viktigast, men vi har också ett existensberättigande.
Vi som aldrig sa ”Brucan”.