Albumaktuella Vita Bergen väljer sina popkulturella favoriter

William Hellström

Sveriges svar på Adam Granduciel är tillbaka med ny skiva. För Café väljer William Hellström från Vita Bergen ett potpurri av sina popfavoriter genom tiderna.

Joakim Almén  |  Publicerad 2021-03-10 11:11  |  Lästid: 4 minuter

Göteborgaren William Hellström är mannen som är hjärnforskare på dagen och svulstlyxig poprock-låtsnickare på kvällen. Efter internationellt uppmärksammade låtar som som Falcons, Disconnection och War on Drugs-flirtande kanonlåten Nixon är nu hans Vita Bergen aktuella med nya albumet Another Day in Paradise som släpps på fredag 12 mars.

I pressbilderna ses William posera med en silvermedalj runt halsen – en blinkning till albumets tematik som handlar om att förlora.

– Det är nog det ärligaste och rakaste albumet jag gjort. Musiken och texterna behövde inte lindas in så mycket. Tror inte jag har så mycket att bevisa längre. Det tog fyra år att skriva och spela in albumet, och tror att allt är med egentligen: höga toppa och låga dalar. Det är det som är så fint med musik. Att det kan spelas på högsta volym när man trycker gasen i botten, men att den också kan finnas där när allt är becksvart. Så går man där hand i hand mot horisonten och till slut har solen gått upp igen, säger William Hellström till Café.

William Hellströms Vita Bergen är aktuella med nya skivan ”Another Day In Paradise”.

Café ville veta mer om Hellströms popkulturella referensbakgrund och bad honom lista sina popfavoriter genom tiderna. Ta rygg på en en resa från brittiska The Office-bingeande i en 18 kvadratmeter liten London-lya som delades på tre, till Neil Young-låtar som får musik att låta fint igen när man tröttnat och tycker allt låter som geggamoja.

Bästa låten: Androgynous – The Replacements från 1984-plattan Let It Be. Det är världens bästa låt! Blir varm i hjärtat av den. Skev röst och piano, men ändå post-punk. Väldigt fin text.  

Bästa albumet: Innocence and Despair – Langley School Project. En musiklärare i Kanada samlade ihop några skolklasser i en gymnastiksal 1976 och spelade in covers som lät allt annat än rent, men samtidigt är det hur fint som helst. Uppmickat med två mikrofoner, ingen spelar i takt. Lyssna på Space Oddity!

Bästa beatet: Waters of Nazareth – Justice. Morsans gamla Volvo 960 som hade gått 40 000 mil hade en trasig cd-växlare men hade av någon anledning vrålbra högtalare. En himla tur för mig att det var albumet Cross från Justice som var den skiva som satt i! Kul också när han som gjort låten gav mig feedback på Vita Bergen-demos över en öl några år senare.

Bästa balladen: Transformer Man – Neil Young! Ibland slutar jag lyssna på musik helt. Det blir för mycket. Allt låter fult. Den här låten hörde jag i en sådan period, mitt i natten i en taxi på väg hem till hotellet efter att vi hade varit ute och spelat. Från det ögonblicket lät musik fint igen.

Bästa covern: Men är inte det Vita Bergens nysläppta cover på Kleerups och Tityos Longing for Lullabies? Kleerup tyckte den var okej så det är ju något i alla fall.

Bästa introt: Devotional Number One – Roky Erickson with Okkervil River. Roky (självutnämnd alien och även allmän kultikon) lät Okkervil River (ett favoritband från Austin) göra pålägg på gamla outtakes som aldrig hade släppts. Det är så fint! Tips är dock att fortsätta lyssna även efter introt.

Bästa gitarrsolot: Dinner Bells – Wolf Parade. Inget finlir här direkt. Låter som att man skulle trycka ner elgitarren i en bilkross. CRUNCH OCH SPRING REVERB!

Bästa textraden: ”Why does it always feel like I’m caught in the undertow” i låten World at Large med Modest Mouse. Väntar alltid på den raden.  

Bästa filmscenen: När Rose inte låter Jack följa med på dörren i Titanic.

Bästa dokumentären: Det hade varit om man hade filmat när Vita Bergen åkte på Danmarksturné efter att ha sålt ut Pustervik och Debaser. Stämningen i den absolut sprängfyllda bussen var på topp. (Åtta personer plus alla instrument). Vi tänkte att ”nu, det är nu tar vi över världen”. I Odense (första stoppet) spelade vi på ett ställe som tog 500 pers. Det var totalt åtta personer på spelningen. Alla åtta hade ”crew”t-shirts på sig. Alborg och Köpenhamn var inte mycket bättre, men fan vad kul vi hade.

Bästa förtexterna till en film: Ehh jag var tvungen att Googla. Kom ändå inte på något bra?

Bästa tv-serien: Brittiska The Office. Vi bodde en gång i tiden tre kompisar i London på 18 (ja, arton) kvadrat. Mitt främsta minne från den tiden är att vi kollade på The Office. Kanske säger lite om vår tid där?

Bästa tv-seriescenen: Opposite George i Seinfeld. Eller Festivus. Eller när Kramer blir uppringd och får reda på att den 12-åriga strejken på Bagel-stället är över. 

Bästa tv-serievinjetten: Introt till Dragons Den! Fruktansvärt fult elgitarrsolo, men då vet man att det är dags att bänka sig i TV-soffan och hälla upp nudlarna. Deborah Meaden, Peter Jones etc.

Bästa romanenBröderna Lejonhjärta – Astrid Lindgren. Måste ändå säga att filmen håller extremt bra. Framförallt Katla.  

Bästa karaktären: Vet ni vem Magda Lundberg är? Hon är iaf serietecknare. Min favortkaraktär är hennes gula 2D-fågel. In och kolla! @magdenmagden på Insta.

Bästa tv-seriefinalen: Kollar inte på TV-serier.

Snyggaste skivomslaget: In The Court of the Crimson King av King Crimson

Bästa Youtubeklippet: Tar mig friheten att säga tutorials i allmänhet! Renoverade en sportbil från -73 i somras. Youtube var min bästa vän.

Bästa reportaget: Måns Mosessons – Rädda Sverige i P1. Min favoritjournalist, han vann stora journalistpriset och Prix Italia för den här dokumentärserien där han berättar om några av de väljare som vill lägga sin röst på SD i riksdagsvalet.

Bästa regissören: Darren Aronofsky. Requiem For a Dream är nog min favoritfilm.

Bästa låtskrivaren: David Bowie. Det går ju inte att säga något annat.

Mest överskattade albumet: Det vet någon annan bättre än mig. Men ett album som verkligen inte är överskattat? Det är Erik Enockssons soundtrack till Farväl Falkenberg från 2007.  

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-03-12 09:58