Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Skådespelaren Gustaf Skarsgård ger sällan intervjuer – i stället satsar han allt på sina oförglömliga rollprestationer. Men för Cafés Emil Persson berättade han om sin uppväxt i en av Sveriges mest kända familjer. Om lovorden från idolen Daniel Day-Lewis. Om tunnhårigheten och hur han länge avfärdade sin bror Alexander som en bimbo. Om drickandet, drogerna och hur kärleken till skådespeleriet blev hans räddning.

Emil Persson  |  Publicerad 2014-12-17 16:40  |  Lästid: 7 minuter

Gustaf Skarsgård hinner knappt sätta sig förrän kyparen är framme och sprinklar charkuterier, oliver och nybakt ciabatta över bordet.

När servitören knäpper upp två flaskor Peroni säger han dock ifrån. Ingen alkohol i kväll.

– Jag mår så mycket bättre av det. Har inte druckit på tre månader.

Gustaf är nyligen hemkommen från Irland och inspelningen av Vikings, en samproduktion mellan History Channel och HBO som visas på TV4 i Sverige. Första säsongen har gått utmärkt i USA och premiäravsnittet drog sex miljoner tittare. Alla utomhusscener spelas in i natursköna Wicklow några mil utanför Dublin. Resten filmas i studion Ashford, som är landets största med sina 3 000 kvadratmeter och också ligger i området.

Hur var det på Irland?

– Tja, det är Dublin, liksom. Man jobbar hårt på veckorna, festar hårt på helgerna.

Var det där du slutade dricka?

– Nej, det var där jag drack.

Han slukar en bit tryffelsalami med medeltidsaptiten intakt. Om två dagar ska Gustaf Skarsgård resa vidare till Los Angeles. Ha möten, gå på auditions, knyta kontakter. Han väntade betydligt längre än många andra svenska skådespelare med att åka över och jaga drömmen, men nu gör också han slutligen sin satsning mot världens största filmmarknad.

– Allt är bara politik där. Jag vet inte hur många roller jag missat för att jag inte har nog med name value. Roller som gått till någon Gregory Johnson man aldrig hört talas om men som gjort en tv-serie i Omaha som setts av fyra miljoner människor. Trots att producenterna hellre velat ha mig.

Låter frustrerande.

– Det är så världen ser ut där borta. Vissa är bättre på att tänka karriärmässigt, men jag vill inte ha den inställningen till mitt yrke. För mig är skådespeleriet inte a means to an end. Det går inte ut på att nå någonstans. Jag vill alltid komma längre karriärmässigt, men det handlar inte om att tjäna miljoner dollar eller att göra de där magasinomslagen. Och de kan liksom inte ens föreställa sig det där borta. De klappar en på huvudet: ”Jaja, du är jätteduktig och jättepolitisk och jätteäkta – men ta nu en titt på det här manuset för här kan du tjäna pengar.”

Påverkas du av det?

– I början blev jag förvirrad och trodde att jag också kanske bara var ute efter pengar och fitta. Men livet är ingen repstege, det handlar inte om att klättra högst. Den staden är så fixerad vid det. Folk är alltid nyfikna på hur avundsjuk jag är på Alex och så där. Jag är inte avundsjuk på hans pengar. Men nu när han ska spela Tarzan blir jag avundsjuk på att han får göra en så asfet, fysisk roll. Det blir jag avundsjuk på.

Gustaf beställer in en spaghetti vongole och en alkoholfri öl.

– Första gången jag var över provfilmade jag för en massa skit jag ändå aldrig skulle göra. Så att castarna skulle lära känna mig. Men för mig är allt på blodigt allvar så jag försökte verkligen göra mitt bästa med uselt material – och fick ändå inte rollerna! Det blev något slags trippelförnedring. Kvart i fem-ragget, liksom. ”Okej, fuck it, jag kör på den tjejen” – och så nobbar hon också en.

Är du lite ambivalent inför Los Angeles?

– Inte ett dugg. Jag skulle jättegärna jobba där. Jag vill också vinna en Oscar. Däremot måste det ske mer på mina villkor, annars är jag nog lyckligare hemma.

Enligt ditt synsätt måste din pappa Stellan ha haft en ganska optimal karriär. Hög status, mestadels bra roller, lång karriär.

– Han är min idol på så många sätt. Det är skönt att kunna säga det nu när man brutit sig loss och blivit sin egen. Inte i allas ögon, för det blir jag tydligen aldrig, men i alla fall i mina egna. Jag och farsan är bästa vänner. Jag är så otroligt jävla stolt över honom.

Han har ett kul citat om sin medverkan i kalkonen Deep blue sea: ”Det är inte så jävla dumt att bli hajmat emellanåt.” En popcornfilm kan gynna karriären, alltså. Hur mycket hajmat är du beredd att bli för att få mer name value?

– Det funkar inte så för mig, om vi snackar sell-out generellt. Min kvalitet är att jag är en bra skådespelare. Det är det enda jag kan i hela den här fucking världen – men det kan jag.

Full transparens: jag är på riktigt lite rädd för att ens nämna någon i din familj.

– Jag hajar det. Det kan vara så olika från dag till dag. Det är alltid bättre om jag får ta upp det själv, för det är ju ändå en del av mitt liv.

Har du själv tänkt att det är konstigt att ni alla blev skådisar?

– Jo, det har jag tänkt. Från början skulle inte Alex bli skådis, vilket var jävligt skönt. Sen kom han också och det var så klart irriterande. Men jag är inte uppvuxen i någon skådespelarfamilj, det glömmer man lätt. Jag är uppvuxen med en farsa som var skådis. That’s it. För småsyskonen tror jag att det var ett självklarare alternativ.

Ganska många skulle nog hävda att du är den bästa skådisen i brödraskaran.

– Det där är väldigt intressant. På ett sätt kan jag känna: ”Snacka inte skit om min familj!” Men samtidigt är det smickrande. Bara: ”Fan vad nice. Så tycker jag också.”

Han skrattar till.

– Ska jag skryta lite då?

Please.

– Daniel Day-Lewis är gud för mig. Jag fick ett mail av farsan som sprungit in i Jim Sheridan, I faderns namn-regissören, som tydligen sagt: ”Jag tycker din son är en helt fantastisk skådespelare. Jag såg honom i Vikings efter att Daniel Day-Lewis tipsat om det. Han beskrev Gustaf som en av de verkligt stora.” ”Shit, tittar Daniel Day-Lewis på Vikings?!”, kände jag. Jag gick omkring en vecka och tänkte på hur fett det var.

Hur har det egentligen varit att växa upp med en storebror, Alex, som ständigt utses till typ landets sexigaste man?

– Som 17-åring och pretentiös scenskolesökande var det väldigt lätt att avfärda Alex som en ytlig bimbohora. Och det gjorde jag i många år. Det tog väldigt lång tid innan han kunde vinna min respekt som skådespelare. När jag själv började göra filmer ville jag inte göra Vecko-Revyn. Jag ville inte vara ”Veckans babe” och blev väldigt retad av mina polare när jag utan min vetskap utsågs till det. Däremot kan jag känna att jag skulle vilja det nu. Jag kan känna: ”Fan, det kanske vore en utmaning för mig att göra en hunkroll.” Med en bra PT. Och en schyst jävla tupé.

Det finns definitivt osunda kvinnliga skönhetsideal. Det finns för all del också osunda manliga skönhetsideal. Få samtalsämnen är exempelvis så tabubelagda som manlig tunnhårighet. Runt 95 procent av alla män tappar håret under sin livstid – och ändå ser man en enorm överrepresentation av keratinsprakande kalufser i filmer och reklamer. Att en gleshårig man skulle få vara med och, säg, knuffas i en Dressmankampanj känns otänkbart.

– Att tappa håret är en djup tragedi i varje ung mans liv, säger Gustaf. Först den här gryende känslan av att det kanske kan ske. Man börjar bli besatt av andras hårlinjer. Sedan går det så långt att man börjar känna andras ögon gå upp. Och man bara: ”Stå inte och titta mig i hårfästet, din jävel.”

Det brukar ju heta att man inte bara tappar håret utan också självförtroendet.

– Ja. När man har den där ångesten finns det inget värre än när någon ska ta av en mössan. Jag har slagit både min lillebror och min lillasyster på krogen för att de tagit av mig mössan inför folk. Det var så otroligt mycket skam och ångest i det där. I dag trivs jag i rakat – men tycker ju samtidigt att jag är snyggare i hår.

Alla skulle välja hår.

– Precis, alla skulle välja hår. Men det som varit min största ångest är just hur det påverkar mitt jobb. Jag brukar säga till Alex, Bill och Joel (Kinnaman): ”Ska vi tävla? Bli flintis – sen kan vi tävla! Sen kan vi tävla karriär!” Det ger ett helt annat motstånd att inte vara den säljbara pretty boyen. Jag måste vara tio gånger bättre. Därför är jag jävligt glad att jag redan från början la allt fokus på att bli bra – inte på att bli känd eller snygg.

Gustaf Skarsgårds lägenhet ligger i samma hus på Södermalm i Stockholm som restaurangen där vi träffas. Han har vuxit upp i den, i dag äger han den själv. Stellan bor också kvar i samma kvarter.

– Jag har sprungit i de här kåkarna och gränderna sedan jag var liten. Det här är min bas, min rot. Jag tycker det är skitnice att komma tillbaka hit eftersom jag flänger runt så mycket.

Eftersom du nu väljer att inte dricka måste jag ändå fråga om du upplevt att du haft problem med alkoholen?

Gustaf tystnar kort.

– Så här: varje gång jag blir full går jag hela vägen. Jag tappar kontrollen och sätter i mig vad som erbjuds. Den typen av kontrollförlust är ett av de starkaste symptomen på att man håller på att utveckla ett beroende.

Han tar en klunk alkoholfri öl.

– Jag började röka när jag var 10, supa när jag var 12, röka weed när jag var 16 och ta kokain och ecstasy när jag var 19. Jag har festat sen dess. Att jag aldrig trillat dit ordentligt beror på att det finns en sak som är så otroligt viktig för mig: mitt skådespeleri. Och det har jag aldrig kompromissat med.

Har du gått igenom särskilt stökiga perioder?

– Jag hade en period när jag jobbade på Dramaten och festade fyra-fem dagar i veckan. Hamnade på efterfester till fem på morgonen med folk jag knappt kände över huvud taget, bara för att det skulle knarkas. Typisk jävla slentriandestruktivitet.

2011 kom Gustafs mamma My Skarsgård ut som nykter alkoholist. Hon drabbades av livmoderhalscancer 1998 och åren därpå använde hon vodka till att dämpa rädsla och ångest. Nu har My varit nykter sedan 2007 och håller preventiva kurser för människor i riskzonen.

Gustaf Skarsgård tog en av hennes kurser för tre år sedan, strax innan han skulle spela in norska Oscarsnominerade Kon-Tiki. Under inspelningen var han helt nykter i tre månader. Levde nyttigt, tränade, mediterade.

Sedan dess har Gustaf varit av eller på. Festat ganska hårt – eller inte alls. 2012 var han kritvit under totalt sju av årets tolv månader.

– Sen började jag med Vikings och festade där på helgerna. Trasslade in mig i destruktiva mönster. När jag kom hem den här gången kände jag: ”Nej, nu får det fan vara nog.” Jag tog morsans kurs igen och insåg att jag utvecklat ett beroende. Det man associerar med alkoholism – dricka ensam, återställare, parkbänkarna – är fördomar som blir verklighet först när symptomen gått otroligt långt. Det börjar så jävla mycket tidigare än så. Problemet är att det är svårt att motivera sig själv att sluta innan symptomen börjat få stor inverkan på livet.

Därför är det ju väldigt starkt av dig att kunna vara så proaktiv. Många är uppenbarligen inte det.

– Jag är en sådan extremmänniska. All in or nothing. Om jag super är det för att jag ska bli väck och gå loss. Jag är inte den som dricker fyra glas vin och bara: ”Vilken mysig kväll”. Det har jag inget intresse av. Jag kan ha en mysig kväll utan de där fyra glasen vin.

Var hittade du motivation att sluta?

– Jag vill vara mitt allra bästa, både som människa och skådespelare. Jag har märkt att jag är som bäst när jag mår riktigt bra – och näst bäst när jag mår riktigt dåligt. Och det är alltid lättare att se till att man mår riktigt dåligt. Så det är det jag tror den konstnärliga destruktiviteten är: en genväg till sitt näst bästa.

Du har förstås pratat med My om detta?

– Hon vet att jag är nykter. De vet alla runtomkring mig. Jag har sett alkoholism på nära håll och det är ingen vacker syn. Jag var 18 när hon fick cancer, vilket sen utlöste alkoholismen, och fick ta mycket ansvar för mina småsyskon. Jag vill inte bli den människa jag såg min morsa bli då. Men hon är en svingrym person nu.

Pratar ni om alkoholismen i familjen? Sannolikt är ni ju fler som bär på genen – och ni rör er nästan allihop i nöjessfären.

– Absolut, det är ingen som spottar i glaset. Klart man snackar och tänker. Men alla har sin resa. Min morbror hade svartklubb i det här huset och bor fortfarande i våningen över mig. Jag är uppvuxen i en miljö där festen och weedrökandet och spriten var en självklar del av livet. När jag var tonåring och skulle försöka göra någon sorts rebellion och röka lite weed var det farsan som lärde mig hur man rullade. Det gick ju inte. När jag däremot konfirmerade mig tog det fart! Det blev mitt sätt att göra uppror.

Gustaf skrattar och lägger ifrån sig sina bestick.

– Men jag går fortfarande ut. Jag var ute i går kväll. Kom hem klockan tre. Dansade, nykter. Det får man lära sig. Jag är en social varelse och gillar fortfarande att hänga med folk.

Har du någon långsiktig plan för din avhållsamhet?

– Till vidare i alla fall. Jag har ingen avsikt att börja igen. Visst vore det nice om jag kunde dricka de där tre glasen gott rödvin till maten nån gång. Men jag tror inte att jag skulle kunna hålla det på den nivån. Och jag känner inte att det är värt att ta den risken när jag mår så otroligt mycket bättre utan det. Det är verkligen natt och dag.

Detta är en nedkortad version av intervjun med Gustaf Skarsgård som publicerades i sin helhet i Cafés julinummer 2014. 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-26 19:44