Gustaf Skarsgård: ”Visst fan drömde jag om att vinna en Guldbagge när jag var ung”

Med Stellan Skarsgård som pappa, Peter Stormare som gudfar och tre bröder som gett sig in i skådespelaryrket ska det krävas mycket för att inte växa upp med ett intresse för teater och film. Gustaf Skarsgård gjorde sin tv-debut redan som nioåring i Per Berglunds Täcknamn Coq Rouge (1989), fick sitt nationella genombrott i kriminalfilmen Den Osynlige (2002) och har efter det medverkat i allt från svenska rullar som Ondskan (2003) och Arn-filmerna till internationella succéserier som Vikings och HBO:s Westworld.

Den näst äldsta skådespelaren i syskonskaran Skarsgård har alltså under senare tid blivit ytterligare ett av de svenska namnen att synas på streamingjättarnas skärmar. Inte minst nu när han är aktuell i Netflix nya fantasyserie Cursed – en tolkning av King Arthur-legenden där han axlar rollen som den excentriska och alkoholiserade trollkarlen Merlin.

Serien är baserad på New York Times bestseller-boken med samma namn och berättar den gamla legenden ur huvudpersonen Nimues (Katherine Langford) perspektiv; en ung kvinna med hemliga superkrafter som efter hennes mammas död får i uppdrag att överlämna ett magiskt svärd till Merlin. Vid sin sida har hon legosoldaten Arthur (Devon Terrell) och är under ständigt hot av de röda paladinerna. Det är alltså – som det heter – en riktig fantasyfest.

Café ringde upp Gustaf Skarsgård för att snacka om hans medverkan i nya Netflix-serien, skådisens klimatengagemang, den förrädiska bekräftelsen i branschen och vad han ska göra nu under coronasommaren.

Du är aktuell i den nya Netflix-serien Cursed. Vem spelar du?
– Jag spelar Merlin som är en alkoholiserad gammal trollkarl och verkat tappa all sin magi. Han jobbar också som rådgivare åt kungen men gör inte ett särskilt bra jobb. Det är en karaktär som levt väldigt länge, är ganska cynisk, blasé och roar sig själv med att dricka vin och skita i allt.

Hur var det att spela in i London och Wales?
– Det var fantastiskt. Jag hade aldrig bott i London tidigare och spenderade nästan ett helt år där med ett väldigt nice team och mycket bra folk. En stor skillnad med att spela in Vikings på Irland var att det var fler som jobbade på bortaplan där –vilket gjorde att vi bara hade varandra. Här kunde folk fortsätta leva sina vanliga liv i den stora metropolen och för min egen del var det en lite torrare upplevelse med inte lika mycket fält och åkrar som det var i Vikings.

Blev du nöjd med serien?
– Ja, jag tycker att den är spännande. Jag hade själv väldigt svårt att sluta titta på den – men även min tjej som alltid brukar somna när vi kollar på film eller serier satt vaken och såg färdigt allt med mig på två sittningar.

Jaha, somnar hon alltså när ni kollar andra filmer du är med i också?
– Absolut. Så det var inte för att vara bussig.

Din pappa, Stellan, har också spelat i en filmatisering av King Arthur-legenden i rullen King Arthur från 2004.
Slöts någon typ av cirkel?
– Nej, det var faktiskt först idag som det slog mig. Så det känns inte som att vi sluter någon cirkel just där. Versionerna skiljer sig ju otroligt mycket åt. Jag tycker att det sköna med King Arthur-legenden är att den kan omtolkas vilket ger
en enorm konstnärlig frihet. Den här versionen är ju en tolkning på en tolkning på en tolkning.

På tal om Stellan – finns det en Skarsgård:sk konkurrens inom familjen?
– Gud vilken otroligt tröttsam fråga. Den kan du nog googla dig fram till svaret på. Jag orkar inte ens prata om det.

Du var på en Antarktisexpedition med Greenpeace istället för att närvara på Guldbaggegalan i början av året – hur kommer det sig?
– Jag blev frågad om jag ville följa med som havsambassadör, vilket jag är väldigt glad över att jag gjorde. Det var en av de mest fantastiska och lärorika resorna jag gjort i hela mitt liv. Dels för att jag fick uppleva den mest häpnadsväckande vackra jag sett i hela mitt liv och dels för att få vara en del av en rörelse jag verkligen tror på. Det var häftigt att möta människorna och aktivisterna som är otroligt spännande människor. De gör verkligen något de brinner för.

Finns det dock något i dig som tycker att prisutdelningar känns lite chosiga?
– Det är inte den aspekten av yrket som drivit mig. Men visst fan drömde jag om att vinna en Guldbagge när jag var ung men nu är det dock kanske inte det som är det viktiga. Den typen av bekräftelse som i mitt fall hör till den unga skådespelaren är inte en drivkraft som är hållbar. Antingen får du den eller så får du den inte och båda varianterna är lika förrädiska. Den enda riktigt hållbara drivkraften är kärleken till själva utförandet och att man tycker det är jävligt kul.

Tycker du att klimatfrågan är viktig?
– Ja, det är den viktigaste frågan i hela vårt kända universum just nu. Alla andra frågor blir ju sekundära till det här eventuella existentiella hotet mot den enda planeten vi vet huserar liv. Jag känner att det mer och mer påverkar mina livsbeslut i tanken på var jag vill leva, hur jag vill leva och hur mycket man behöver resa. Det känns som jag åtminstone försöker göra rätt för mig med småsaker som att typ källsortera. Men för att komma till roten av problemet krävs stora systemförändringar – och då känner jag att huruvida jag köper en flygbiljett eller inte kommer inte vara den avgörande faktorn i längden.

Har du lyssnat på Greta Thunbergs sommarprat?
– Nej inte än. Men det står högt på önskelistan. Hon är helt magisk.

Förra gången vi snackade med dig hade du precis blivit nykter. Hur går det med det?
– Jag är fortfarande det och har varit det sedan den gången. Det är det viktigaste och bästa beslutet jag tagit i mitt liv.

Din karaktär i Cursed är alkoholiserad - hur känns det i och med ditt förflutna?
– Det är klart att det inte är svårt att föreställa sig hur en fylla känns. Man har gjort sin beskärda del research.

Vad gör du nu till vardags?
– Jag tränar väldigt mycket och förbereder mig inför nästa roll som Karl Oskar i Utvandrarna. Då ska jag vara lite bondstark men ändå smal på något sätt, vilket är den eviga utmaningen. Utöver det är det annat prepp inför inspelningen som börjar i september.

Vad har du för sommarplaner?
– Jag ska inte resa utanför Sverige men försöka komma ut på landet. Trots allt fruktansvärt som sker just nu finns det något fint med att alla är hemma i Sverige – både vänner och familj. Man kan umgås och inte heller känna någon stress över att komma iväg. Det finns något skönt i att bara vila. Alla sitter i samma båt och vi rider ut det här tillsammans.

Hur har coronapandemin påverkat dig?
– Jag skulle spelat in en film nu i våras med en kinesisk regissör och kinesiska finansiärer. Projektet blev nedlagt redan i februari innan corona hunnit komma till Sverige. Men jag hade på känn att det skulle ske tidigt. Det är ju många svenska produktioner som blivit inställda nu också.

Har du varit en lockdown-människa eller njutit av kontroversiella uteserveringar?
– Nej, mina uteserveringsdagar ligger också lite bakom mig. Men jag har definitivt försökt komma ut i naturen och varit på landet en del. På ett sätt är jag ju van vid att vara ledig mellan produktioner så för mig har det bara blivit en förlängd sådan period. Den största skillnaden i min vardag är kanske att jag aldrig varit i Sverige så länge som jag varit just nu. Jag har inte lämnat landet sedan jag var i Antarktis i januari.