Annons
Annons

OLA2

* * *

Dagg i gräset, vår i luften och snack i omklädningsrummet:

– José berättade just att solen går upp i väster, sa Didier.

– Men den stiger ju från öster? sa Petr.

– Om José säger väster så är det väster, slog John fast.

Annons

Kanske lät det ungefär så ute i Cobham, sydväst om London, strax innan ännu ett träningspass för Drogba, Cech och Terry. Historierna är många kring José Mourinho. Den här säsongen skriver han dem själv. Nästan som aldrig förr.

När det nygamla Chelsea – Mourinho 2.0 – vann sin första titel i början av mars, ligacupen på Wembley, fanns det ingen i truppen som njöt lika stort och firade lika vilt som den elegant grånade 52-årige portugisen. Först stod han bredvid och såg kaptenen och laget lyfta pokalen. Sen beordrade han avbytare, massörer, målvaktstränare och alla varianter av assistenter att också klämma på bucklan och känna glädje i segerstunden. Om José säger skratta – då skrattar man. Därefter tog han själv ett stadigt grepp om både pokalen och showen. Det var hans 21:a titel. Framför allt var det hans titel.

 

ta2fdf9e

* * *

 

Samma engelska nyrika klubb och samma ryska despotiska ägare gav honom sparken 2007. Fem år senare, efter Champions League-vinst med Inter och några års matadorfäktande med omgivningen i Madrid, återvände han till London under helt andra förutsättningar. Oinskränkt makt. Från och med i fjol är det han som är Chelsea och nu har han format det lag och den trupp han gillar. Då ser han till att alla andra ogillar dem. Det gör honom och hans lag bättre. Han vill och han kan – den här gången är det Mourinho, inte alls lika mycket Roman Abramovitj, som styr.

Han sparkar därför vildare än någonsin uppåt mot FA och ”konspirationen mot Chelsea”. Han svingar mer frenetiskt åt sidorna mot domare, tillräckligt hårt för att det ska kännas men subtilt nog för att inte bli bötfälld. Inte så ofta i alla fall. Hela världen är Mourinhos motståndare. Dessutom filmar de.

Jag har inte sett Mourinho så här laddat uppblåst sen i maj för tolv år sen. Då var Porto hans lag. De vann Uefacupen efter en fantastisk final i Sevilla. Jag minns tonen på presskonferensen före, ”debutantens” attityd och arrogans, där han fnös åt Celtic i allmänhet och Henrik Larsson i synnerhet. José Mário dos Santos Mourinho Félix snackade – och segrade. Där framme satt en nykomling och pös på podiet, utan­för fönstret låg en finalstad och stekte i solen.

Inte visste jag då att den gick upp i väster.

Ola Wenström

* * *

Läs mer!

Kolla själv: Är du en sportnörd eller nördnörd?

”När får Henrik Stenson sitt stora erkännande?” – Jonas Dahlquist om golfproffset som inte syns

Annons

Dela (39)
Tweeta


Laddar