Ni vet när ens barn sitter och leker på golvet på förskolan med ett annat barn. Och så tar ens barn det andra barnets leksak. Och så vill man vara en sån där bra och pedagogisk farsa som ska förklara för ens egen unge att så där gör man inte. Så man går fram och tar leksaken ifrån honom och räcker den till den andra ungen. Och ler. Men då stirrar bara den andra ungen panikslaget på en och fattar inte vad man håller på med. Och börjar gråta. Och under tiden bestämmer ens egen unge sig för att krypa iväg in i ett annat rum.
Och just då kommer den andra ungens morsa in i rummet. Och det enda hon ser är att hennes unge sitter på golvet och skrikbölar för att nån tjock snubbe i keps har snott hennes leksak.
Ni vet den känslan?
Jag kan känna att två gånger på samma vecka är lite väl mycket av den känslan. Det är allt jag säger.
