Annons

Duon om sin mest riskfyllda idé hittills

Nu går Tårtgeneralen upp på vita duken
 – men det såg 
länge ut att inte bli någon film. Robert Gustafsson hoppade av, finansieringen av mångmiljonprojektet sviktade och samtidigt hamnade Filip Hammar i skilsmässa. Café följer Sveriges mest nyskapande duo under slutfasen av deras mest riskfyllda idé hittills.

Christian Daun
Foto: Ewa-Marie Rundquist
Duon om sin mest riskfyllda idé hittills

Tårtgeneralen regisseras av Filip Hammar 
och Fredrik Wikingsson och bygger på deras debutroman från 2009. Berättelsen är en biopic om Hasse P, som på 1980-talet bestämde sig
för att baka världens största smörgåstårta.


Fredrik Wikingsson, 44, 
iklädd blå jeans, svarta 
Dr. Martens och en stickad tröja, sitter kraftigt framåtlutad och simultanstirrar in i tre stora skärmar. Bredvid honom: klipparen Christoffer Holmberg. Framför dem: ett kluster av ljud- och bildfiler på två av monitorerna, filmsekvenser på den tredje. På bordet trängs urdruckna kaffemuggar med två coca-cola light. När vi ses på produktionsbolaget Chimney vid Skeppsbron i Stockholm mellan jul och nyår är det bara några timmar kvar – sedan måste Tårtgeneralen vara klar. Fredrik knackar läskburkarna i bordsskivan för att se om det finns något kvar, och vänder sig mot mig.

Annons

– Är det okej om du bara hänger här lite så snackar vi sen?

De stirrar på en scen från en gymnastiksal i Köping, där Mikael Persbrandts rollkaraktär – huvudpersonen, tårtgeneralen Hasse P – håller hov. Problemet: det finns ingen klippbild som gör övergången till nästa scen mjuk. Anmärkningen är hämtad från det massiva dokument över sista minuten-justeringar som Fredrik sammanställt tillsammans med Filip. Där ryms även sånt som: ”Gå ut lite tajtare på von Brömssen när han gråter” och ”Kan vi hitta en replik till från Helena på revyn?”.

Filmen skulle egentligen haft juldagspremiär 2016. Men så tillstötte komplikationer. Finansieringen drog ut på tiden. Manusarbetet likaså. Huvudrollsinnehavaren Robert Gustafsson hoppade av. Sedan hamnade Filip i skilsmässa. Först nu, 2018, får debutantregissören Fredrik Wikingsson erfara det tvivelaktiga nöjet att ta filmen i mål.

– Usch, vi skulle lätt kunna klippa den här filmen ett år till, säger han.

Det får de alltså inte. I dag ska filmen ”låsas”. Efteråt kan de tweaka grafiska element och fippla med ljudet, filmen kommer även att gradas (filmspråk för att skärpa till färgerna), men från och med om några timmar ska sekvensen av bilder vara spikad. Inget mer finputs.

– Jag blir alltid så häpen, genuint häpen, när folk säger att klippningen är en ren njutning: ”Det här blir så jävla bra!” Eller: ”Vi skrattade oavbrutet!” För mig är det bara eldsläckning.

Är inte det medelmåttans signum, att bli svinnöjd?

– Jo, kanske. Men om jag går med på det så är det ungefär som att jag indirekt säger: det är därför jag är så jävla bra, för att jag är så hård. Många tror säkert att jag och Filip springer omkring och ryggdunkar varandra just nu. Så är det verkligen inte. Den här filmen kan fortfarande gå åt helvete.

”I mina mörka stunder tänker jag att Tårtgeneralen blir så dålig att femman droppar oss och sen släcks podden och sen får vi helt enkelt se oss om efter något annat att göra”, säger Fredrik Wikingsson i en intervju med Café. Slipover och skjorta, Beyond Retro.

Den känslan har funnits med hela vägen. Tobias Henriksson, som ljussatte filmen, kom till exempel direkt till Köping från inspelningen av Guldpalmen-vinnaren The Square. Från Ruben Östlunds internationellt omtalade perfektionism till Köping, där två totala noviser lekte filmregissörer. Ingen i ensemblen tvivlade väl på Filip och Fredriks förmåga att berätta en mustig historia, men nu var det ju inte det uppgiften gällde. Filip och Fredrik valde, deras vana trogen, att vara fullständigt transparenta med sin inkompetens (”Säg till om vi gör fel!”).

– Vi var livrädda för att ”göra en Rongedahl”.

Fredrik ser lättad ut när han får hoppa ur sin egen ångest och, via anekdoten, i stället träda in i någon annans.

– Myten säger att bröderna Rongedahl drog till Indien i sex veckor för att spela och sjunga med lokala musiker och göra dokumentär av det. De hyrde tydligen in ett kinesiskt kamerateam för att spara pengar och kom hem med ett fullständigt obrukbart material. På varje klipp hörs ett skrapande brusljud.

Fredrik blänger på skärmen, där en åttiotalsstylad folkmassa applåderar den färdiga smörgåstårtan. Kruxet: de bästa rutorna innehåller statister som redan är brända.

– Fan, fan, fan.

Vi får se vad räkningen för Tårtgeneralen landar på. Blir det för
jävla dyrt får vi väl säga ’Tack Kry!’
några extra gånger i podden.

Filmen har premiär den 7 mars. I Köping förstås, den småstad Filip Hammar växte upp i. Den småstad SVT:s Rekordmagazinet 1984 utsåg till landets tråkigaste. 
Den småstad vars rykte Hasse P gav sig fan på att reparera med hjälp av världens längsta smörgåstårta. Det har inte gått regissörerna förbi att filmen, och den till Köping förlagda galapremiären, kan fullborda ortens upprättelse. Christoffer Holmberg klickar fram en scen där ”Glassbolaget-kvinnan” beordrar Hasse P att stoppa upp tårtan i arslet. Fredrik flyger upp.

– Kräma på av bara helvete nu!

En knäckt Hasse P begrundar sitt havererade äktenskap till tonerna av Whitney Houstons The greatest love of all. Fredrik älskar vad låten tillför scenen. Oroande nog har Whitney-lägret fortfarande inte hört av sig. Det kan bli dyrt att säkra rättigheterna. Det kan också bli ett blankt nej. Och någon värdig backup-låt har de inte hittat ännu. När jag några dagar senare träffar Fredrik på produktionsbolaget Nexiko har han fortfarande inte hört något från The Whitney Houston Estate.

– Fan, det måste bli den låten, nojar han medan han vankar av och an i väntan på att bryggkaffet ska rinna igenom.

Låten släpptes 1985, samma år som filmen utspelar sig.

– Man ser dj:n sätta igång låten, så det måste vara en låt som var het då. Det är kanske formulär 1A, men jag har alltid varit svag för kontrastverkan. Som i American Psycho när Patrick Bateman lyssnar på I’m walking on sunshine och ser mordisk ut … Jag skulle bli helt förkrossad om det inte blir Whitney-låten.

– Vi får se vad räkningen landar på. Blir det för jävla dyrt får vi väl säga ”Tack Kry!” några extra gånger i podden.

Att tvingas byta låt vore hiskeligt. Ännu en kompromiss. Och sådana har Filip och Fredrik haft nog av de senaste tre åren. Allt började den 28 april 2015 då Filip instagrammade följande: ”Phoenix Hotel, femton år senare. Förra gången vi var här slickade vi såren efter Hello Sydney. Nu har vi precis bestämt oss för att skriva och regissera en långfilm. Så får det bli. Premiär: juldagen 2016.”

Trevligt folk, den Cool Runnings-influerade feelgood-dokumentären om Somalias Borlänge-baserade bandylandslag, hade gett blodad tand. De gillade att göra film. Bandy-dokumentärens tema – människor som försöker uträtta stora saker på en liten ort – fick dem att minnas Hasse P.

– Storyn tickar alla boxar: orten med det dåliga självförtroendet som trampas på av storstan. Och så, när alla andra tycker att man bör ligga jävligt lågt, så kommer någon frifräsare och vill hitta på någonting. Hopplösa figurer, med en massa misslyckanden bakom sig, som en gång får till det. Den typen av stories är oemotståndliga för oss.

De uppmanades att spela in en mood reel och återkom med en slowmotion-tagning: en skiva After Eight som smälter över en päronhalva i en mikrovågsugn. Några månader senare beviljades Tårtgeneralen åtta miljoner kronor i stöd

Filip Hammar om duons eftermäle: ”Jag skulle säga att jag njuter av det redan nu. Jag blir rörd när ett berusat gäng studenter i Linköping ringer en fredagskväll för att berätta att de kollar 100 höjdare-klipp på Youtube. Då snackar jag gärna med dem i några minuter. Den dagen man slutar uppskatta sånt…” Skjorta, Schanyderman’s. T-shirt, L’homme Rouge.

I en flygplatslounge i Bogotá, Colombia, under inspelningarna av tv-programmet Jorden runt på 6 steg, bestämde de sig: vi kör. Nästa steg var att söka pengar hos SFI, svensk films grindvaktare. De projekt som beviljas medel av Svenska Filminstitutet hittar oftast också andra finansiärer. Övriga dör på stället. När Filip och Fredrik gjorde Trevligt folk fick de inte ens till ett möte.

– Då var vi fan vansinniga. Vi kom dit med Karin af Klintberg som precis vunnit en Guldbagge för dokumentärfilmen Ebbe – The Movie, och ville göra en film om integration. Och de ville inte ens träffa oss! Där kände jag väldigt starkt att det låg oss i fatet att det uppfattats som att vi suttit och gaggat i femman.

Den här gången gläntade SFI på dörren. Filip, som mest blir aggressiv av att försöka vinna över skeptiker, lämpade med glädje över pitchsysslan på Fredrik. Men trots yvig entusiasm möttes han av skepsis. Alla inblandade var ju rookies, påpekade SFI.

De uppmanades att spela in en så kallad mood reel, en kort film som förklarar filmens ton och smak. De återkom bland annat med en slowmotion-tagning: en skiva After Eight som smälter över en päronhalva i en mikrovågsugn, filmad inifrån. 80-talsmaxandet föll uppenbarligen filmkonsulenterna i smaken; några månader senare beviljades Tårtgeneralen åtta miljoner kronor i stöd. Pengarna skulle locka fler finansiärer, men också täcka gaget för den folkkäre skådis de ville se i huvudrollen – Robert Gustafsson.

”Sveriges roligaste man” tackade ja efter att ha slukat boken. Sedan tvärdog flytet. Gustafsson hoppade av filmen med den osmickrande motiveringen att manuset inte höll en ”tillfredsställande nivå”. Fredrik Wikingsson protesterar dock mot den förklaringen.

– Jag har bara goda saker att säga om Robert Gustafsson, det vill jag ha sagt. Han satt där, i den stolen du sitter nu,
 massor av gånger. Han var en bra nej-sägare. 
Han sa nej så många gånger att vi tvingades inse att den här filmen ska berättas genom Filip, det tillförde han. Sedan ville vi helt enkelt åt olika håll. Han ville göra omarbetningar som vi inte var så förtjusta i.

Det måste ha varit ångestframkallande att bli av med en sådan publikmagnet.

– Vi har haft panik över mycket i den här filmen, men inte över det. När det blev offentligt att Robert hoppade av hade vi redan gjort klart med Persbrandt. Redan från början ville vi ha honom, men då fanns det inte på kartan, han var så jävla uppbokad. Robert har mer funny bones, det går inte att säga något om, men man får mer gratis med Persbrandt. De är så lika varandra han och Hasse: det bipolära, det adhd-iga och så alkoholismen. Dessutom är han en av de bästa skådisarna vi någonsin haft i det här landet.

Regissörerna gick igång på att försätta den vanligtvis allvarsamme aktören i dråpliga situationer. I en bastuscen fick han fastna med pungen i bänkspringan. Regissörerna lät till och med tillverka en svullen-testikel-
attrapp. Båda garvade gott åt scenen i klipprummet, men Filip ansåg att det blev too much, att den inte limmade tonalitetsmässigt. Fredrik framhärdade i att pungscenen tillförde något. På en av många transatlantiska flygningar under hösten klämde Filip Baywatch (filmen) i syfte att stärka sitt självförtroende. Han ville se något som garanterat var sämre än den film de höll på att göra. Och vad fick han se? Jo, en collegenörd som fastnade med pungen i en solstol, framför en snygg tjej givetvis.

Kort därefter pep det till i Fredriks telefon: ”Där rök den! Vi kan fan inte vara tvåa på bollen efter Baywatch.”

Fredrik om livet
efter Tårtgeneralen: ”Jag har en hemlig dröm om att, när filmen väl är klar, åka på en roadtrip med Filip, utan jobbkrav. Vi möts på Hertz i Missouri och så bilar vi ner till något runkigt ställe i Södern och bara super en vecka. Så får vi se vad det blir av det.” Tröja, Acne Jeans. Skjorta, Our Legacy. Byxor, Cos. Skor, Vagabond.

Efter hösten kan jag tänka mig 
att vi pitchar mot Netflix

Kaffet är klart. Fredrik slår upp en rejäl mugg och visar sedan runt i Nexikos lokaler. Produktionsbolaget, som tidigare hette Mexiko, ryms i en tegellänga bakom Eriksdalsbadet, vid Skanstull i Stockholm. Fri utsikt över Årstaviken där isflaken skaver mot varandra. Tre plan. Väl tilltagna valvfönster. Det gamla pumphuset är spartanskt inrett, en minimalism som beror på lättja snarare än ljust-och-fräscht-preferenser, försäkrar Fredrik. Det här är tänkt att vara hans kontor, men den gångna hösten har han tillbringat i klipprummet på Chimney eller i Breaking News-studion.

Hela hösten har han arbetat från sju på morgonen till tolv på natten. Skrivit och spelat in Breaking News, två avsnitt om dagen. Parallell-klippt Tårtgeneralen. Och så podden på det. Med tanke på arbetsbördan ser han oförskämt pigg ut. Han använder till och med det för småbarnsföräldrar utopiska ordet ”utsövd” för att beskriva dagsformen. I går vaknade han halv elva. På förmiddagen. Anledningen till att han kunde ligga 
och dra sig är döttrarnas nya distraktion. En hund.

– De har döpt honom till Bob, efter Dylan, men it’s not sweetening the deal. Mina döttrar vet precis hur de ska dra fördel av mitt dåliga samvete, det får man ge dem. Mitt livspussel har aldrig haft så finskurna bitar som den gångna hösten.

– Och Filip ska vi inte tala om! Han har nog Sverige-rekord i resor på sträckan LA–Stockholm det senaste året. Jag fattar inte att han pallar. Hans hy…Han har fått en otäck fläck under ögat. Det är vad den här filmen egentligen har kostat: en aids-fläck för honom, en hund för mig.

När jag via en skakig Skype-lina når Filip 
Hammar i hans Los Angeles-villa börjar jag med att fråga om hunden.

– Det där är helt jävla absurt! Det var som en jordbävning i mitt liv när han berättade, och oj, vad han skämdes. Jag har alltid beundrat Fredrik för hans konsekvens. Folk som skaffar hund är dumma i huvudet, det har han alltid sagt. Det här är det första hjärndöda beslutet i hans liv. Den hunden kommer att följa honom in i ålderdomen. Han och Sigge Eklund som stapplar fram i Vasaparken med käpp och hund. Jag avundas honom inte.

Vad har du själv gjort för att kompensera 
för din frånvaro?

– Jag är i alla fall smartare än att tro att man kan vinnlägga sig om barnens kärlek genom att köpa en hund. Den typen av fundamentala livsmål löser man inte på en kennel…

– Jag vill heller inte bli en sån farsa som rafsar åt sig en nalle för 250 spänn på
 Arlanda för att barnen ska få uppleva tillfällig glädje. Är det något jag gör för barnen så är det snarare att hålla igen. De får inte bli för privilegierade. Det kan jag säga redan nu: mina barn ska gå i kommunal skola. Jag kommer från Köping. Där var varenda institution kommunal. Jag tror inte att förutsättningarna för mina barns framtidsutsikter blir ljusare om Johnny Depp gör en kameo i ett skakigt julspel bara för att hans barn går på samma skola. Snarare tvärtom.

Du och journalisten Jennie Hammar skilde er förra året. Hur påverkade det arbetet med filmen?

– Jag kan skilja på arbete och privatliv, så det var inga problem…Jag är ordentligt jävla skittrött på att prata om det här, men jag kan säga att jag har tagit mig ur det värsta skilsmässomörkret. Det kan eventuellt vara så att om jag är naken med hur jag mår så kan andra kanske känna igen sig. Då finns det eventuellt en poäng i att klä av sig själv i ett publikt forum. En skilsmässa däremot, den behöver jag inte avhandla nånstans. Majoriteten av alla människor skiljer sig, så jag behöver inte bidra med igenkänning. Och jag har inget behov av att vara på Hänt Extras framsida bredvid nån stackare från Farmen som av en slug journalist har lurats att tala ut om sitt självmordsförsök. Varken jag eller Fredrik pratar om våra familjer särskilt mycket. Nån jävla mini-borg får man ha.

Vad har du och Jennie för upplägg med barnen – varannan vecka?

– Jag har alltid rest, jag har alltid varit borta. Men nu är jag mer med dem än tidigare. Och det är värt varenda timme som jag måste sitta på ett flygplan. Det finns nog en önskan ur ett publicistiskt perspektiv att jag ska vara nåt slags dysfunktionell Mig äger ingen-farsa. Men det är helt enkelt inte sant. Hur ska barnen påverkas av att deras föräldrar inte längre lever ihop? Det där kan man inte heller gå omkring och älta. Vad jag kan se så är det lyckliga och älskvärda barn.

Du är skicklig på att utvinna comedy gold ur personligt mörker. Jag minns ett poddavsnitt där du berättar om en panikångestattack. Mitt uppe i denna härdsmälta 
börjar du noja över att bli körd till fel sjukhus. Du vill hamna på samma kreddiga sjukhus som Jack Nicholson. Har skilsmässan försett dig med stoff?

– Inget som jag kan komma på, men det där är intressant. Även när det är nattsvart så finns det såklart utrymme för andra personlighetsdrag. Narcissismen slås inte ut. Jag är en sucker för autenticitet och ärlighet, men det finns fortfarande ett tabu där. Som med barn. Det är fortfarande inte okej att säga: helvete, vad trött jag är på det här föräldraskapet just nu. Om någon postar en njutningsbild på Instagram från en barnfri semester så kan man ge sig fan på att den följs av kommentaren: ”Men jag saknar småttingarna såklart.” Ljug! Det gör du ju inte. Inte just då.

Hur är det att vara hemifrån så mycket?

– Jag trivs ypperligt i den hermetiskt tillslutna flygplanskabinen. Jag är sällan borta i mer än tio dagar. Jag jobbar och har skitkul, sedan landar jag i solen och bränner iväg till dagis för att hämta barnen och ägna mig fullständigt åt den underbara nonsensverksamhet det innebär att vara småbarnsfarsa. Att gå runt med ett lakan över huvudet och låtsas vara ett spöke är en befrielse när man torterats med Fredriks vansinniga arbetsdiciplin i några dagar.

Och nej. Han har inte tröttnat på Los Angeles, betonar han.

– LA är som att någon har tagit ett 
kalejdoskop, slagit sönder det och hällt ut smeten över staden. En kristen bokaffär bredvid en vietnamesisk massageinrättning bredvid en salvadoransk restaurang…Stockholm har helt missat vikten av att en stad måste vara en smältdegel för att åtnjuta någon som helst attraktionskraft.

Då har du inte sett food courten i Farsta Centrum.

Lustigheten hinner inte landa, eftersom Filip är mitt uppe i en av sina anti-Stockholmstirader. Passande nog, för just huvudstadsantipatier kan sägas vara filmens kreativa bränsle. Filip berättar om när han såg om inslaget i Rekordmagazinet, det där hans hemstad Köping görs ner av en Stockholmsdryg Jan Guillou.

– Då insåg jag hur gement det faktiskt var. Det sändes i en tid då det inte fanns någon konkurrens. På tvåan gick (Lars) Noréns Natten är dagens mor, har jag för mig, så en miljonpublik satt klistrade framför ett inslag som fullständigt pissar på en plats i Sverige där många har valt att leva sina liv.

Filip Hammar sneglar mot en ljus framtid. ”En dag blir man kanske avpolletterad likt en TV4-hallåa och då får vi väl förskansa oss med vår bitterhet nere i källaren, fast det finns ett liv efter tv-karriären också. Jag och Fredrik skulle ha precis lika kul om vi underhöll på ett äldreboende i Oxelösund.” Rock, Hope. Tröja, American Vintage. Byxor, Levi’s. Skor, Hugo Boss.

För Filip är Tårtgeneralen en små
stadshyllning till det vanliga, icke-
Instagram-kompatibla levnadsödet. Det är en tillvaro han själv är långt ifrån. Det är heller inget som undgår honom.

– Det kan tyckas märkligt att Filip 
Hammar ligger här i en stor villa i LA och romantiserar Köping, men jag tycker om det mentala växelbruket. Jag återvänder ständigt till min uppväxt. Det här är troligtvis inte det sista jag gör om Köping.

Din nya flickvän har en roll i filmen. Är du orolig för nepotismanklagelser?

– Om någon skulle komma dragandes med det där så skulle det gränsa till kvinnohat: att man utgår från att Agnes inte fick rollen på grund av sina kvaliteter som skådespelerska. Hon fick provfilma precis som alla andra. Man kan ifrågasätta oss som regissörer, men inte Agnes.

Trots att Filip vid det här laget har sett filmen hundratals gånger vet han fortfarande inte vad han tycker.

– När man ta sig an en ny konstform så närmar man sig den gärna med ett parodiskt allvar. Det är som Camus – Pesten är det va? – där en karaktär skriver om den första meningen i sin roman till förbannelse. När jag och Fredrik släppte prestationsångesten så lossnade det. Det finns tillfällen då jag känner: bra film, unik ton, en mix av starka känslor och humor. Folk tror kanske att det ska bli en Will Ferrell-komedi, men den här filmen har många stråk av allvar.

– Men jag vet inte…Ska jag vara helt ärlig är det smärta hela vägen fram till premiären och sen, ja, då släpper vi det bara. Jag vill ogärna framstå som en plågad kreatör, men så är det för oss. Det är som Fredrik sa: Tänk om man behöver gå runt och skämmas?

Vi har inte försökt göra en Ruben
Östlund-film, men inte en Colin Nutley-
rulle heller

Vid ”wrappen” i Köping sträckte folk armarna i luften, lyckliga, som om de just hade vunnit OS-guld på 3 000 meter hinder. Fredrik Wikingsson kände sig mest bara urlakad. Han är extremt dålig på det där, erkänner han, att glädjas åt segrar. När Trevligt folk premiärvisades på Göteborgs filmfestival föregicks visningen av två fyror från kvällstidningarna. Även i salongen fick filmen ett varmt mottagande. Ändå flydde han till en steampunk-bar efteråt.

– Det är en sådan obeskrivlig skam efteråt. Jag har aldrig trott på folk som säger att de inte bryr sig om recensioner, men jag skulle kunna tänka mig att undvika dem av det skälet att jag är så jävla trött på mig själv. Och det äckliga är att det finns en megalomani i det självhatet, för ingen annan bryr sig om hur Tårtgeneralen mottas. Inte lika mycket som vi i alla fall.

Vems kritik kommer att forma din egen uppfattning om hur filmen blev?

– Det jag bryr mig om mest är kvällstidningarnas plus och getingar. Det kommer att ha större bäring på publiktillströmningen än GP-fyrar och SvD-tärningar.

Vad ger du själv för betyg?

– Jag är nöjd med filmen i den bemärkelsen att vi inte försökt vara publikfriande. Det finns scener där man verkligen ser att det är vi. Vi har inte försökt göra en Ruben
Östlund-film, men inte en Colin Nutley-
rulle heller.

Filmen har skjutits fram flera gånger, har de fått pantsätta sina hus? Fredrik ruskar på huvudet. Möjligen har Nexiko gått in med lite mer resurser än vad som var tänkt – det underlättar att delägaren Lars Beckung är filmens producent – men värre än så är det inte, menar han.

Varför har ni då så mycket reklam i podden nu för tiden?

Fredrik försöker med att tiderna förändras och att lyssnarna inte bryr sig på samma sätt längre.

Jojo, men ni själva. Hur känner ni?

– Jag kan själv rycka till när någon lägger upp ett sponsrat inlägg på Instagram, men jag kan leva med kommersialismen. I 20 år har vi vadat omkring i den dyngan. Det finns de som står utanför, helt utanför, och de konstnärerna kan jag beundra. Men sedan fyller de 58 en dag och inte en jävel kommer att tacka dem.

I poddens linda spottade ni pliktskyldigt ur er namnet på sponsorn. Nu låter ni lika entusiastiska när ni presenterar banktjänster som när ni pratar fritt. Det är verkligen native content.

– Jag minns när jag såg Jason Alexander, alltså Seinfeld-George, intervjuas för någon utskälld film som han hade varit med i. Han log i mjugg genom hela intervjun och pissade därmed på alla andra som hade varit inblandade.

Du menar att ska man ändå ställa upp på något tvivelaktigt så får man löpa linan ut.

– Ja, då får man gaska upp sig.

Jag fick precis som många andra anledning att tänka: hur betedde jag mig egentligen på Berns 1999? Hur usel har jag varit?

Precis som för många andra har Filip och Fredrik påverkat mig på ett sätt som kanske inte är helt klädsamt. Jag har inkorporerat många av deras uttryck och fraser i mitt dagliga tal. Som ”vad har vi på …” när det gäller att vaska fram fakta om en kändis. För att inte tala om att tillskriva människor en ”aura”.

Och så har vi ”kompatibel”. Jag har också lagt mig till med deras ovana att använda engelska ord och fraser trots att det finns ett fullgott svenskt alternativ. För mig och många andra fans var besvikelsen monumental när de övergav den svenska podden för en engelsk upplaga för några år sedan.

Men våren 2017, mitt uppe i arbetet med Tårtgeneralen, tog duon det hjärtinfarktskompatibla (…) beslutet att skaka liv i den svenska podden – samtidigt som de parallellkörde den engelska. Men när det blev dags att börja filma Tårtgeneralen tvingades de välja.

Det sista engelskspråkiga avsnittet hette symptomatiskt nog The curse of high energy. Är det så den satsningen bör förstås?

– Jag ska inte sitta här och låtsas som att den engelska podden var en succé,
 men jag går inte med på att det var en dålig idé. Att få lyssnarmejl från en man i San Pedro, som inte hittat podden för att han blivit tipsad av någon svensk bekant, det är the highlight of my career. Jag minns också ett brev från en volleybolltränare i Boston. Jag hoppas att vi får tid att ta upp den igen, om inte annat så för att hålla igång engelskan.

Redan för tio år sedan fick Filip och Fredrik Kristallens hederspris. Känslan att Sverige är för litet har hängt med sedan dess. Den späddes på när Filip flyttade till LA för åtta år sedan. Den späddes på ytterligare när Fredrik tackade för fjolårets bästa-program-kristall genom att säga: ”Det är som att vara Grekland bästa bandylag.”

Erkänn nu att ni fortfarande drömmer om ett internationellt genomslag.

– Hade vi haft som överordnad ambition att slå utomlands så hade vi inte skrivit tre böcker som är fullpepprade med ursvenska 
referenser. I den mån vi har den drömmen så finns det ingen follow-through. Hade vi bara velat brejka så hade vi gjort marknadsundersökningar som visar hur man bör positionera sig för att slå i Tyskland. Men världsherravälde? Nej. Jag tror inte att det finns ett globalt jättesug efter två vita medelålders män från Sverige.

Ska Tårtgeneralen, filmen, ses som första steget i en mer fokuserad Filip och Fredrik-
era, eller kommer ni att ägna er åt lite av allt även framöver?

– Det kan vara slutet för hela eran, tänker jag. I mina mörka stunder tänker jag att filmen blir så dålig att femman droppar oss, och sen släcks podden och sen får vi helt enkelt se oss om efter något annat att göra.

Skulle det vara så illa då? Ni ”had a good run”.

– Jag fattar att folk stör ihjäl sig på oss. Jag skulle spy på mig om jag om inte vore jag.

Det fanns nog en del som satt och hoppades att Filip och Fredrik-eran skulle ta slut redan i höstas. De gångna månadernas #metoo-rörelse har avsatt många uppburna mediemän. Män likt Filip och Fredrik. Män med vettiga åsikter. Män, som med maxad fallhöjd, har brakat i asfalten med huvudet före och som minimumkonsekvens fått sina karriärer kvaddade.

Hur oroliga var ni för egen del?

Fredrik:

– Jag fick precis som många andra offentliga personer anledning att tänka: Hur betedde jag mig egentligen på Berns 1999? Det jag själv upplevde som en skön raggningsreplik då kanske inte alls var det. Hur usel har jag varit?

Hur löd svaret?

– Det är inte upp till mig att svara på det, men varken jag eller Filip är några praktas. För oss har det varit mer relevant att dissekera vår jargong.

Hur oroliga var ni för att Persbrandt skulle bli #metoo:ad, och därmed Kevin Spacey-omöjlig?

– Persbrandt har varit så öppen med sitt mörka förflutna, och det är ju ingen ursäkt, men…Äh, jag tror fan inte att vi hann oroa oss.
Mitt uppe i en Breaking News-säsong tog Filip och Fredrik sig an löpelden som publicister. Den dagen #metoo briserade var porrstjärnan Puma Swede inbokad i studion för att prata om analsex. Samtalet express-omvinklades. Sedan rullade det bara på.

Fredrik:

– Många män mejlade och krävde att vi skulle hänga ut ”kultursvinen” med namn. Det var innan de breda uppropen, då när #metoo endast angick kulturmänniskor.

För dig, Filip, blev #metoo en personlig angelägenhet. Din exfru Jennie Hammar outade i sin podcast en rikskänd ”krogprofil” som stoppat ner handen i hennes trosor.

– Det vore jävligt ovärdigt av mig att positionera mig i den frågan. Jag vill inte ta plats i den historien. Jag kan prata generellt om #metoo och om vad man som man kan ta med sig från den här rörelsens framfart, men jag tänker inte diskutera vad människor i min närhet har varit med om.

Prata generellt då.

– Maria-Pia Boëthius har kallat #metoo 
den viktigaste revolutionen i mänsklighetens historia och jag hoppas att hon har rätt. Hälften av jordens befolkning har inte samma rättigheter som det andra könet. Det är fundamentalt förkastligt. Revolutioner är till sin natur brutala, den här kräver sina offer, och vissa av de största 40-talistgrisarna behöver helt enkelt dö ut, men jag hoppas att vi kommer förbi den offentliga arkebuseringen och landar i genuin förbättring.

Han hoppas att fler kvinnor ska ta plats, men vill inte kliva åt sidan på grund av att han är ”vit man” eller ”snubbe”, vilket han upplever vara ett intellektuellt ohederligt sätt att avfärda någon.

– Vi får inte hemfalla åt sådana ytligheter. Och jag hoppas att kvinnor en dag ska få skämta helt fritt, utan att behöva förhålla sig till snubbar, kvinnlighet, genus. När jag ser ett program som Full patte kroknar jag.

Fredrik, var befinner ni er om fem år?

– Vad heter den där låten … ’Dream the impossible dream’? Jag drömmer bara possible dreams. Hela våren kommer att gå till tv, och till hösten kan jag tänka mig mer Jorden runt på 6 steg eller kanske ett nytt tv-format. Äh, det låter stentrist.

Om du drömmer stort då?

– I Filips värld så har vi vunnit en Golden Globe. Han går där längst fram, bipolär och jävlig, och drömmer om Netflix och Amazon. Jag går bakom och städar upp, men jag skördar också framgångarna av hans ihärdighet. Mycket av det vi har gjort skulle aldrig ha skett om inte han gick längst fram och vevade.

Så vad kommer att hända, Filip? Tidigare har ni dödat framgångsrika format innan de blivit nedlagda. Skrotar ni 
Breaking News nu för att slå in på en bana som filmmakare?

– Ingen annan i Sverige får sitta varje kväll och ta ett grepp om samtiden. Vi fjärmar oss från Jimmy Fallon-ytlighet, men det finns likheter med både Daily Show och Stephen Colbert. Jag tycker inte att vi är Colbert. Men vi börjar bli ett väloljat maskineri. Och det är starkt att göra en en timme tv varje kväll, med svenska resurser.

– Nu är det dessutom valår, så där måste vi bara vara med. Efter hösten kan jag tänka mig att vi pitchar mot Netflix. En serie kanske? Filmen gör ju att vi ligger bättre till. Vi kommer till mötena som regissörer, inte ”underhållare”.

Jorden runt på 6 steg har sålts till flera internationella tv-bolag, bland annat ABC. Men trots att deras pilot kostade tio gånger så mycket som era avsnitt fick de inte till tillräckligt bra tv för att ge serien ett liv.

– Vi hade gjort det där så in i helvete mycket bättre! Jag ångrar att vi inte sålde formatet med oss som programledare. Vi hade gjort det bäst.

Ge oss priser. Och inte bara Kristallen. Hit med Karamelodikt-
stipendiet, Cornelis-priset och Expressens stora kulturpris!

Du har tidigare kallat det ni gör ”kulturellt tingeltangel”.

– Det där är sprunget ur mitt akademiska komplex, ett sätt att skydda mig själv. När Fredrik håller tal på min begravning – det råder någon underlig konsensus om att jag ska dö först – så hoppas jag att han inte kallar det vi gjort tingeltangel, för det är det fan inte. Jag har nått en punkt i livet där jag kan känna: Ge oss priser. Och inte bara Kristallen. Hit med Karamelodikt-
stipendiet, Cornelis-priset och Expressens stora kulturpris! Vi kastar ljus på människor i periferin, och det gör vi med värme och finess. Det är ändå viss skillnad på att göra en film om Ted Gärdestad och en biopic om en alkis från Köping.

Och det är skillnad på att tonsätta nämnda films nyckelscen med Whitney Houstons The greatest love of all och Tomas Ledins något mindre pompösa backup-alternativ Det finns inget finare än kärleken. När jag träffar Fredrik sista gången har de fortfarande inte hört något från Whitney-lägret.

– Jävla Bobby Brown, muttrar han.

Så skiner han upp.

– Fast det vore i och för sig tajt om du kunde sluta reportaget typ: ’Några dagar senare får jag ett sms av Fredrik Wikingsson: ”Whitney är klar!”’

Den 44-årige idésprutan är gravt yrkesskadad. Det yttrar sig inte enbart genom förslag på hur andras texter ska sluta; de ständiga ursäkterna är det påtagligaste symtomet.

”Det här blir pladdrigt.” ”Det här är kanske inte så intressant.” ”Nu vet jag inte om du fick svar på din fråga.”

Allt är potentiellt innehåll. Yrkesskadan yttrar sig också i form av ett patologiskt ljudläggande. Mot slutet av vårt sista samtal far Fredrik upp för att sätta på Colin Hays Waiting for my real life to begin. Ett perfekt soundtrack till det vi pratar om: människans behov av att känna sig om inte nödvändigtvis evigt ung så i alla fall evigt lovande.

I poddavsnittet Filips sista grannfest från december 2017 berättar Fredrik Wikingsson om en promenad i ett vårigt New York. Han har precis lämnat tillbaka hyrbilen och traskar 44 år gammal uppför Manhattan medan han lyssnar på 
Jonathan Richmans The morning of our lives, 
samma låt som ett hyperhajpat The Strokes 
äntrade scenen till under sin genombrotts
konsert på Hammerstein Ballroom mitt på Manhattan 2001. Låten riktar sig just till sådana rockslynglar i blankslitna skinnjackor, inte till 44-åriga tvåbarnsfäder som nyss lämnat tillbaka hyrbilen – ändå var det precis så Fredrik Wikingsson upplevde det: att musiken omslöt just hans liv, att låten sa något om just hans skälvande existens, om vart han var på väg. Rätt låt på rätt plats. Oj, vilken skillnad det kan göra. Och några dagar senare får jag ett sms från Fredrik:

”Hörde just av Whitney-lägret. Låten är klar! Nu har vi inte ens det att skylla på.”

Tårtgeneralen har premiär 7 mars.

Credits för bilderna:

Foto: Ewa-Marie Rundquist
Styling: Emine Sander
Grooming: Kristina Kullenberg
Fotoassistent: Dominic Hedgecock
Studio: James & Perra

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar