Adam Pålsson om Netflix ”Young Wallander” – och livet som småbarnsfarsa

Namn: Adam Pålsson.
Född: 1988 i Haninge.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Sambon Celie, döttrarna Dylan och Demi, föräldrar och tre syskon.
Karriär: Medverkat i filmer som Ondskan (2003) och Himlen är oskyldigt blå  (2010). Fick sitt stora publika genombrott i Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar (2012). Karriären har sedan dess gått spikrakt uppåt. Pålsson har bland annat synts i SVT-succéer som Bron och Innan vi dör. 2018 spelade han titelrollen som Ted Gärdestad i filmen Ted. Han har även haft flera roller på Dramaten, där rollen som Amadeus i Mozart är utmärkande.
Aktuell med: Netflix-serienYoung Wallander om den unge polisen Kurt Wallander med premiär den 3 september. 

Du styrketränade varje dag inför Innan vi dör och du tog tio timmar tennislektioner inför två scener tennis i Ted. Hur har du förberett dig inför rollen som den unge Wallander?

– Det var kort om tid. Jag fick göra vapenträning och så läste jag så många böcker som jag hann.

Hade du läst någon av Mankells böcker innan?

– Jag hade inte läst dem. När jag sedan läste dem kändes det som om jag redan hade läst dem, om du förstår?

Tror det.

– Det var som om det universumet redan fanns i mig – som om det är en del av vår folksjäl. Det var Guillou och Mankell i bokhyllorna, som troféer bredvid Lasse Åberg-glasen.

Det där känns igen.

– Ja. Jag har dessutom vuxit upp på Österlen under alla somrar i hela mitt liv. Mamma är skåning och vi har varit i Ystad-trakten.

Du kunde redan Wallanders postkod. 

– Ja, det kändes väldigt hemma. Vi har hus i samma by där Wallanders pappa bor i böckerna. Det var lätt för mig att förstå Wallander-karaktären: melankolisk, ve­modig och reflekterande. Långt ifrån en burdus snut som man kanske är van att se på film. Det här är en tänkande, känslig person med stark medkänsla.

Känns som en roll rätt nära din person?

– Jag tror det. Det finns nog något där som är lite vemodigt och reflekterande i min grundton. Grundfärgen är blå.

Vilken är din drömroll som du fortfarande inte gjort?

– Sanningen är att jag tror på affirmation. Om man arbetar hårt mot ett mål så når man dit. Jag gick faktiskt och fantiserade efter att ha gjort Innan vi dör och Dirigenten. Jag hade rört mig i den här thriller- och krimvärlden och fantiserade om att spela polis. Så tänkte jag att om jag hade åldern inne vore det jävligt kul att spela snut. Och så gick det en månad och sedan fick jag frågan om Wallander.

Stjärnor i linje.

– Haha, ja. Jag tänkte: ´Den här jäveln är min. Ingenting kan stoppa mig!´ Men när det kommer till drömroller fantiserar jag inte. Jag är som Janne Andersson.

Pragmatisk?

– Pragmatisk, saklig och konkret. Det är inget Erik Hamrén-tjafs här. Det är inget ´shining´. Jag drömmer om sånt som är möjligt att åstadkomma.

Wallander är en kvartsfinal i VM. Det är på gränsen till uppnåeligt.

– Exakt! Då får man se till att slå Rumänien i kvarten. Sedan kan man börja drömma om final.

”Jag är inte driven av pengar. Jag är driven av ångest.”

Du har känts osugen på Hollywood-grejen tidigare. Men den här Netflix-serien lär öppna nya dörrar?

– Äh, jag kommer aldrig att bli Holly­wood-stjärna. Men jag kan inte föreställa mig något roligare än en internationell karriär, om man är äventyrligt lagd och tycker om att resa, träffa nya människor och vidga sina vyer. Jo, klart jag drömmer lite mer om det i dag än för ett år sedan, absolut.

Det är väl också för att det är mer inom räckhåll?

– Kanske så. Men det skulle fortfarande vara svårt att slå att utveckla, skriva och regissera sin egen långfilm.

Vad skriver du nu?

– Det är lite tidigt för att berätta.

Men känslan är att det kan bli något bra?

– Jag tycker ju det, men det är en finansieringsfråga. Jag och Björn Gustavsson har ett projekt, bland annat. Och det skulle kännas oseriöst om det inte blir av.

Det här med ett positivt kassaflöde är något av ett återkommande tema i intervjuer med dig. Inte som att du verkar pengakåt – men att inte vara skuldsatt är lika med att vara fri. Wallander-rollen måste gett ett positivt kassaflöde?

– Jag är uppvuxen under relativt enkla förhållanden. Mina föräldrar är lärare och jag är yngst av fyra barn. Det var ju inte fett. Jag har många minnen av när min mamma stod och grät när vi gick ut från Konsum, för att det blev så dyrt. Och någon gång när vi barn hade varit och klippt oss gick vi till bilen i Haninge centrum och så var det en p-bot där och mamma bröt ihop över den oförutsedda utgiften.

Låter jobbigt.

– Ja. Och fortfarande varje gång jag och Celie säger att vi ska gå på restaurang säger min mamma på bred skånska: ´Jaja, de rike de kan.´ Även om vi ska på kolgrillen. Det är nog helt enkelt så att ett positivt kassaflöde betyder att det ska rulla in mer än det rullar ut. Jag är inte driven av pengar. Jag är driven av ångest.

På vilket sätt?

– Jag ligger vaken om nätterna och tänker hur man ska lösa saker och ting. Och det där blir ännu starkare när man har barn och så. Har du barn?

Nej.

– Jag tror inte man behöver ha barn, men jag tror att man ligger och tänker: ˝Hur får vi ihop det här nu?˝ Det kan vara alltifrån att vi behöver ett rum till att bo i till att man ska betala avgifter eller nån semesterresa. Jag är mer Sunes pappa Rudolf än Krösus eller Joakim von Anka.

Är det den roll du fått mest betalt för hittills?

– Låt oss säga så här: Netflix vet att jag behöver det här giget mer än vad de behöver mig i rollen. Det är en stege till att tjäna mycket pengar. Men som sagt – det är ingen drivkraft.

Du blev med Stockholmsmått farsa gans­ka tidigt. 

– Med Stockholmsmått, ja. Inte med Haningemått.

Hur har du förändrats av att bli pappa?

– Att vara skådespelare är väldigt mycket att vara ett barn. Det är nån som berättar för en var man ska vara, vad man ska säga. Man är lite som ett barn som föses runt mellan olika stationer. Och egentligen passar det mig bättre att vara förälder.

Hur då?

– Jag tycker bättre om att vara den som tar ansvar, som leder, som ställer upp snarare än kräver. Jag har aldrig riktigt gått i gång på den delen av skådespeleriet, och det har jag upptäckt. Om man har ett starkt inre barn, även som vuxen, är risken stor för att man blir en rätt outhärdlig skådespelare. Det daltas med skådespelare.

Vad är det bästa med att vara förälder?

– Det bästa är ju den villkorslösa kärlek man känner inför sina barn. Viljan till uppoffring, som man aldrig skulle göra för någon annan. Inte för den man är ihop med eller för vänner. De saker man gör för sina barn – utan att egentligen få nånting tillbaka. Man kan få det nån gång ibland. Helt utan förutsägbarhet kan man få en kram eller lite gos. Eller att ett barn blir ledset när man ska gå. Det är egentligen en gans­ka skral ersättning, men ändå gör man det. Det är det fetaste.

Du sa i ditt Sommarprat att du älskar att leva. Har du alltid älskat att leva?

– Jag upplever att det blir mer och mer intensivt.

Hur menar du?

– Ju äldre man bli, desto snabbare går tiden. Man blir varse att det inte finns tid. Sedan har jag bott i samma kvarter som Micke Nyqvist, Gösta Ekman och Adam Alsing nu senast. Från en dag till en annan så finns de inte längre. Man har inte tid att gnälla och oja sig eller att tänka på vad som ska hända i morgon. Snart är du borta och ingen minns att du funnits.

Har du själv haft någon stor kris?

– Jag har haft mina kriser, men jag har ingen depressiv personlighet. Om jag jämför med min omgivning verkar jag vara ganska sorgfri.

Adam Pålsson är aktuell i rollen som den unge Kurt Wallander i Netflix-serien ”Young Wallander” som har premiär hos streamingjätten 3 september.