Kartellen gjorde den svenska gangsterrapen stor långt utanför fängelsemurarna. Café har träffat Sebastian Stakset och pratat om fängelsetiden, att skriva texter – och om hur musik kan hjälpa brottslingar tillbaka in i samhället.
* * *
Sebastian ”Sebbe Staxx” Stakset rättar till sina nya solglasögon medan bilen susar fram genom en tunnel på väg mot Södermalm i Stockholm. Ett par trafikförseelser senare visar Stakset upp sin mobil.
– Har du sett det här?
På skärmen syns en bild från tidningen Metro som uppmärksammat att gatukonstnären Tony Lorenzi dekorerat Stockholm med gatuskyltar tillägnade rappare. I Bagarmossen har Kartellens frontfigur fått en egen gata.
Han flinar och skickar ut bilden till sina drygt 30 000 följare på Instagram.
För sex år sedan grundades Kartellen av Leo ”Kinesen” Carmona i ett fängelse i finska Åbo. Med hjälp av en insmugglad mobiltelefon och handskrivna brev organiserade han det som skulle komma att bli Kartellen inifrån sin cell. Kinesen, som avtjänar ett livstidsstraff för anstiftan till mord, hade noterat att många av hans vänner på anstalterna, precis som han själv, törstade efter musik som speglade deras verklighet. Texter som handlade om utanförskap, kriminalitet, droger och felbeslut.
– Det fanns ingen som beskrev våra liv och det fanns inget samhällsutrymme för sådana som oss. Så han startade sitt eget forum för det, säger Sebastian Stakset.
– Han har faktiskt just flyttats från den finska anstalten till Kumla. Så vi hoppas att brorsan är hemma snart.
Bilen är parkerad och vi sitter nu på ett fik på Södermalm i Stockholm. Några ungdomar går förbi och ser ut att diskutera vem som ska gå fram och be om att få ta en bild med Kartellens sångare. Ingen vågar.
För Sebastian Stakset har musiken alltid haft stor betydelse. Som liten spelade han fiol hemma i Bagarmossen. I de tidiga tonåren började han skriva texter och rappa. Han upptäckte Eminem och insåg att det var möjligt att lyckas som vit rappare. Men Sebastian hamnade snett. Skolåren var tuffa, han hamnade tidigt utanför systemet och började begå brott.
– Jag förlorade all min tillit till samhället och fann trygghet i utanförskapet, säger han. Att inte vara en del av samhället blev en del av min identitet.
Tryggheten fann han i stället i musiken.
– Jag började skriva texter för att överleva. Jag behövde få tankarna på annat håll. Jag satt häktad i fem månader utan besök. Men jag tog mig igenom det via musiken. Jag flydde dagarna genom att börja rappa och på permissionerna spelade jag in låtar.
Sammanlagt har Stakset dömts till närmare sex års fängelse. Den första vändan innanför murarna gjorde han på en anstalt i Gävle. På gymmet träffade han den storvuxne och auktoritäre Anders ”Aje” Berntsson, en av de första medlemmarna i Kartellen. De började diskutera musik.
– Jag var ung och det var mitt första straff, men Aje tog mig under sina vingar. Han hade det där fängelset liksom, det var han som bestämde där. Han började följa mitt musikskrivande intensivt och när jag muckade såg han till att jag fick möjlighet att spela in musik i studior och sådär.
Sedan ringde Kinesen.
Men Kriminalvården och polisen uppskattade inte Kartellens provokativa texter och de gängliknande jackor de tryckte upp. I stället för att uppmuntra dem att tillbringa tid i musikstudior snarare än på gatan började polisen punktmarkera dem.
– I stället för att se att vi fanns på grund av att samhället ser ut som det gör så tyckte de att vi bidrog till att samhället ser ut som det gör. De försökte stoppa våra spelningar och allt möjligt.
När Sebastian Stakset åkte in i fängelse för andra gången hamnade han på Beatebergsanstalten i Stockholm. Det såg ut att vara en perfekt placering för honom – Beateberg är en av få anstalter i Sverige där det finns en musikstudio.
Till Staksets förvåning förbjöds han att använda den.
– Det hade ju varit perfekt för en sådan som jag. Men eftersom jag var med i Kartellen fick jag inte använda den. Det var rena rama Ryssland. Men det gjorde mig bara ännu mer taggad och jag spelade in låten Fuck Aina 2 på min första permission.
Någon större tilltro till Kriminalvårdens rehabiliteringssystem har han inte.
– När de stoppade mig från att spela in, och när polisen började stoppa våra spelningar överallt, så gav jag till slut upp och fortsatte vara kriminell. Jag behövde ju pengar. Men så fort de tillät mig leva på musiken så la jag ner all kriminalitet.
Han fortsätter:
– Jag vet en gängmedlem som har en snickarfirma som polisen försökt stänga ner. Men varje gång han är där och snickrar är det ju faktiskt tid som han inte är på gatan. Stängs alla dörrar in till samhället så måste man stå utanför samhället och göra pengar utanför samhället.
Sebastian Stakset beskriver de tidiga åren med Kartellen som en katt-och-råttalek där alla försökte provocera varandra.
– Kriminalvården slaktade mig, alltså. Redan på häktet. De låste in mig i duschen och allt möjligt. På Huddingehäktet sitter ju snuten i samma hus och de kom upp hela tiden och sa till mig att det var slutrappat.
Som svar började Sebastian Stakset spela in låtarna via häktestelefonen.
– Det var ett krig och de gav mig hårdare och hårdare regler. Jag fick barn i den vevan också och allt blev bara fel.
– Men, medger han, det var ju vår agenda också. Att göra det jobbigt och obekvämt för dem.
Från ökänd till känd. Sebastian Stakset har blivit den svenska gangsterrapens mest kända ansikte. ”För mig blev musiken räddningen eftersom jag är bättre estetiskt än vad jag är som kriminell”, säger han.
Kompisar från förr. Anders ”Aje” Berntsson, en av Kartellens första medlemmar, har liksom barndomsvännen Robert ”Willy” Wilhelmsson lyckats ta sig ur gänglivet.
* * *
Anders ”Aje” Berntsson tittar sig omkring bland delikatessdiskarna. Det är första gången han besöker den nybyggda saluhallen på Hisingen. Trots att den ligger mitt i hans kvarter har han aldrig tidigare tagit klivet in genom dörrarna. Varför vet han inte.
Aje är här för att träffa en regissör. För några år sedan dokumenterades hans liv i boken Gängmedlem och nu är det tänkt att den ska bli film.
Bara något kvarter från saluhallen ligger Kvilletorget. Ajes hemmaplan. Det var där han växte upp med sin pappa efter att hans mamma lämnat Göteborg för ett nytt liv i England när Aje var elva år gammal. I takt med att Aje blev äldre försämrades hans relation till pappan och Aje flyttade hemifrån tidigt.
Ytterligare något kvarter bort ligger kvarterskrogen Adas, som under ett antal år var som ett andra hem för Aje. Det var där han hängde på sig sin första väst som gängmedlem. Många minnen.
Aje tar en rejäl bit av prinsesstårtan på bordet. Regissören han skulle träffa har fått förhinder, i stället har Ajes barndomsvän Robert ”Willy” Wilhelmsson anslutit. Den storväxte Willy skrattar till när gängtiden förs på tal.
– Du var verkligen galen på den tiden, säger Aje och skakar på huvudet.
– Ja…
Willys skratt tystnar. För honom är gränsen mellan nostalgi och ångest tunn.
– Det har varit mycket våld i mitt liv och det är sådant man fortfarande tänker på. De senaste två nätterna har jag drömt mardrömmar. Tjejen kunde inte ens väcka mig. Jag bara låg där och hyperventilerade och drömde om sådant som hände för kanske tio år sedan.
Aje sitter tyst bredvid. Han tar en klunk kaffe medan barndomsvännen öppnar sig på ett sätt som hade varit otänkbart för bara några år sedan. På den tiden var känslor detsamma som svaghet.
Aje och Willy växte upp i samma områden, tränade på samma gym, hängde på sig samma västar, levde samma yrkeskriminella liv, såg samma vänner bli mördade.
Aje var den som startade upp X-team Bandidos i Göteborg. I dag har han lämnat det kriminella livet. Han beskriver beslutet som att ”hoppa från en bro och hoppas att man överlever”. För hans del blev musiken en livboj. Aje minns när han träffade Sebastian Stakset på anstalten i Gävle.
– Jag var en väldigt stor, mörk, bitter människa med massa hat på den tiden. Så kom han in. Det fanns väldigt många där som försökte dra och slita i honom, de ville få med honom på saker. Men det var något med honom som jag gillade och vi började prata om att det vore häftigt med svensk gangsterrap som var baserad på riktiga historier.
Aje har själv aldrig varit någon rappare, men under sina många år i olika häktes- och fängelseceller har han skrivit många texter. Vissa av dem har resulterat i låtar på Kartellens skivor. Andra har fungerat som terapi för honom själv.
– Musiken är jätteviktig. För många är det ett överlevnadsverktyg, ett sätt att ventilera. I fängelset är du i en miljö där du inte kan prata om känslor eller visa vem du är. Man måste gömma sig bakom en fasad. Men musik gör att man börjar tänka på sina känslor, säger han.
I låten Skånegatan 365 rappar Sebastian Stakset ord skrivna av Aje. Texten handlar om att sitta inspärrad i en häktescell med fulla restriktioner under ett års tid i väntan på dom. Hans självupplevda historia.
– På den tiden var jag råkriminell och hade ett råkriminellt tänkande. Det speglade hur musiken var på den tiden. Sedan var tanken också att skrika jävligt högt och sparka in dörren och få folk att lyssna. Det lyckades Kartellen med. När vi väl hade fått uppmärksamheten kunde vi börja prata.
Barndomsvännen Willy har själv ingen direkt koppling till just Kartellen, men konstaterar att ”alla unga lyssnar på dem”. För Willy slutade gänglivet på hans födelsedag för fyra år sedan. Han hoppade in i sin bil och körde med hög hastighet bort från Skåne och hem till Göteborg. Framför allt bort från sitt gamla liv.
– När jag åkte därifrån hade jag ingen aning om vad jag skulle göra. Vad kunde jag ens? Jag hade ju bara varit kriminell hela livet. Det första året var det vidrigaste någonsin, men jag skulle hellre dö än att gå tillbaka, säger han.
Under tolv år var Willy medlem i det kriminella nätverket Brödraskapet Wolfpack. Han har suttit inspärrad på olika anstalter under stora delar av sitt liv. Arbetet som indrivare har gjort att hans tatuerade knogar aldrig kommer att återfå sin naturliga form. En del minnen kommer aldrig att försvinna.
Själv är han ingen musiker. Hans koncentrationssvårigheter gör det svårt för honom att sitta still och skriva texter. Det fungerar bara när han sitter helt isolerad i en häktescell.
– Då har man knappt tillgång till någonting. Jag kunde sitta hela nätter och skriva av mig. Det blev nästan som en drog. Det finns väldigt mycket energi och kreativitet inne på kåkarna, men det går till spillo.
För Willy har musiken varit ett hjälpmedel mot depression. Ett sätt att drömma sig bort från ett inrutat liv där höjdpunkten på dagen är stunden då man får trampa runt ute på ”tårtbiten” på anstaltens tak.
– Sen kvart i åtta när de låser dörren till cellen… När man haft en dålig dag, då blir den helt plötsligt dubbelt så jävla dålig. Man börjar tänka och då är det många timmar kvar innan sömnen kommer. Då sitter man där ensam med sina tankar. Men kör man på hörlurarna på högsta volym så blir det lite lättare, det blir det faktiskt.
Aje hummar instämmande och fingrar på sin mobil. Han suckar djupt när han läser om ännu en skottlossning i Göteborgsförorten Biskopsgården. Det var stökigt i området redan när Aje själv bodde där, men sedan dess har situationen urartat.
– Vet du vilka det är som skjuter nu? frågar han Willy.
Willy skakar på huvudet. Till skillnad från Aje bor han fortfarande kvar i Biskopsgården, trots att hans flickvän vägrar besöka honom i hans lägenhet. Hon tycker att det är för farligt.
– Du vet hur det är. På våren börjar det alltid skjutas när ungdomarna börjar hänga ute. Inom en vecka kommer det smälla igen, garanterat.
Med facit i hand visar han sig ha rätt.
Med 50 cent som förebild. Pa Musa Jallow, mer känd som DJ Black Moose, har efter sitt fängelsestraff utsetts till Årets DJ på Kingsizegalan för svensk hiphop två år i rad.
* * *
Pa Musa Jallow sitter tillbakalutad i en stol på aktivitetshuset Fryshuset i Stockholm. Om några timmar är det dags för veckans avsnitt av Sveriges Radios musikprogram En kärleksattack på svensk hiphop. Programmets producent och ljudtekniker har börjat rigga ljud och ljus inför kvällen, bord och soffor ställs tillrätta. Programmet sänds live inför publik varje vecka och Pa Musa, mer känd som DJ Black Moose, är hus-dj och sidekick till programledaren Ametist Azordegan.
– Några månader innan jag skulle mucka från fängelset kollade jag på Musikhjälpen på tv. Det året var Ametist programledare och jag minns att jag tyckte hon var riktigt snygg. Då sa min vän till mig att jag borde börja jobba på radio när jag kom ut. Vi skrattade bara åt tanken. Som att jag skulle få möjligheten att jobba med henne!
Han tar en klunk av sin cola och rättar till den sponsrade kepsen på huvudet.
– Men kolla var jag är i dag.
Likt många andra ungdomar påbörjade Pa Musa sin musikaliska resa på en fritidsgård i en förort. Fritidsledaren och trumslagaren Mats Pettersson hade tagit med sig ett trumset till fritidsgården i Vallby utanför Västerås. Han noterade att den unge Pa Musa hade talang och uppmuntrade honom att fortsätta komma och öva.
Åren gick. Pa Musa bytte ut trummorna mot rap och sång och skolan mot musik och fotboll. Mats Pettersson hjälpte ungdomarna på fritidsgården att bygga en studio.
En kväll när hans pappa var bortrest passade Pa Musa på att testa hans vinylspelare. Nålen gick sönder direkt. Men intresset för att dj:a var väckt.
Pa Musa hade också talang som fotbollsmålvakt. Flera svenska storklubbar började locka med framtidsdrömmar och pengar. Han bestämde sig för att lämna Västerås. Han flyttade först till Göteborg, därefter till Stockholm – och Hammarby IF.
Sedan kom skadan.
– Jag blev utlånad från klubben och därefter gick det snett. Det var svårt att hitta ett lag efter att jag hade skadat mitt knä och min ekonomi var instabil. Då gjorde man dumheter för att få pengar. Jag gick med i ett gäng. Men jag höll fortfarande igång dj:andet på svartklubbar och ute på förortskrogar där folk gillar hiphop.
Snart blev Pa Musas situation kritisk. Han häktades och dömdes för grov misshandel och rån. Två års fängelse väntade. Pa Musa hävdar att han dömdes oskyldig.
– Där jag kommer ifrån pratar man inte i förhör och jag höll tyst och tog någon annans smäll. Jag hade inget med situationen att göra, men jag var på platsen. Men hade jag pratat hade jag blivit en golare och tvingats till skyddad identitet. Det är inte jag. Jag vill kunna umgås med folk på stan utan att behöva kolla mig över axeln.
För Pa Musa blev fängelsedomen ett tungt bakslag.
– Det gjorde ont. Riktigt ont. Det var jobbigt med familjen och ett slöseri med tid. Innan jag blev häktad så var jag på väg att komma igång med fotbollen och tänkte nysatsa i en lugnare stad. Så hände det här.
Han tänker efter.
– Men jag ångrar inte att det hände. Det fick mig att tänka till. Jag hade inte varit Black Moose om jag inte suttit bakom galler.
På anstalten i Borås fanns inga möjligheter för Pa Musa att öva på sitt dj:ande. Tiden gick långsamt och han satt ofta och undrade vad vännerna gjorde. Vad flickvännen gjorde. Hur föräldrarna mådde. Ibland ringde han upp dem. Det fanns en trygghet i att höra deras röster, även om han blev ännu deppigare efteråt.
För att fördriva tiden började han fantisera om musiken. Han drömde sig bort från det inmurade livet och visualiserade scener och situationer i framtiden. Vilka låtar han skulle mixa ihop. Hur publiken skulle reagera. Hur han skulle göra för att lyckas.
– Hade det funnits dj-grejer, eller om jag kunnat ta med min utrustning in, så hade det blivit en väg tillbaka. Men det gick inte.
Pa Musa bestämde sig för att skaffa ett jobb när han kom ut. Lämna allt och alla som hade dåliga influenser på hans liv. Börja dj:a på allvar. Men vägen tillbaka var mer problematisk än han trott. Han märkte snabbt att han som dömd inte stod högt i kurs på arbetsmarknaden. Få ville boka honom. Ingen litade på en före detta kriminell. Förutom rapparen Ken Ring.
– Ken hittade mig och därefter öppnades det dörrar. Talangen hade jag innan jag träffade honom, men det blev ett rejält lyft.
Programledaren Ametist Azordegan kommer fram till vårt bord och kramar om Pa Musa. Snart ska de gå igenom vilka låtar som ska spelas i veckans program.
Att Pa Musa har ett förflutet som kriminell är varken en nyhet eller ett problem för Ametist Azordegan, menar hon.
– Jag tror på nya chanser i livet. Moose är minst lika seriös och ambitiös som jag. Han är oerhört skicklig. Att han suttit inne ger honom bara mer livserfarenhet – och det vill jag ha omkring mig.
I dag turnerar Pa Musa konstant. Han har blivit utsedd till Årets DJ på Kingsizegalan för svensk hiphop två år i rad. När han inte har egna gig kan man se honom bakom skivspelarna när artister som Kartellen, Näääk & Nimo och Abidaz turnerar.
– Det gäller att arbeta hårt, säger han. Precis som 50 Cent gjorde.
Sedan en tid tillbaka är Pa Musa svensk ambassadör för den amerikanske rapstjärnan 50 Cents hörlurar. För någon som sedan många år tillbaka har 50 Cent-citatet ”God gave me style, god gave me grace” tatuerat på kroppen är det en dröm som gått i uppfyllelse.
– Ute i friheten lyssnar man inte lika ordentligt på musik som när man sitter i fängelse. Där hör man vad låtarna egentligen handlar om. Musiken var min stora räddning när jag satt inne, och min inspiration var 50 Cent. Han kom från ingenting och gick till någonting. Arbetade på även fast folk tvivlade. Jag ville göra samma sak.
En andra chans. Pa Musa Jallow är sidekick till programledaren Ametist Azordegan i P3:s En kärleksattack på svensk hiphop.
* * *
Det påminner om ett sjukhus. Den sterila doften av ingenting, den döda inredningen och det lilla väntrummet med broschyrer som ingen läser. Hade det inte varit för gallergrindarna och taggtrådsstängslen som omringar byggnaden hade det lika gärna kunnat vara en vårdcentral.Beatebergsanstalten i Huddinge utanför Stockholm är ett så kallat klass två-fängelse. Det är den näst högsta klassen i Sverige och innebär att det är svårt, men möjligt, att rymma. Beateberg är också en av två fängelseanstalter i Sverige som har en musikstudio innanför murarna. Det innebär att de intagna, eller ”kunderna” som anstaltsansvarige Andrzej Molin kallar dem, kan spela in musik på arbetstid.
Det var också här Sebastian Stakset förbjöds spela in musik med motiveringen att han var medlem i Kartellen.
– Jag vet att det fungerar att använda sig av musik i rehabiliteringen, säger Andrzej Molin och förklarar att han installerade studion i samband med att han kom till anstalten för åtta år sedan.
– Jag har använt mig av musik i fängelser sedan 1997. Det är ett uppskattat och bra alternativ till de mer traditionella arbetena vi har här.
Andrzej leder mig till studion och låser upp dörren. Därinne sitter två män i identiska, vinröda kriminalvårdströjor och gråa byxor. Andrzej lämnar rummet. En av internerna sitter framför en bred skärm och en ännu bredare synth. Han vill inte avslöja sitt namn, men berättar att han snart blir frisläppt. Bara en månad kvar.
– Jag har jobbat en del med musik innan och det vill jag fortsätta med när jag kommer ut härifrån, säger han.
Han klickar stolt igång en låt som han har producerat.
– Vi spelar in alla instrument själva.
Bredvid honom sitter en äldre man i en rullstol. I hans armar vilar en gitarr som han vant och till synes omedvetet klinkar på. Han berättar att han har avverkat sex år av sitt tio år långa fängelsestraff.
– Det här är höjdpunkten på veckan, säger han. På helgen väntar man bara på att arbetsveckan ska börja så man får komma tillbaka hit. Innan musiken gjorde jag inget vettigt alls.
I det lilla rummet finns allt som behövs för att producera musik. Trummor, elgitarrer, en synth och en dator. Till och med ett isolerat mickbås. Att spela in musik här betraktas som arbete av Kriminalvården och Beatebergsanstalten. Det innebär att fångarna tjänar runt elva kronor i timmen. Pengar som bland annat kan användas i fängelsekiosken.
– Folk kommer säkert att läsa det vi säger och tycka att vi har det för bra här inne, säger mannen framför datorn. Visst, vi sitter här av en anledning och vi ska straffas. Men faktum är att vi kommer att komma ut, förr eller senare. Då är frågan om vi ska komma ut med en ny syn på samhället, med kunskap och vilja att jobba, eller komma ut som kriminella igen.
Mannen i rullstol spelar upp en låt. Han berättar att han under sin tid på Beateberg har skrivit närmare 60 låtar. För honom fungerar det som terapi.
– Det har blivit ett sätt att avreagera mig, att bli av med demonerna i huvudet. När vakten låser dörren kan det börja spöka i huvudet. Man börjar tänka på grejer, både dumma grejer man har gjort och hur familjen har det. Det försvinner med musiken. Dessutom är det ett bra sätt att få oss att börja prata om känslor. Ibland är det lättare att skriva än att prata om sådant. Man märker att man inte är ensam om att känna på vissa sätt när man gör musik ihop med andra, säger han.
Mannen framför datorn nickar. Han berättar att han tidigare avtjänat ett fyraårigt fängelsestraff i Spanien. Även där fanns det möjlighet att arbeta kulturellt. Men i stället för att spela in musik i en studio satte de upp en föreställning – musikalen Grease. Han skrattar när han tänker tillbaka.
– Det händer att folk här frågar varför vi är så glada efter att vi har varit i studion. Men det här är verkligen vår höjdpunkt på veckan. Jag tror att många andra här inne skulle vilja spela in i studion, men det är inte alla som vågar. Många här är tuffa pojkar på utsidan, men på insidan är de mammas pojkar. Men det är svårt för dem att visa det.
Mannen i rullstol nickar.
– Jag vill också fortsätta med musiken när jag kommer ut. Men oavsett vad så kommer jag ut som en harmonisk människa, inte som en kriminell.
Men alla fängelser är inte som Beateberg. Det kulturella utbudet varierar kraftigt beroende på vem som ansvarar för anstalten och vilken säkerhetsklass anstalten har. Efter besöket på Beateberg kontaktar Café verksamhetsutvecklaren Maria Lindström på Kriminalvårdens huvudkontor för att få deras syn på musik på anstalterna.
– Det finns ingen nationell föreskrift om att ett kulturutbud ska vara på ett visst sätt. Det är upp till varje kriminalvårdschef att besluta om kulturverksamheten, säger hon.
Enligt Maria Lindström är det i teorin möjligt för en dömd person att efterfråga en specifik anstalt utifrån dess kulturutbud.
– Men var man hamnar beror på säkerhetsbedömningen och om man har behov av våra kognitiva påverkansprogram. Sådant styr före eventuellt kulturutbud.
Det är förbjudet med brända skivor på svenska anstalter och internetåtkomsten är ofta kraftigt begränsad. Kriminalvården motiverar förbudet med att porrfilmer inte är tillåtna och att skivorna är svåra att kontrollera. Det innebär problem för de interner som vill lyssna på musik som inte släppts på fysisk skiva. Med andra ord majoriteten av den svenska hiphopproduktionen.
Ville man som intern lyssna på Kartellen när de slog igenom 2008 var man därför tvungen att smuggla in musiken på anstalterna. Vissa laminerade brända skivor så att de såg nyinköpta ut. Andra limmade igen köpfilmer så att förpackningen såg obruten ut. Trots att musiken i allt högre grad digitaliseras är det i dagsläget inte aktuellt att tillåta musiktjänster som Spotify på anstalterna. Det anses vara för riskabelt.
– Vi försöker anpassa oss till utvecklingen, säger Maria Lindström på Kriminalvården. Men det viktigaste är att man inte begår några brott. Det är svårt att kontrollera och därför måste vi vara lite stränga. Man får inte konsumera sådant som kan uppmana till brott.
Så musik kan i princip förbjudas?
– Varje anstalt får bedöma vad som räknas som brottsuppmaning. Jag vågar inte svara på om det har hänt, men jag har nog inte hört talas om någon musik som avslagits.
Kreativ kriminalvård. Beatebergsanstalten är ett av få svenska fängelser med egen musikstudio.
* * *
Kartellen sjunger fortfarande om historier som kan vara obekväma och overkliga för många. Men texterna har blivit mindre provokativa och mer politiska genom åren. Gruppens medlemmar är inte längre kriminella på samma sätt som de en gång i tiden var. Sebastian Stakset är i dag tvåbarnsfar, prisad artist och gör under nästa år långfilmsdebut i gangsterthrillern Vitt skräp med bland andra Ola Rapace.
– För mig blev musiken räddningen eftersom jag är bättre estetiskt än vad jag är som kriminell, säger han. Men det funkar inte för alla att börja skriva musik. Kriminalvården borde ha mer behandling i straffen så att man kan komma ut som en ny människa med massa frön som är sådda. De borde ge folk möjlighet att växa som människor. Just nu lyfter de bara in en i fängelset från kaos, förvarar en ett tag, och lyfter sedan tillbaka en till samma plats utan att något har förändrats. Förutom att man har blivit ännu argare.
Anders ”Aje” Berntsson är i dag utbildad kriminalitets-, alkohol- och drogbehandlare. Han arbetar aktivt med att öppna ett stödcentrum i Göteborg och föreläser med jämna mellanrum i Biskopsgården. Grabbarna på glid ser upp till honom och lyssnar när han pratar. I deras ögon är han på sätt och vis fortfarande en av dem.
Föreläsningarna för ungdomar är en del av projektet ”En annan sida av Sverige” som Aje driver tillsammans med Geir Stakset, bror till Sebastian Stakset. De föreläser om drogproblematik och kriminalitet och planerar en temadag i Biskopsgården. Tanken är att Aje ska prata om kriminalitet för fältassistenter, fritidsledare, ungdomar och anhöriga. Därefter avslutas temadagen med uppträdanden av lokala hiphopartister.
– Musiken är jätteviktig för ungdomar. Många kan känna igen sig i musiken. Och skriver man hiphop blir det plötsligt häftigt att skriva om sina djupaste känslor. Det är helt klart ett verktyg.
Sedan en tid föreläser Pa Musa – vid sidan av dj:andet – om sin personliga resa på anstalter runt om i Sverige. På Täbyanstalten i Stockholm fick han till och med möjlighet att ta med sig sin dj-utrustning och lära internerna hur man hanterar tekniken.
– De sken upp som solar. Flera har hört av sig och sagt att jag räddat deras liv. Jag blir rörd. Jag hade förmodligen själv varit död eller suttit inne om det inte vore för musiken. Det är jag nästan säker på.
Trots att hans musikaliska karriär går bättre än någonsin arbetar Pa Musa även på en fritidsgård i Bagarmossen. Han har inte glömt vilken betydelse fritidsledaren Mats Pettersson hade för honom. Mannen som fick honom att våga satsa på musiken.
– När man jobbar på fritidsgården märker man att många ungdomar mår dåligt. Förut var det kaos i Bagis. Bilbränder och allt. Men nu har det lugnat sig. Vi har en dialog och en relation med ungdomarna och hjälper dem. Jag är det där extra stödet jag själv hade behövt under vissa stunder i mitt liv.
Jon Mauno Pettersson
* * *
Fler intervjuer:
Bill Skarsgård: ”Jag gjorde för många huvudroller i Sverige”
Per Andersson: ”Jag vill dö under ett samlag eller i ett applådtack”