I tittarsuccén Welcome to Sweden öser exilamerikanen Greg Poehler på med sin blomstrande hatkärlek till Sverige. Cafés Fredrik Strage har mött komikern som gillar svenska snapsvisor – men förbryllas av hur ohyfsade vi är.
* * *
Han skär omeletten och salladen i småbitar. Sedan lägger han ifrån sig kniven och äter maten med gaffeln. Det har gått sju år sedan Greg Poehler, 40, flyttade till Sverige. Han talar utmärkt svenska men ger intervjuer på engelska. Och han har fortfarande amerikanska bordsmanér. Vid middagar glömmer han ibland att se de andra gästerna i ögonen när någon utbringar en skål. ”Varför stirrar de på mig?” tänkte Greg när han – på sin första kräftskiva, ett par timmar efter att han landat i Stockholm – skålade med sina blivande svärföräldrar. TV4-serien Welcome to Sweden, som Greg skrivit, producerat och spelar huvudrollen i, börjar också med att huvudpersonen Bruce anländer till en skärgårdsidyll där alla bär partyhatt, sörplar kräftspad och sjunger Helan går.
– Det är min favoritlåt på svenska, säger Greg Poehler. Jag älskar budskapet: Du är en tönt om du inte dricker hela glaset. Och om du inte dricker hela så får du inte ens halva, din jävla mes. Helan går hetsar folk till att supa mer.
Vissa svenska egenheter har Greg svårt att uppskatta, som att människor tränger sig före eller stöter till varandra utan att be om ursäkt. Han gillar inte heller vädret. Likt många utlänningar blev Greg hitbjuden på sommaren innan han övertalades att flytta.
– Den svenska sommaren är ett lockbete som svenskar använder för att lura hit folk. Sedan säger de: ”Åh, vi glömde berätta att vi bara har sånt väder fyra dagar per år.” Första säsongen av Welcome to Sweden utspelar sig på sommaren. Den andra kommer att visa hur mörkt och jävligt allt är på vintern.
* * *
Superstjärnan Will Ferrell gästspelar i Welcome to Sweden, och ger Greg Poehlers karaktär språklektioner.
* * *
Att hitta vänner tyckte Greg var allra svårast i det nya landet. Han noterade att många svenskar umgås med kompisar som de haft i decennier och sällan skaffar nya bekantskaper.
– Det hänger ihop med den svenska middagskulturen. I USA är det okej att folk bara dyker upp om man har fest. Man tänker inte lika mycket på hur många som får plats runt bordet. Här är allt väldigt planerat och kontrollerat. Människor verkar tro att de bara har plats för ett visst antal vänner.
Statistik visar att 20 procent av alla svenska män saknar en nära vän.
– Haha! Det får mig att må bättre. Jag har ett par svenska vänner men mest umgås jag med amerikaner, iranier och britter. Vi hänger på stan och driver med svenskar. Många svenskar är fast i ”bästis”-konceptet. Alla förväntas ha en bästis. Till och med mina söner som är sex och åtta känner pressen att bli bästis med någon.
Gregs barn är födda i Sverige men talar så mycket engelska att de ibland hoppar mellan språken – som när familjen åt lunch på en restaurang i New York och den treårige sonen kommenterade en kvinna med knasig frisyr genom att ropa: ”Look at that crazy hår!”
Själv är Greg född i Burlington, en liten stad utanför Boston. Han växte upp med sin fyra år äldre syster Amy, numera berömd komiker, och föräldrarna som båda var lärare. Amy spelade teater i skolan. Greg var en sportkille.
– Jag är fortfarande väldigt bra på basket, tennis, golf, baseboll och volleyboll. Jag har det som svenskar brukar kalla ”bollsinne”. Det finns inget ord för det på engelska. ”Ball sense” låter fruktansvärt. ”I’m really skilled with balls”, liksom. Min far och jag brukade alltid kasta en boll mellan oss, till och med när vi satt framför tv:n.
I början av 90-talet flyttade Amy Poehler till Chicago och anslöt sig till komedigruppen The Second City. Greg, som just slutat high school, tänkte provspela för hennes ensemble. Han åkte till Chicago men övergav snabbt planerna på att bli skådespelare.
– Alla runt Amy var så bra, så fruktansvärt bra, och ändå jobbade de som servitörer. ”Om de inte kan lyckas så är det korkat av mig att ens försöka”, tänkte jag och blev advokat i stället. Under de följande tio åren såg jag hur inte bara Amy utan alla från hennes gäng blev framgångsrika: Tina Fey, Steve Carell, Steven Colbert, Rachel Dratch och Adam McKay som regisserade Anchorman-filmerna.
Greg specialiserade sig på patent- och upphovsrätt. I sitt första mål representerade han ett företag som sålde rockar och bälten som burits av Muhammad Ali. Boxningslegenden stämde dem och parterna gjorde upp i godo innan ärendet hamnade i domstol. Greg fick därför aldrig möta Muhammad Ali i rätten.
– Tur för honom. Jag hade spöat skiten ur honom! Nej, ärligt talat tänkte jag: ”Jösses, detta är mitt första mål och jag ger mig redan på den mest älskade mannen i världen. Vem är härnäst? Mandela? Jag är i fel bransch.”
Den känslan återkom med jämna mellanrum under Gregs tolv år som advokat. Han trivdes inte i kostym och drog ofta opassande skämt under viktiga möten. Efter ett par år i Stockholm såg han en ståuppkomiker och tänkte: ”Det där kan jag göra bättre.” Han gjorde sitt debutgig på puben Big Ben där hans anekdoter om livet som amerikan i Sverige (”You know what my favourite thing to do in Örebro is? To pack up and get the fuck out of there.”) fick folk att yla av skratt. Några månader senare började han skriva manus till en tv-serie på samma tema.
– Jag såg ett realityprogram som hette Allt för Sverige där amerikaner reste till Sverige och deltog i löjliga tävlingar. Det var fruktansvärt dåligt. Men massor av svenskar sa till mig: ”Du måste titta på det programmet. Det är amerikaner som pratar om Sverige!” Då insåg jag hur fascinerade svenskar är av vad amerikaner tycker om dem. Svenskar älskar att känna sig viktiga. De vill gärna tro att hela världen tänker på dem. Svenskar frågar ofta vad jag tyckte om Sverige innan jag flyttade hit. Och jag svarar: ”Ingenting alls. Jag tänkte aldrig på Sverige. Hur ofta tänker du på Zimbabwe?”
Var det självklart att du skulle spela huvudrollen i serien?
– Först tänkte jag anlita någon av Amys kollegor. En av mina vänner sa att jag borde göra det själv eftersom serien handlar om mig. Jag trodde inte att produktionsbolaget skulle låta mig spela Bruce. Det enda jag spelat förut var Toker i en skoluppsättning av Snövit och de sju dvärgarna. Men jag lyckades övertala dem. Under provfilmningen försökte jag bara vara som mig själv. Jag skickade videon till Amy som är exekutiv producent för serien. Hon svarade: ”Det är toppen. Men du måste se till att Bruce inte framstår för mycket som en skitstövel.”
* * *
Känt var det här. Gene Simmons är en av de namnkunniga birollsinnehavarna i Welcome to Sweden.
* * *
Din syster och flera amerikanska stjärnor har biroller som sig själva. Hur fick ni tag på Gene Simmons?
– Han råkade se pilotavsnittet och kontaktade oss. Så vi skrev en scen speciellt för honom. Det var en intressant erfarenhet. Att hänga en dag med Gene Simmons kan bara jämföras med att… hänga en dag med Gene Simmons. Han skickade ett mail häromdagen: ”Hej, hoppas du mår bra. Vill bara berätta att provsvaret kom tillbaka från labbet och det är negativt.” Men det kanske inte var till mig.
Vad tycker du om svenskar som vurmar för New York och jämför Hornstull med Brooklyn?
– Det är gulligt. Urgulligt. Jag älskar Sveriges fascination för New York. Ett avsnitt i första säsongen utspelar sig där, för att tillgodose den fascinationen. Intressant nog fungerar även det svenska varumärket i USA. Vi hoppades att Welcome to Sweden skulle visas i amerikansk kabel-tv men vi lyckades till och med sälja den till NBC som aldrig har visat en textad serie förut. Under arbetet var jag mån om att humorn skulle fungera i USA och internationellt. ”Kom igen”, fick jag säga till mina svenska medförfattare. ”Vi kan inte ha ett skämt om friggebodar. Ingen kommer att skratta åt det i Alabama.”
Finns det någon amerikansk humor som inte funkar i Sverige?
– Strax efter Whitney Houstons död gjorde jag ett standupframträdande och gratulerade henne till att ha varit nykter i en månad. Folk älskade det skämtet i USA. När jag drog det i Sverige reste sig en person upp och sa: ”Vi skämtar inte om döda människor här.” ”Är det en svensk regel?” frågade jag. ”Hur länge gäller den? Får man skoja om Jesus?” Tre-fyra av mina 150 framträdanden har varit misslyckade. En gång på Big Ben, när [Portlandia-komikern] Fred Armisen var där, drack jag lite för mycket innan jag gick på scen. Jag drog mitt första skämt, glömde det andra och kom inte ihåg det tredje eller fjärde eftersom de hängde ihop. Så jag började köra grejer som inte var färdiga. Jag var skitdålig. Och jag gjorde en usel Barack Obama-imitation. När jag höll på med den mindes jag plötsligt att Fred Armisen gjorde alla Obama-imitationerna i Saturday night live. ”Herregud, jag imiterar Obama inför världens främsta Obama-imitatör”, tänkte jag. ”Vilken mardröm.” Värst av allt är att Armisen kom fram efteråt och sa att jag var bra, i stället för att vara ärlig och säga att det var en katastrof. Han trodde att jag gjorde mitt bästa.
* * *
Syskon på jobbet. Systern Amy Poehler, känd från Saturday Night Live, är exekutiv producent för Welcome to Sweden.
* * *
Vad saknar du mest och minst från USA?
– Mest saknar jag Super Bowl. Det är inte samma känsla att se det klockan två på morgonen. Minst saknar jag den konservativa högern. Den driver mig till vansinne. När jag går på ett party i USA hamnar jag ofta i diskussioner med folk som värnar rätten att bära vapen. En av mina vänner säger på fullt allvar att våldet på amerikanska skolor kan undvikas om alla lärare bär pistol. Herregud, hälften av mina lärare i high school var psykiskt instabila!
Visar svenskar någonsin det förakt för amerikaner som märks hos fransmän?
– Nej, men de klumpar gärna ihop mig med alla andra amerikaner. Jag kom hit strax efter att George W Bush blivit omvald. ”Hur kunde du låta det ske?” frågade folk. ”Jag röstade inte på honom!” sa jag. Eller så gick någon fram till mig på jobbet och sa: ”Seriöst, Greg… ett skottdrama på en skola? Igen? När ska du göra någonting åt det?” Och jag bara: ”Hallå? Jag bor i Sverige! Mitt inflytande är begränsat.”
Fredrik Strage
Foto: Johan Nilsson
Welcome to Sweden sänds klockan 21.30 på TV4. Artikeln är tidigare publicerad i Café 4/2014.