Café väljer 100 bästa låtarna 2019 – enda spellistan du behöver

Nick Cave, Solange Knowles och Hurula

Vi har lyssnat, funderat och argumenterat. Nu är det färdigdiskuterat: Här är Caféredaktionens val av årets 100 bästa låtar 2019.

Joakim Almén  |  Publicerad 2019-12-20 12:46  |  Lästid: 13 minuter

Jury: Joakim Almén, Tom Cehlin Magnusson, Emil Persson, Kristofer Steneberg, Joel Ågren och Rasmus Blom.

Spellistan med alla låtar hittar du längst ned i artikeln.

100. Toro y Moi – Baby Drive It Down

Musik att applicera Hawaiian Tropic-olja till. (Tom Cehlin Magnusson)

99. Franska Trion – Lättare

Det var ett dystert år för Franska Trion när trummisen hastigt gick bort under våren. Bandet och musiken lever dock vidare och singeln Lättare var ett gruppens finaste spår hittills. (Rasmus Blom)

98. Molly Sandén – Det bästa kanske inte hänt än

Det är sällan bra att försöka vara andra till lags och tappa bort sig själv. Här befann sig Molly Sandén länge. Inte sällan märktes det på musiken – ointressant och platt. När den första svenska Netflix-serien Störst av allt hade premiär i april 2019 var det svårt att ducka för Molly Sandéns cover på Jonathan Johanssons låt Rosa himmel. Något helt annat dök upp. Några månader senare kom albumet Det bästa kanske inte hänt än som klättrade på topplistorna. Storstadsliv och kaosig kärlek. En Lisa Nilsson för 2019. (Kristofer Steneberg)

97. Pixies – In the Arms of Mrs. Mark of Cain

Pixies bästa låt under 10-talets tre albumsläpp kom i grevens tid. (Joakim Almén)

96. Brittany Howard – Stay High 

Alabama Shakes-sångerskan Brittany Howard visar att hon står stadigt på egna ben med solodebuten Jaime. En spretig och genreöverskridande samling låtar med luftiga Stay High som självklar inkörsport. (Joel Ågren)

95. Blink-182 – Blame It On My Youth

Hoppsan, Blink 182 gör fortfarande riktigt bra låtar. Blame It On My Youth var bäst på mycket habila albumet Nine. Mest intressant i Blink-182:s universum 2019 var dock avhopparen Tom DeLonges X-Fileska UFO-efterforskningar. (Joakim Almén)

94. Agent blå – Child’s Play

Göteborgs dödspopscen hade ett utmärkt 2019: bra dubbelsingel från Makthaverskan, ännu bättre album från Westkust och här, vackert avskalade Child’s Play från Agent blå. (Joakim Almén)

93. George Strait – Every Little Honky Tonk Bar

Riktigt bred country av det här slaget har en tendens att skrämma iväg svensken men där ligger problemet hos svensken och inte hos den riktigt breda countryn. Strait var, är och förblir störst. (Emil Persson)

92. Black Lips – Gentleman

ÄLSKAR Cole Alexanders Black Lips. Senaste singeln Gentleman är en perfekt introduktion till countryn om du likt mig haft svårt att omfamna genren. (Joakim Almén)

91. Floating Points – Requiem for CS70 and Strings

Floating Points senaste album var fint rakt igenom, men allra bäst var de stunder då hans analoga synthar lät som en stillsam orkester. (Tom Cehlin Magnusson)

90. Megan Thee Stallion – Hot Girl Summer

Tre eld-emojis av tre eld-emojis möjliga. (Tom Cehlin Magnusson)

89. Veronica Maggio – Fiender är tråkigt

Alla låtar som drar tydliga referenser till Kate Bush är bra låtar. Jocke Berg har haft en positiv inverkan på Veronica Maggio i arbetet med senaste albumet. Nybyggda ljudkulisser, bryggor och en enorm respekt för Veronica Maggio som i min bok är en av 2000-talets största svenska artister. Referensen då? Hounds Of Love-voffet som kommer 1:17 in i låten. Skällande och olycksbådande. (Kristofer Steneberg)

88. Dijon – Crybaby

Avskalad produktion, förbannat bra röst och en text som handlar om att försöka göra så mycket för kärleken att man till slut blir någon man inte är. Om inte det är receptet på en bra låt så vet jag inte vad. Det sägs att Dijon är musikalisk savant. Hur som helst lär vi få höra mer från 26-åringen som fått epitetet ”indiemusikens framtid”. (Kristofer Steneberg)

87. Anderson .Paak feat. Brandy – Jet Black

Precis när man är på vippen att tappa tålamodet vinner Anderson .Paak tillbaka ens förtroende med en sådan här ångvält. Mindre septum-piercing, mer house-trummor. (Tom Cehlin Magnusson)

86. Post Malone – Circles

Austin Post, mer känd som Post Malone, är världens näst mest lyssnade artist just nu enligt Spotifys rankning. Han växte upp i Dallas och fick sitt musikintresse, och inledande kunskaper, från Guitar Hero. Eat that, kommunala musikskolan! Senaste albumet med samarbeten som Ozzy Osbourne, Future, Halsey, Lil Baby och Travis Scott är inget annat än en monsterhit. Circles är bästa spåret på skivan enligt mig och en miljard andra. (Kristofer Steneberg)

85. Andrew Cashen – Be Your Love

En crooner från Texas ingen verkar känna till. Hur jag upptäckte honom minns jag inte ens. Den här låten har bara några hundra lyssningar på Spotify och jag står nog för samtliga. (Rasmus Blom)

84. Noel Gallagher’s High Flying Birds – A Dream Is All I Need To Get By

Sedan tio år tillbaka kommunicerar bröderna Gallagher bara med varandra genom NME-artiklar och låtar. A Dream Is All I Need To Get By är en elegant passning till lillebrodern. (Rasmus Blom)

83. Leoparden – Vente Lenge

En norsk Electric Banana Band-tolkning av boogiemusik från Lagos är vissa dagar allt du behöver i ditt liv. (Tom Cehlin Magnusson)

82. Nighwatchers – Fête Nationale

Mer postpunk från Toulouse i dina öron. (Joakim Almén)

81. Foxygen – Work

Med Work vann galningarna i Foxygen den polkaprickiga ledartröjan i den smala tävlingen årets bästa ”jag vill inte jobba, jag vill hellre pudra näsan”-låt. (Joakim Almén)

80. Liam Gallagher – Once

Utsålda arenaturnéer och bästsäljande album gjorde 2019 till en enda lång eriksgata för Liam Gallagher. Once är en bitterljuv ballad om Oasis. Självklart med tydliga John Lennon-vibbar. (Rasmus Blom)

79. Vandoliers – Cigarettes in the Rain

Vandoliers plöjer vidare i Texas gamla och fina countrypunktradition. Man tror så att säga på sångaren Joshua ”Fireball” Fleming när han pratar om känslan av att röka i regnet (även om jag medger att sångaren hade mig redan vid sitt smeknamn). (Emil Persson)

78. Jai Paul – Do You Love Her Now

Från vad som ändå måste beskrivas som ingenstans var Jai Paul i somras tillbaka med två singlar. He är lika fantastisk, men den mäktiga Do You Love Her Now låter som en klassisk soulballad som rymt från Sigma Sound Studios i Philadelphia på 70-talet och råkat hamna i en omloppsbana runt Saturnus. (Tom Cehlin Magnusson)

77. Danny Brown – Dirty Laundry

Om du bara ska lyssna på en låt i år om att ha sex på en Burger King-toalett och att koka crack som av misstag råkar börja lukta tvål – då bör du ändå lyssna på denna. En kalejdoskopisk resa genom Danny Browns skruvade inre, rattad av världens bästa Q-Tip. (Tom Cehlin Magnusson)

76. Kindness feat. Jazmine Sullivan & Sampha – Hard To Believe

Lite i skymundan av sina gästartister skickade Adam Bainbridge ut ett utmärkt tredje album i slutet av sommaren. Allra bäst var den mäktiga Hard To Believe, där till och med Sampha får se sig brädad av den otroliga Jazmine Sullivan. (Tom Cehlin Magnusson)

75. The National – Not In Kansas 

The National firar 20 år som band och Matt Berninger blir inte direkt muntrare med åren. Och tur är väl det. The National är deppepp på mästernivå. (Joel Ågren)

74. Nya Krösus – Fakk Dem

Oavsett partitillhörighet är det svårt att inte älska Fakk Dem av Teddybears-estradören Patrik Arve och dennes sidoprojekt Nya Krösus. Perfekt på hög volym när man springer. (Rasmus Blom)

73. Deerhunter – Plains

Det går inte att prata om Deerhunter utan att nämna den karismatiska frontmannen och låtskrivaren Bradford Cox. För några år sedan lirade han runt på The Knacks guilty pleasure-klassiker My Sharona i en timme efter att en häcklare skrikit ”spela My Sharona. 100 procent störigt. 100 procent kul. (Joakim Almén)

72. Nérija – Riverfest

Londons kokande jazzscen spottade ur sig en rad fantastiska skivor även i år. Allra mäktigast var ögonblicket i slutet av Riverfest där vrålande trumpeter lyfter låten hela vägen mot himlen. (Tom Cehlin Magnusson)

71. MAVI – Love, of Money

Disig hiphop som låter som framtiden i en dimma av gyllene damm. (Tom Cehlin Magnusson)

70. Morabeza Tobacco – Ally McBeal

Musik ska vara lite för långsam. Morabeza Tobaccos släpiga och såsiga ballad känns som att sänkas i ett pixligt hav. (Tom Cehlin Magnusson)

69. Alex Cameron – Far From Born Again

Inget ämne är för udda att skriva en låt om för den australiske artisten Alex Cameron. Far From Born Again från hyllade albumet Miami Memory handlar exempelvis om sexarbete. (Rasmus Blom)

68. Westkust – Cotton Skies

Göteborgsbandet Westkusts Cotton Skies tar dig tillbaka till unga 20, då känslolivet var mer volatilt och känslan av odödlighet var det starkaste du hade. En tillvaro där molnen ofta(st) var gjorda av bomull, helt enkelt. (Joakim Almén)

67. Dave feat. Burna Boy – Location

Han spelade en av huvudrollerna i nya säsongen av Top Boy, bidrog till sommarens stora musik-viral på Youtube, släppte ett av årets finaste album och hade även i år artistnamnet med allra lägst verkshöjd i hela musikindustrin – 2019 var Daves år. (Tom Cehlin Magnusson)

66. O’Flynn – Aletheia

Jag vet inte riktigt vad Babylons hängande trädgårdar är, men jag tänker mig att de låter ungefär så här. (Tom Cehlin Magnusson)

65. Freddie Gibbs & Madlib – Palmolive

Hiphopens mest oväntade äktenskap gör till och med vaccineringsmotstånd vackert. (Tom Cehlin Magnusson)

64. Flume & London Grammar – Let You Know

Varenda gång London Grammar spelat live i Sverige har det regnat. Inget stilla duggregn. Popaganda och Way Out West – det har öst ned så pass att de fått dölja utrustningen under plastskynken. Sångaren Hannah Reids röst – stilla kompad – räcker egentligen för mig. Men: Årets samarbete med Flume är ett bevis på att London Grammars musik håller för ett betydligt högre tempo, skruvat och elektroniskt. För mig är London Grammar att resa bort och riva upp, snarare än att komma hem. Att acceptera och gå vidare snarare än att stanna och strida. Uppfriskande substitut i väntan på nästa album. (Kristofer Steneberg)

63. Frank Ocean – In My Room

Kanske är den sämsta musiktrenden 2019 de avkortade låtarna? Kanye West har gjort det till en konst. Frank Oceans låt In My Room är två minuter och 14 sekunder. Ändå lyckas han få in en textrad i slutet som lyder ”Quit being violent to me…you make me violent”. Om han menar bildligt eller bokstavligt vet vi inte men den mörka vändningen är inte helt problemfri. (Kristofer Steneberg)

62. Lambchop – The December-ish You

Elektroniskt brus, autotune, skira elpianon och trummaskiner snodda ur Sly Stones källare: Kurt Wagners Lambchop låter vackrare än någonsin efter att ha börjat brodera ut sin Nudie-kostym med elektroniskt silverfärgade trådar. (Tom Cehlin Magnusson)

61. Avantgardet – Smutsen jag kommer från

Sju minuter av The Jesus and Mary Chains Just Like Honey stekt i olivolja från Nybro. (Joakim Almén)

60. In Flames – Burn

Burn låter som den skulle kunna vara hämtad från mästerliga metalveteranernas karriärsdefinierande Come Clarity för 13 år sedan, då de under ett par år brinnande år (pun intended) dominerade rocksverige fullständigt. Dubbeltramp i måttlig dos går fan aldrig helt ur tiden. (Joakim Almén)

59. Fat White Family – Feet

Huliganrockarna (för att fullt ta in huligan i begreppet ”huliganrock” behöver du se Fat White Family live) från London blir mer och mer förföriska för varje släpp. (Joakim Almén)

58. Joshua Ray Walker – Canyon

Såg honom på Obaren i Stockholm i ett framträdande som totalt slog andan ur lokalen till den milda grad att man hörde isbitarna klirra i Hendrick’s-GT-glasen mellan ackordbytena. En stark look men en ännu starkare röst. (Emil Persson)

57. Michael Kiwanuka – I’ve Been Dazed 

Ögonblicket då min 1,5-åring självmant valde Michael Kiwanukas begåvade retrosoul framför Babblarnas psykologiska krigsföring till morgongröten var ett av årets lyckligaste. (Joel Ågren)

56. Goldlink feat. Tyler, The Creator & Jay Prince – U Say

Årets näst största besvikelse innehöll ändå en av årets bästa låtar – musik som får en att vilja beställa en negroni, trots den alltjämt ganska bedrövliga smaken. (Tom Cehlin Magnusson)

55. Kaah – IDEJNU

Sverige förtjänar inte Kaah. Vid 46 års ålder är han alltjämt på en helt egen nivå när han bara bestämmer sig för att släppa musik. IDEJNU är en två minuter lång ballad där samma ackord går runt, runt medan en 46-årig redovisningsekonom kvider att han tror är på väg att bli kär i dig nu. Det låter inte som mycket, men det är årets kanske finaste kärlekslåt. (Tom Cehlin Magnusson)

54. Bon Iver – Hey, Ma

Justin Vernons uppgörelse – eller är det en hyllning? – till sin mamma. En relation som inte alltid fungerat smärtfritt – något som märks mellan rader och toner i låten Hey, Ma, som spelades på inte bara en klippa i kvällssolen i somras. Bon Iver är ju god vän med Kristian Mattsson aka Tallest Man On Earth. Båda spelar på Way Out West i sommar – har klar potential att bli oförglömligt. (Kristofer Steneberg)

53. DaBaby – INTRO

DaBaby inledde sitt utmärkta album KIRK med en låt som får säkerhetsbälten att flyga all världens väg. Albumets första spår låter som allt som Chance The Rappers skämda smörgåstårta till album inte var. (Tom Cehlin Magnusson)

52. Mythologen – Trust

Som att kasta in en gammal Chemical Brothers-singel i en pappersstrimlare och låta remsorna flyga fritt över ett fält en midsommarnatt. (Tom Cehlin Magnusson)

51. Leif Vollebekk – Phaedrus 

Hissmusik för hipsters. Vilket, i just det här fallet, är en komplimang. (Joel Ågren)

50. AceMo – Where They At???

Exakt så här tänker jag att det kändes en söndag på klubben Body&Soul under slutet av 90-talet i New York – det får mig till och med under sju minuter att tro att jag någon gång skulle kunna bli en sån människa som skulle kunna gå ut en söndag. (Tom Cehlin Magnusson)

49. Billie Eilish – everything i wanted

2018 var året då Billie Eilish blev ett fenomen på sociala medier. 2019 var året då allt gick bananas. Miljoner Tiktokande 13-åringar som skriker hennes namn är störande? Well, ibland har kidsen rätt. De skrek på Beatles 1964. Så lyssna istället på en av årets bästa låtar. Everything i wanted är en musikalisk viskande fundering. En dröm, en mardröm. (Kristofer Steneberg)

48. Destroyer – It Just Doesn’t Happen

Skrev i min lista över 2010-talets bästa rocklåtar att Japandroids var det bästa som hänt Vancouver sedan bröderna Sedin förde Vancouver till Stanley Cup-final 2011. Ska villigt erkänna att jag glömde bort att Vancouvers näst bästa band Destroyers briljanta Kaputt kom under 10-talet. Därför känns det extra skönt att kunna säga att Destroyer äntligen är tillbaka på Kaputts skyhöga nivå.

47. Refused – Blood Red

Dennis Lyxzén släpper aldrig något under tre plus. (Joakim Almén)

46. Del III – Innan vi dör

Del III låter som om Hurula flyttat till Göteborg och scoutat Pustervik efter femton år yngre bandmedlemmar. (Joakim Almén)

45. Helado Negro – Running

Det känns viktigare och viktigare med musik som är omvårdande, mjuk och mild. Inget var mer varsamt än Helado Negros fina album. (Tom Cehlin Magnusson)

43. Mildlife – How Long Does It Take?

Plocka ut tvärflöjten ur ditt för ändamålet anpassade läderetui, det spelas progressiv jazzfunk på discogolvet. (Tom Cehlin Magnusson)

42. Whitney – Giving Up

Sommarsingel med refränger och trumpetsolon så mjuka att man skulle kunna nysta ihop ett duntäcke som värmer hela vintern. (Tom Cehlin Magnusson)

41. Bob hund – Många bollar i elden

En låttitel som summerar och definierar hela Bob hunds karriär. (Joakim Almén)

40. These New South Whales – Nerve 2 Reverse

Skulle aussiebandet göra fler såna här låtar skulle de vara mer kända som ett punkrockbandet These New South Whales än mockumentärbandet från den briljanta tv-serien These New South Whales. (Joakim Almén)

39. HNNY – Hemma

Kanske den låten som jag har lyssnat allra mest på i år. Johan Cederberg har med sin mjukt sprakande musik lyckats röra sig från svettiga kroppars ångande på ett dansgolv till ångandet från en kaffekopp en lördagsmorgon, utan att det blir det minsta tråkigt. Outrot till Hemma låter som en honungsgul solkatt mot en sovrumsvägg en decembermorgon. (Tom Cehlin Magnusson)

38. Mark Lanegan – Penthouse High

Den enda låten från 2019 som fått mig att överhuvudtaget snegla på ett dansgolv. Den där 90-talsraspiga barytonrösten GÖR saker med mig. (Joel Ågren)

37. Omni – Delicacy

Omni-gitarristen Frankie Broyles luriga och kvicka gitarrspel påminner om Alexander Isak och Dejan Kulusevskis LÄTTHET i vridningarna och vändningarna. Den förre Deerhunter- och Balkans-gitarristen Frankie Broyles framtid är precis lika spännande som nämnda fotbollssvenskars dito. (Joakim Almén)

36. Joel Alme – Kronan

Håkan Hellström möter Van Morrissons Astral Weeks och sympatisk sunkhaksromantik uppstår. (Joel Ågren)

35. Daniel Norgren – Rolling Rolling Rolling

Om du ännu inte upptäckt Daniel Norgrens fantastiska skoggshuggarsoul är det sannerligen hög tid nu. Västgötsk americana har aldrig låtit bättre. (Joel Ågren)

34. Amyl and The Sniffers – Got You

Amyl and The Sniffers gör riktigt härlig 70-tals vintagepunk som låter bra på skiva, men dimensioner aggressivare och hårdare live. Min bästa konsertupplevelse i år. (Joakim Almén)

33. Temples – Context

Temples: Bäst i världen på Disneymelodier. (Joakim Almén)

32. Blood Orange feat. Toro y Moi – Dark & Handsome

Förutsägbart föredömligt samarbete mellan två av 2010-talets skarpaste pophjärnor. (Tom Cehlin Magnusson)

31. Tyler, The Creator – I THINK

Tyler, The Creators senaste album lät som det som skulle hända om Salvador Dalí inte bara fått designa logotypen på de psykedeliskt färgade Chupa Chups-klubborna, utan även fått bestämma smak: Dissonant, sinnesutvidgande och sockersött om vartannat. (Tom Cehlin Magnusson)

30. Kelsey Waldon – Kentucky, 1988

Countryn har alltid varit överlägset bäst på att paketera ett helt livsöde i några minuter finstämd musik, från Loretta Lynns Coal Miner’s Daughter (1971) till Margo Prices Hands of Time (2016). I år är det Kelsey Waldon som omplacerar skåpet. (Emil Persson)

29. Stilla Havet – Tomma drömmar

Efter de senaste årens 90-talsrevival sägs det att 80-talet står på tur härnäst. Stilla Havet får mig att längta. (Joakim Almén)

28. Mannequin Pussy – Drunk II

War on Drugs, Beach Slang, Sheer Mag, Japanese Breakfast och här Mannequin Pussy. Mycket bra rockmusik de senaste åren kommer från Philadelphia. Drunk II är en relaterbar rocksmocka om skörheten i samband med ett uppbrott. (Joakim Almén)

27. Peggy Gou – Hungboo

Gou, Peggy, Gou! (Tom Cehlin Magnusson)

26. Kaytranada – Scared to Death

Går det att lagstifta om att Kaytranada ska producera alla trummor till alla låtar i hela världen? (Tom Cehlin Magnusson)

25. Deportees – Bright Eyes

Sveriges snällaste band är var återigen Sveriges bästa band på melankolisk pop. (Joakim Almén)

24. Cherry Glazerr – Ohio

Hade Cherry Glazerr kommit kring Holes Celebrity Skin (1998) hade dom varit enorma. Så bra är dom. (Joakim Almén)

23. Amason – Marry Me Just For Fun

Sveriges Fleetwood Mac släppte albumet Galaxy I under 2019 (uppföljaren Galaxy II kommer i vår) och låten Marry Me Just For Fun var den klarast lysande stjärnan. (Rasmus Blom)

22. Stormzy – Vossi Bop

Att förolämpa Boris Johnson kräver väldigt lite av ens tankeförmåga, men mer kärnfullt och svängigt än i Stormzys megahit har det nog inte gjorts i alla fall. (Tom Cehlin Magnusson)

21. Vånna Inget – Allt ska bli bra

Det finns ett knippe band och artister som får mig att dra ett riktigt – riktigt – djupt andetag innan jag trycker igång en ny release. Småländska Vånna Inget, som för mig mer och mer framstår som ett av de bästa svenska banden vi haft senaste tio åren, är ett av dem. Allt ska bli bra balanserar perfekt på vad som ofta utgör en riktigt bra låt: två känslor som kolliderar och tvingas samsas i vemod och hoppfullhet. Tillslut så blir allt faktiskt bra. (Joakim Almén)

20. Lana Del Rey – Venice Bitch

Med albumet Norman Fucking Rockwell! visade Lana Del Rey ännu en gång att hon är en av sin generations bästa låtskrivare. Mazzy Star-doftande Venice Bitch är en stor favorit. (Rasmus Blom)

19. Four Tet – Only Human

Trots en något slumrande solokarriär står Nelly Furtados aktier alltjämt högt i kurs hos dansmusikens hetaste namn. Innan Kaytranada slog igenom på bred front gjorde han en knastrig version av Furtados enorma Say It Right, för ett par år sen dök hon upp på den himmelska refrängen i Blood Oranges Hadron Collider. Denna gång har Kieran Hebden samplat Nelly Furtados Afraid och resultatet är en av årets absolut mäktigaste låtar. (Tom Cehlin Magnusson)

18. Diiv – Horsehead

Blanda Slowdive, My Bloody Valentine och Smashing Pumpkins runt Siamese Dream och du får Zachary Cole Smiths bästa låt om hans missbruk. Förtydligande: Alla låtar av Zachary Cole Smith handlar om hans missbruk. (Joakim Almén)

17. Steve Lacy – N Side

Världens kanske coolaste person just nu släppte en funkrockplatta som är precis så bra som den genren är känd för att inte vara, och förtjänar någon slags medalj bara för det. Steve Lacys dåsiga N Side var en antihistamin-doftande anthem för alla som saknar N.E.R.D. (Tom Cehlin Magnusson)

16. Caroline Polachek – So Hot You’re Hurting My Feelings

Även om älskvärda Haim överraskade med tre fina singlar mot slutet av året så fick jag den mest potenta dosen av mamma och pappa-rock från Caroline Polacheks soloalbum. Som om Fleetwood Mac, Wilson Phillips och Donna Lewis gemensamt åkt till ett byggvaruhus och köpt tillräckligt med sandpapper för att skapa en helt friktionsfri mogenrock-upplevelse. (Tom Cehlin Magnusson)

15. Rosalía – A Palé

Jag tänker ofta på Good Vibrations med Beach Boys. En musikaliskt fulländad inledning som överges 25 sekunder in i låten. Referensen väcktes åter i mig när A Palé – en liten juvel – dök upp i mitt flöde och åkte rakt in i mina spellistor för hösten. Rosalía är från Spanien, bottnad i flamencomusiken och numera inte helt obekant med topplistor i Latinamerika. Låten A Palé är till en början en sömnig bar i Bogotá som efter 25 sekunder förvandlas till stökig nattklubb. (Kristofer Steneberg)

14. Bon Iver – RABi

Som den första vårsolen mot ett vinterfnasigt ansikte. Sinne: lätt. (Joel Ågren)

13. Frank Ocean – DHL

I den mån en så anakronistisk referens som telefonboken ska användas, så meddelas härmed att jag skulle lyssna om Frank Ocean läste upp densamma. (Tom Cehlin Magnusson)

12. Tame Impala – Patience

Kevin Parkers Tame Impala håller sån hög lägstanivå att det är inte klokt. Med det sagt var 2019 års fyra singelsläpp en lätt besvikelse, även om pianorollen i Patience är hypnotisk. (Joakim Almén)

11. Vampire Weekend – Harmony Hall

Roger Federer look-a-liken Ezra Koenigs Vampire Weekend bevisade att man kan vara borta sex år och låta PRECIS likadant som tidigare. I Vampire Weekends fall verkligen inget fel med det, speciellt inte när det välarrangerade popspralliga spåret flirtar med Primal Screams Screamadelica. (Joakim Almén)

10. Kevin Morby – Hail Mary

Gör inte om mitt misstag och kolla upp liveversionen av Kevin Morbys Hail Mary på Youtube. Håll dig till studioversionen som är helt fantastisk. Refrängen är bäst. (Rasmus Blom)

9. FKA Twigs – sad day

Alla kanske inte har The Knife som referenspunkt. Alla kanske inte tycker att den perfekta popen ska relatera, gravitera mot denna punkt. Men om du gör det. Och om du dessutom tycker att chance och dance ska uttalas med engelsk accent på a:et, då passar FKA Twigs senaste album Magdalene dig. Och är du vän med ditt mörker kan du dessutom få sad day till en peppig fredags-hit. (Kristofer Steneberg)

8. Big Thief – Not

Det krävs Big Thiefs Brooklynska självförtroende för att döpa ett debutalbum till Masterpiece (2016), eller som i år – släppa två album på ett halvår. Not är mästerverket på de två albumen. (Joakim Almén)

7. Billie Eilish – bad guy

18 år och världens kanske mest framgångsrika artist just nu. Billie Eilishs bad guy är årets stora guilty pleasure-låt med över en miljard streams på Spotify. (Rasmus Blom)

6. The Highwomen – If She Ever Leaves Me

När Brandi Carlile, Natalie Hemby, Amanda Shires och Maren Morris startar en supergrupp som parafraserar The Highwaymen och skriver en hjärtsnörpande ballad tillsammans med Jason Isbell så borde det bli enastående. Och för en gångs skull blev saker precis som de borde bli här i världen. (Emil Persson)

5. Solange – Things I Imagined

Det är inte mycket som motiverar ett oironiskt användande av ordet ”auteur”, men är det någon som bär upp epitetet är det Solange. Öppningslåten där Solange sjunger fritt som en Coltrane-saxofon var en av årets finaste stunder på skiva. (Tom Cehlin Magnusson)

4. Hurula – Järnvägsbron

Hurula belönades under året med en Grammis för Bästa rock med 2018 års EP Varje ensam natt. I samma veva, tajmingmässigt perfekt, släpptes hans nya album Klass. Mörkare och personligare än någonsin sänkte Luleåsonen tempot och lät lyriken vara bärande – ett drag som imponerade på de flesta, inklusive Göran Greider. Bland låtar om depression och uppväxt i ett otryggt hem (Inte min son och Livstid) lämnade självmordstankarna i Järnvägsbron ingen oberörd. (Joakim Almén)

3. Kanye West – Closed On Sunday

Man skulle egentligen kunna välja vilken låt som helst från Jesus Is King, ett kroniskt uppskjutet album där Kanye West under arbetet med skivan hann bli frälst, och i farten förbjöd sitt team att ha sex under skivinspelningen – samtidigt som han bestämde sig för att kofota in texter om sin nyvunna tro över en 70-talslåt vid namn Blowjob. När dammet har lagt sig är jag övertygad om att Jesus Is King kommer framstå som en skiva i samma klass som föregångare som The Belle Album av Al Green eller Racional av Tim Maia. Den märkliga hyllningen till snabbmatskedjan Chic-fil-A (deras kristna ägare håller kedjans restauranger stängda på söndagar) glöms bort då det Tarantino-aktiga introt övergår i något som känns som ett monument över allt som gör musik värt att lyssna på – allt överstökat på två minuter. (Tom Cehlin Magnusson)

2. Sharon Van Etten – Seventeen

Den bästa låten Bruce Springsteen aldrig skrev. (Joel Ågren)

1. Nick Cave & The Bad Seeds – Bright Horses 

4.53 minuter nattsvart, och innerligt vackert, sorgearbete. Precis som tre år gamla Skeleton Tree är albumet Ghosteen en svårsmält samling låtar om den överväldigande sorgen efter Nick Caves son Arthur, som 15 år gammal störtade mot sin död vid klipporna i Brighton. När den omisskänneliga barytonrösten till slut spricker i Waiting For You gör det ont på riktigt. Årets mest drabbande musikupplevelse. (Joel Ågren)

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-12-20 12:46