Man vaknar upp, gnuggar sig i ögonen, sparkar sömnigt loss en fot som fastnat i påslakanet. Ler fortfarande fånigt, lever ännu några ögonblick i den lyckliga sorglösheten av den passionerade euforins kärleksaffär i gryningen. I tron att man ännu inte blivit övergiven.
Så sträcker man på sig. Rullar runt, famlar med armen mot platsen bredvid.
Tomt.
Ensam.
Man sätter sig överraskat upp, fortfarande dimmig som den engelska sydostkusten i oktober i ögonen, hittar en tröja, får på sig den. Hasar sig upp ur sängen. Drar fötterna efter sig genom köket. Ropar.
Inget svar. Ropar igen. Möts bara av ekot av sin egen röst. Hör hur desperat den låter. Behövande. Kärlekstörstande.
Öppnar munnen för att ropa igen. Men inget kommer ut. Bara en tom flämtning. En enda uppgiven utandning.
Man vandrar planlöst runt i hallen. Genom vardagsrummet. Som om man väntar på att en garderobsdörr plötsligt ska öppnas till ropet av ”överraskning!”. Men inget händer. Inga dörrar öppnas. Inga telefoner ringer. Det enda som är överraskande med den här morgonen är den totala tystnaden som kärleken kan lämna efter sig när den går.
Man sjunker ner i soffan. Ser sig omkring i lägenheten. Och oändligt sakta, som ett sipprande vatten från en glömd handfatskran som en droppe i taget dränker ett badrumsgolv, drabbar insikten en att man har blivit lämnad. Att man är ensam.
Igår hade vi allt. Nu: Ingenting. Nu är allt bara…över.
Du smög upp imorse när jag sov, rafsade ihop dina kläder, och smög ut som en simpel tjuv om natten.
Inget hej då. Inga rosor på min kudde. Du fick vad du ville ha, och sedan drog du.
Och här ligger jag och känner mig smutsig och utnyttjad.
Du kunde ha sagt något, VM.
Du kunde ha väckt mig. Du kunde ha lämnat en jävla lapp på köksbordet och tackat för den här månaden, åtminstone.
Vad är det meningen att jag ska ta mig till nu?
Ditt okänsliga svin.
