Polisen slog till mot vapenfirman i den lilla bruksorten i Dalarna på eftermiddagen den 4 december 2018.
Det var tisdag, klockorna visade 14.25 och själva butiken var inte mycket till affärslokal, konstaterade insatsstyrkan när de omringade huset. Det var en vanlig enplansvilla. All försäljning verkade ske från garaget och ägaren själv satt på toaletten när polisen ringde på dörren.
”Vad fan vill dom?” ropade han ut i hallen till sin fru.
Han var en lång och kraftigt byggd man i fyrtioårsåldern. Vi har valt att kalla honom Niklas. Håret hade fått växa ner över nacken i bikerstil. Ansiktet pryddes av ett matchande skägg och han var ett huvud högre än poliserna som väntade utanför badrumsdörren.
Båda poliserna bar uniform. De hade sagt att de ville ställa några frågor om ett mord som nyligen skett längre ner på gatan när de ringde på. Lokalradion hade rapporterat om det hela morgonen. Det var helt rutinartade frågor det handlade om,
förklarade poliserna genom badrumsdörren. Mordet hade ingenting med Niklas att göra, men spaningsledaren tyckte att det var en bra förevändning för att komma in i huset. Poliserna berättade att de knackade dörr i hela området.
När Niklas steg ut i hallen blev han omedelbart handbojad och utföst på gatan i sina plasttofflor. Där väntade resten av insatsstyrkan med k-pistar, bombhundar och skyddsvästar. En av poliserna öppnade bakluckan på Niklas gråa Peugeot som stod parkerad på garageuppfarten. Där låg en svart halvautomatisk karbin bredvid flera fyllda magasin. Den var skjutklar med en patron inmatad i loppet.
Niklas hade en snusdosa i fickan på sina byxor. I locket låg ett vitt pulver. Det såg ut som kokain eller amfetamin.
”Det är för eget bruk och självmedicinering”, sa Niklas och nickade mot garaget där det skulle finnas mer av samma sort.
Han var medgörlig och visade var de skulle leta. I två trådbackar i garaget hittades ett drygt hekto amfetamin och några gram marijuana. Där låg vapen slängda huller om buller. När poliserna gick tillbaka in i huset räknade de till ett trettiotal gevär och elva pistoler innan de ens öppnat vapenskåpen i garaget. Där fanns två skarpa handgranater från forna Jugoslavien och två pappkartonger med dynamit – tillräckligt för att ödelägga ett bostadskvarter.
Sprängningen på Kjell Larssons garageuppfart låg bara några månader tillbaka i tiden och den okände bombmannen var fortfarande ett återkommande tema i Dalarnas lokaltidningar.
”Två stycken handgranater”, sa en av poliserna menande.
”Ja. Jag har fått dom”, sa Niklas.
”Okej, när fick du dom då?”
”Det kan vara ett par veckor sedan kanske. Jag tog emot dom för att försöka göra mig av med dom så att ingen skulle komma till skada.”
”Och vem var det du fick handgranaterna av?”
”En icke namngiven person”, svarade Niklas.
Dynamitstavarna hade han också fått till skänks, sa han. Han skulle hjälpa en kompis att spränga upp en igenvuxen bäck på kamratens jaktmarker.
När kriminalkommissarie Ola Pettersson från polisens avdelning för grova brott i Dalarna gick in i huset såg han sig nyfiket omkring. Det var spåret från Idkerberget som fört honom hit. Han hade nyss besökt vapenbutiken i Stockholm och konstaterade att landets vapenhandlare såg rätt olika på begreppet säker förvaring. Hos F&K Sport i Nacka förvarades alla skjutvapen inlåsta i ett gammalt bankvalv. Det var där Niklas köpte in merparten av pistolerna han sedan förvarat i sitt garage.
Här låg vapnen slarvigt uppställda i hallen, i sovrummet och i garderoberna. Det hängde en ryggsäck med en skarpladdad revolver innanför den olåsta ytterdörren. Ett av gevären låg instucket bakom väggarnas gipsskivor och fyra älgstudsare stod lutade mot paraplystället i farstun. Garaget var omgjort till vapenverkstad och det var uppenbart att någon arbetat där nyligen. En pistolpipa med bortslipat tillverkningsnummer låg kvar på arbetsbänken. En annan pistol låg laddad på skrivbordshurtsen så att den som satt där och jobbade snabbt skulle kunna greppa den vid behov. Den fyrkantiga pistolen hade en ljuddämpare och ett svängt magasin laddat med trettio patroner. Den såg nästan ut som en skruvdragare.
”Det är inget konstigt med den. Det är mitt vapen”, sa Niklas.
Ola Pettersson har varit polis i hela sitt vuxna liv. Han började på åttiotalet som ordningspolis i Vällingby utanför Stockholm och höll ordning på de första ungdomsgängen i Rinkeby på nittiotalet. Sedan flyttade han hem och blev mordutredare i Dalarna. När han satte sig ner med Niklas i polishusets arrestavdelning några dagar efter razzian gick han rakt på sak.
Det han främst ville tala med Niklas om var pistolen som hittats i det gamla gruvsamhället Idkerberget. Inte om garagevapnen eller narkotikan. När Ola började ställa frågor om Baby-Glocken som hittats hos Farrokh och Carita blev Niklas tystlåten.
”Du ruskar på huvudet”, sa Ola. ”Förnekar du brott?”
”Ja.”
”Vi var hos F&K Sport i tisdags. Vi vet att det är du som har hämtat ut den där Glocken.”
”Okej.”
”Vi har snabbtittat på hur mycket vapen du har hämtat nere i Nacka i år. Det är åttio pistoler, företrädesvis Glockar. Var är dom?”
”Ingen kommentar.”
”Dom finns inte i din vapenbok, dom finns inte hemma hos dig.”
”Ingen kommentar.”
”Det är alltså flera hundratusen kronor du har varit ner och handlat för under 2018. Du måste väl veta vart du har gjort av pistolerna?”
”Ingen kommentar.”
”Vapnen du har hemma nu då. Den där karbinen som låg bak i Peugeoten, vad är det för något?”
”Det är en AR15.”
”Och han har du liggandes laddad i bakluckan på din bil?” sa Ola på sitt bredaste dalmål.
”Laddad låg den väl ändå inte”, protesterade Niklas.
”Teknikerna tittade på han”, sa Ola. ”Patron satt i loppet.”
”Nej, så ska det absolut inte vara.”
”Men jag säger ju att teknikerna tittat på den och det var så.”
”Okej.”
”När la du in han i bakluckan då?”
”Jag skulle till skjutbanan och skjuta in den. Jag tror faktiskt att jag la i vapnet dagen innan.”
Ett skarpladdat vapen som lämnas liggande i en obevakad bil med en patron i loppet. I en gammal Peugeot som vilken biltjuv som helst kan öppna och starta med valfritt redskap från Biltemakatalogen. Redan det var ett vapenbrott. Men det var inte karbinen i bakluckan som var det stora problemet med Niklas vapenhantering.
Den storvuxne jägaren som satt mitt emot Ola i förhörsrummet hade flera licenser för både gevär och pistol. Ingenting konstigt med det i jägartäta Dalarna. Men han hade dessutom ett vapenhandlartillstånd. Det innebar att han hade rätt att köpa in och lagra skarpa skjutvapen i sin affärsverksamhet för att kunna sälja dem vidare. Det finns knappt fyrahundra sådana tillstånd i hela landet. Några av dem innehas av kända jakt- eller sportskyttebutiker med namn över dörren och galler framför skyltfönstren. Andra har tilldelats privatpersoner som Niklas, som haft sina firmor hemma.
Sedan Niklas fått vapenhandlartillståndet hade han köpt in hundratals skjutvapen och nästan alla var nu spårlöst försvunna. Det fanns inte papper på mer än en handfull försäljningar i hans vapenbok. Totalt saknades tvåhundranittiofyra vapen från de senaste två åren: pistoler, älgstudsare, hagelgevär, karbiner med ljuddämpare och mörkersikten – allt hade hamnat på svarta marknaden.
Olas kollega Christer Granberg summerade dystert läget efter förhören.
”Man har ju inte behövt åka till Balkan för att skaffa vapen. Allt man har behövt göra är att sätta sig på tåget till Dalarna.”
Niklas hade rest runt till vapenhandlare i hela landet och handlat skjutvapen. Ibland hade han beställt pistoler eller lösa vapendelar på postorder och hämtat ut dem i sin lokala Coop-butik.
Christer skulle hålla i förhören med Niklas, kom de överens om. Han hade också åkt på uppgiften att kontakta så många vapenhandlare som möjligt för att få en bild av hur många vapen Niklas haft i sina lager. Resultat: trehundrasjutton skjutvapen inköpta från fjorton svenska jaktbutiker på två år. Nästan alla hade betalats kontant och Niklas måste ha pungat ut med över en och en halv miljon kronor.
Allt detta var möjligt eftersom Polismyndigheten själv hade utfärdat vapenhandlartillståndet åt Niklas våren 2015. Innan dess hade han haft en byggfirma som gått i konkurs. När pengarna tog slut hade han jobbat som grävmaskinist åt ett lokalt företag. Familjens ekonomi var minst sagt ansträngd, så det fanns ingen förklaring till var den där miljonen kommit ifrån.
Polismyndighetens jurister hade inte ställt några andra krav på Niklas än att han skulle skaffa två vapenskåp och en vapenbok när vapenhandlartillståndet utfärdades. Hur det hade gått kunde ju alla som var intresserade se med egna ögon, tänkte Ola när Christer berättade om sina fynd. Det ena vapenskåpet i garaget hade haft fabriksinställningen 1–2–3–4–5–6 kvar på kodlåset. På översta hyllan låg nycklarna till skåp nummer två, som innehöll handgranaterna. Slog man sedan upp Niklas vapenbok blev det bara värre. Bortsett från ett antal jaktvapen som Niklas sålt under sina första månader som vapenhandlare var sidorna nästan helt blanka.
Alla vapenhandlare måste föra dagbok över sina affärer – den så kallade vapenboken. Den skrivs ofta för hand och ska innehålla inköpsdatum och tillverkningsnummer för varje inköpt pistol eller gevär. Alla kunder ska noteras i liggaren. Licenspliktiga vapendelar som pipor och ljuddämpare hanteras på samma sätt. Svenska jakt- och vapenbutiker bokför alltså sina vapenaffärer med samma basala metoder som vapenhandlarna i Slovakien gör. Så länge ett vapen ägs av ett företag med vapenhandlartillstånd är det helt omöjligt att spåra, säger Christer Granberg när vi ringer honom för att fråga hur Niklas kunde samla på sig så stora mängder vapen som han gjorde.
”Vill du veta vem som äger en bil behöver du bara slå i bilregistret. Då kan du följa den hela vägen tillbaka till fabriken. Men när vi pratar om vapen är det mycket svårare”, säger Christer Granberg. ”Det finns inget digitalt register. Allt är analogt. Vill jag kolla om en vapenhandlare uppe i Kalix har köpt ett vapen måste jag åka dit och be om att få titta i hans vapenbok.”
Det finns all anledning att tro att vapnen Niklas sålde svart hamnade hos kriminella, säger Christer Granberg.
”Hade han haft ärliga köpare hade det väl kommit in licensansökningar på några av dom. Men det har det ju aldrig gjort.”
Det var inte bara pistolen som hittades hemma hos Farrokh som visade att kunderna hörde hemma i den undre världen. Flera av vapnen som passerat genom Niklas händer hade fått tillverkningsnumren raderade när de väl hittades. Handen som hållit i raderingsverktyget hade dock inte varit tillräckligt stadig för att utplåna dem helt. På Farrokhs Baby-Glock hade siffrorna förstörts med borrmaskin. Men Glockpistoler har en specialitet som bara de invigda känner till.
Tillverkningsnumren finns gömda på flera platser i metallen. De dolda numren är osynliga för blotta ögat men kan läsas maskinellt på pistolfabriken i Ferlach, även om de synliga numren på utsidan förstörts. De fungerar ungefär som koderna vi läser av när vi handlar i butiker med mobiltelefonen som betalkort. Chipen ligger inkapslade på flera ställen. Om Niklas kände till de dolda koderna visste han förmodligen inte var de satt, säger Ola.
”På Glocken som hittades hos Farrokh hade han försökt borra sönder tillverkningsnumret med en borrmaskin.”
”Var det Niklas som hade borrat?”
”Ja, det tror vi. Det stod ju en borrmaskin hos honom. Det kan vi förstås inte bevisa, men maskinen stod i alla fall på bänken i hans garage”, säger Ola. ”Han hade borrat ner i manteln på vapnet i punkter. Det syntes att det inte var en riktig vapensmed som gjort det för det fanns ingen symmetri i det hela. Här var det ganska fult gjort. Han hade nog hittat på metoden själv och han var inte så duktig som han ville ge sken av. Det var ju Glocken vi hittade på Idkerberget han torskade på till slut.”
Vi har kartlagt hela den kända delen av Niklas omfattande vapenhandel. När vi jämför de vapnen med vår databas där vi samlat ett stort antal vapenärenden och serienummer så ger de sex intressanta träffar.
Det första vapnet dyker upp hos det kriminella nätverket Bandidos Stockholmsavdelning i april 2018. En sydafrikansk pistol av märket Vektor beslagtogs då vid en vapenrazzia i ett parkeringshus i Skärholmen. Alla tillverkningsnummer utom det som suttit på pipan var utplånade och det är därför bara Vektorpipan som kan knytas till ett av Niklas inköp. Pistolen låg gömd i en bil som i sin tur kopplades till en känd Bandidosmedlem. Den förvarades tillsammans med fem vanliga älgstudsare, fyra hagelgevär, fjorton automatgevär, två pappkartonger fulla med dynamit, stubintråd och en kasse tändhattar. Det vill säga ungefär samma innehåll som i Niklas garage. Bandidosmedlemmen fick flera frågor när han gripits om han träffat vapenhandlaren från Dalarna.
Det ville han inte kommentera.
Vapen nummer två hittades samma sommar som Bandidosvapnen. Det var en Glock och den hade glömts kvar i en stulen bil i Märsta efter en biljakt. Pistolen var ”het”, som man säger i den undre världen, och biltjuven lämnade den efter sig i flykten. Glocken hade nyss använts vid ett mordförsök i Tensta där fyra människor skadades vid en skottlossning på öppen gata.
Vapen nummer tre och fyra ger samma träff i databasen. En revolver av märket Harrington & Richardson och en Glock. De hittades tillsammans under hösten 2018 i frysfacket hemma hos en rånare från Hallstahammar. Han hade nyss kommit ut ur fängelset när han köpte de båda vapnen av en person han ”inte vill namnge”.
Vapen nummer fem är en Glock och den låg gömd hos en man i Kristianstad tillsammans med ett avsågat hagelgevär. Vapengömman hittades två månader efter att polisen slog till mot Niklas villa. Kristianstadbon sa att han köpt Glocken av ”en okänd i Malmö”. I en verkstadslokal som hans familj hyrde hittades flera jaktvapen: en älgstudsare, ett pumphagelgevär och ett salongsgevär. Ingen i familjen jagar och Kristianstadsbon är tidigare dömd för grov misshandel, grov kvinnofridskränkning och grov stöld. Han utvisades efter att ha dömts för grovt vapenbrott.
Tillsammans med den Baby-Glock som hittades hemmahos Farrokh och hans sambo Carita finns det sex vapen som kan knytas till Niklas. Sju om man räknar Desert Eaglen från Caritas hus. Alla har senare dykt upp bland tungt kriminella och i gängmiljöer.
Niklas köpte i snitt ett vapen varannan dag under de år hans svarta vapenhandel var som intensivast. Hans favoritvapen var Glockpistoler och favoritbutiken framför andra var F&K Sport i Nacka. Under åren 2017 och 2018 köpte Niklas in hela nittio Glockpistoler. Av dem kom sjuttiotvå från F&K Sport. Det var oftast ägaren Torkel Persson som stod i kassan när Niklas kom körande från Dalarna på sina inköpsrundor.
”Han var entusiastisk och visste vad han pratade om. Det märktes att han kunde sina saker”, säger Torkel när vi frågar om Niklas vapenköp.
Vi sitter återigen inne på kontoret bakom kassan nära dörren till bankvalvet där vapnen förvaras. När vi tar fram ett fotografi på Farrokhs Glockpistol som avslöjade Niklas och berättar var den till slut hamnade skakar Torkel på huvudet.
”Jag blir chockad när jag ser sånt här”, säger han. ”Såna personer ska inte ha vapen.”
Ibland kommer det in kunder i affären som inte vet så mycket om vapen eller vapentillbehör, men som uppenbarligen har ett stort intresse av att handla vapendelar och tillbehör. Det är en varningsklocka och de brukar därför inte få köpa något, säger Torkel:
”Vi är fria företagare och det är ingen som tvingar oss att sälja.”
Men Niklas visste precis vad han ville ha och hade alla papper i ordning.
Torkel Persson driver F&K Sport med sin kollega Per Norburg. Om Niklas varit en vanlig pistolskytt med privatlicens hade han inte fått köpa så mycket, säger de. Det var vapenhandlartillståndet som öppnade vägen för hans affärer. Niklas hade bara tillstånd att ha en pistol åt gången i sitt lager och han fick aldrig köpa mer än en Glockpistol i taget när han var i Nacka. Men det fanns det andra jakt- och sportskyttebutiker som tillät. Flera av dem måste ha förstått att Niklas höll för stora lager vapen i sin verksamhet. Men de var ändå beredda att göra affärer med honom.
På sommaren 2017 mejlade Niklas sportskyttebutiken Sportec i Åkarp och bad att få köpa två nya Glockpistoler samt en begagnad tävlingspistol. När butiken påpekade att det blev två pistoler för mycket svarade Niklas: ”Du kan skicka dom olika datum.”
Svaret från butiken kom nästan genast: ”Jo det fungerar, men vi måste sätta en pistol på varje faktura.”
Det ser alltså ut som om butiken hjälpte honom att kringgå regelverket. När vi ringer Sportec viftar företagets vd Per-Åke Andersson bort problemet.
”Ibland beställer kunderna mer än deras tillstånd omfattar. Då säger vi att det här kan vi inte leverera. De får antingen komma in med en mindre order eller så skickar vi ut några av paketen när de har sålt undan de första vapnen.”
”Kan du som vapenhandlare gå med på att göra så?”
”Det är den som förvarar vapnen som begår felet om han förvarar fler vapen än han har tillstånd till. Inte den som levererar.”
Vapenköpen hos Sportec fullföljdes aldrig, eftersom Niklas aldrig betalade den första fakturan. Men exemplen ger en fingervisning om hur han kunde fortsätta att köpa in vapen utan att någon reagerade. Sportec är inte ensamma. När Niklas handlade hos Ammo Center i Ullared köpte han vid ett tillfälle sex pistoler på en gång. Det är alltså samma butik som säljer magasin som om det vore ”hockeytejp”. Men att sälja för många licenspliktiga vapen till en och samma person vid samma tillfälle kan vara brottsligt. De sex pistolerna såldes av misstag, säger Ammo Centers ägare P O Andersson när vi frågar hur det kunde få ske:
”Polismyndigheten har tittat på den affären och ansåg att vi borde vara mer noggranna. Sedan avskrevs ärendet.”
Att vapnen sedan sålts till kriminella visste han inte om.
”Det är ingenting vi uppskattar att få höra”, säger P O Andersson. ”Men fram tills det kom till oss och lämnade vår butik har ju allting skett enligt de lagar och förordningar som gäller.”
Niklas brukade också jobba extra i en jaktbutik i Borlänge. Där fick han hjälp att beställa hem både gevär och pistoler till sin egen verksamhet, och förklaringarna om hur han kom över så stora mängder skjutvapen varierar när vi ringer runt till butikerna han handlat i eller samarbetat med. En del skyller på slarv, andra ser det som ett icke-problem. Flera av dem säger att de litade på Niklas. Och nästan alla vapenhandlare vi talar med är överens om att ansvaret ligger någon annanstans än hos dem själva.
P O Andersson på Ammo Center tycker att polisen bär en stor del av skulden för att det gick så illa som det gjorde i Niklas fall.
”Kärnan i det här är ju att han under lång tid har haft tillstånd att handla med vapen utan att polisen verkar ha gjort någon inspektion av hans faktiska verksamhet. Att tillsynen har varit så dålig är konstigt”, säger han.
Torkel Persson på F&K Sport håller med.
”Polisen hade kunnat avslöja honom på en gång om de bara hade bett att få titta i hans vapenböcker.”
”Nästan alla vapenhandlare vi talar med är överens om att ansvaret ligger någon annanstans än hos dem själva.”
Måndagen den 10 juni 2019 föll domen över Niklas i Falu tingsrätt. Han fick sju års fängelse och hans storskaliga svarta vapenförsäljning klassades som ett synnerligen grovt vapenbrott. Sprängämnena och granaterna i garaget räknades som ett brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Niklas hade först tänkt överklaga domen, men till hösten ändrade han sig och åkte till Västerviksanstalten för att avtjäna sitt straff. Han mejlar tillbaka när vi söker honom där: ”Ni kan skicka ett brev om vad ni har för intentioner”, skriver han. Men efter det svarar han aldrig på våra brev. Niklas sambo säger till oss att ingen i familjen vill prata om det som hänt.
”Vi avstår helst”, säger hon när vi ringer henne.
Vem är då Niklas som person? Och vad drev honom att börja med storskalig illegal vapenhandel? När vi kontaktar hans vänner beskriver de honom som en seriös jägare. Han var mycket på skjutbanan och ute i skogen. Han sålde vildsvinskött, åkte på jaktmässor och brukade lyssna på det amerikanska rockbandet Dr Hook med kamraterna. Han hade just vunnit biljetter till en Dr Hook-konsert när han greps. Det gamla sjuttiotalsbandet hade återförenats och skulle göra en spelning i Sverige. Men resan blev aldrig av.
Bland Niklas kunder fanns flera jägare som gjorde helt lagliga inköp i hans garagebutik. Några av dem kände honom ganska väl, även om de inte umgicks. En av dem berättar att han alltid brukade köpa ammunition när han hade vägarna förbi den lilla bruksorten i Dalarna där Niklas bodde.
”Jag har handlat i flera olika butiker men han var den enda jag vet som höll till i sitt eget garage”, säger han.
Trots hemförsäljningen gjorde Niklas fortfarande ett seriöst intryck på många av sina kunder. En jägare i Uppland beställde en avancerad älgstudsare 2015. Det är en av få affärer som är korrekt noterade i Niklas vapenböcker.
”Det var ingenting som kändes konstigt med affären. Tvärtom. Han körde ner från Dalarna och levererade bössan. Han gjorde ett gott intryck på mig. Det blir ofta så när man handlar av mindre firmor”, säger Upplandsjägaren.
Han tyckte inte att det var konstigt att Niklas drev firman hemifrån.
”De små och nystartade behöver anstränga sig lite mer för att visa att de är serviceminded och jag fick intrycket att han just hade startat sin firma.”
Med facit i hand ser det ut som om vapenhandeln i den lilla bruksorten är ett avslutat kapitel i rättsväsendets ögon. Ingenting kunde vara mer fel, säger Ola Pettersson som tog fallet i mål. Han tror inte att Niklas sålde alla vapen som gick ut på den svarta marknaden själv. Han var en mellanhand. En mellanhand med nyckeln in till de lagliga jakt- och sportskyttebutikernas värld.
”Hans ambition var nog en gång att bli den här store vapensmeden och vapenhandlaren. Men jag skulle tro att han har blivit tvungen att låna pengar av fel personer på vägen. Sedan har det här snurrat igång.”
Även om Niklas klädde sig som en biker och förmedlade vapen som hamnade hos Hells Angels och Bandidos så var han aldrig en del av den kriminella mc-världen. Han stod för långt ner i den kriminella hackordningen, säger Ola:
”Han fick mig att tänka på tjuvarna vi hade förr i världen. Dom samlade ofta på bilbandspelare. Så satt dom hemma och meckade med det där hela tiden. Det var så med Niklas också, fast han hade vapen överallt.”
”Niklas köpte in trehundrasjutton vapen under de sista två åren. När utredningen började saknades tvåhundranittiofyra av dem.”
Utredarna hade bara tid att titta på de vapenaffärer som gjorts under Niklas sista två år som vapenhandlare. Han hade haft vapenhandlartillstånd i mer än tre.
”Det har retat mig riktigt ordentligt. Det är ett generalfel. Vi begärde mer resurser men fick aldrig det. Vi hade behövt gå till botten med det här fallet och kontakta fler vapenhandlare i Sverige”, säger Ola.
Matematiken är enkel. Niklas köpte in trehundrasjutton vapen under de sista två åren. När utredningen började saknades tvåhundranittiofyra av dem. Drar man av de sju pistoler som polisen hittat bland kriminella runt om i landet fattas det fortfarande tvåhundraåttiosju vapen. Tvåhundraåttiosju skarpa skjutvapen som är på drift på en svart vapenmarknad utanför myndigheternas kontroll. Många av de saknade vapnen är jaktvapen. Men som vapenbeslagen hos Bandidos och hos mannen i Kristianstad visade så dyker även jaktvapen upp bland kriminella.
Några av de vapenhandlare som polisen kontrollerade hade handlat med Niklas redan före 2017. Om de vapnen inkluderats i utredningen hade antalet vapen blivit större. Kanske dubbelt så stort. Polisen har aldrig kunnat klarlägga vem som sålde Niklas vapen till gängen ute i förorterna och vet inte heller hur det gick till när Niklas Baby-Glock hamnade hos Farrokh på Idkerberget.
”Farrokh har inte varit hos Niklas och köpt vapen själv”, säger Ola. ”Så mycket vet vi. Men det fanns en vapensmed till i länet som vi vet hade kontakt med Niklas.”
Den andra vapenfirman fanns också i Dalarna.
”Han hade inga tillstånd men utgav sig ändå för att handla vapen på sin hemsida och han hade otroligt många vapen hemma”, säger Ola Pettersson. ”Både han och hans sambo hade privata jaktlicenser och dom hade maximalt antal vapen i sina vapengarderober. Det syntes i Niklas telefon att de haft kontakt med varandra. Men vår rättsavdelning lät oss inte gå vidare med den biten. Vi kunde inte dra igång en egen brottsutredning på honom, för vi hade inget konkret på honom. Bara våra misstankar.”
Det krävs inte mer än några googlingar för att se att Olas uppgifter stämmer. Firman som Niklas hade telefonkontakt med har bytt namn några gånger. Men hemsidorna finns kvar, och att företaget bedrivit vapenverksamhet framgår av det gamla firmanamnet. Det skulle inte ha behövts någon storskalig insats för att kolla upp misstankarna mot den andra vapenhandlaren. En vanlig oanmäld inspektion av verksamheten hade räckt.
”Ofta ringer man ju innan och förvarnar om att man kommer. Det ger inte så mycket. Men det fanns inte resurser till någon oanmäld inspektion”, suckar Ola.
Han och de andra utredarna fick ”gilla läget”, som det heter i det polisiära. Men det syns att rättsavdelningens beslut gjorde honom besviken när vi frågar vad han hade hoppats hitta vid en inspektion.
”Att han var en av dom som förmedlade vapnen vidare från Niklas. En av dom.”
Samma polisiära ovilja präglade utredningen från start, visar det sig när vi undersöker vad polisen i Dalarna faktiskt gjorde under alla de år Niklas hade ett vapenhandlartillstånd. Han fick tillståndet på våren 2015. Ett år senare gjordes en första inspektion där tre vapeninspektörer besökte honom i villan. Trots att det rörde sig om ett förplanerat besök fick Niklas flera anmärkningar: osäker vapenförvaring, ej ifylld vapenbok och saknade kvitton på sålda vapen.
Niklas vapenhandel fick fortsätta och alla varningar som strömmade in till polisen i Dalarna efter inspektionen ignorerades. Även de som kom från polisens egen personal, visar det sig.
”När man ville göra en ny inspektion hos honom blev beskedet att vi skulle prioritera handläggningen av nya licensansökningar i stället”, säger en polisanställd som kommit i kontakt med Niklas ärende.
Det var vapenhandläggarnas chefer som beordrade sin personal att se genom fingrarna på Niklas tillkortakommanden. Frågan blev till slut så infekterad att polispersonalen vi talar med inte vågar framträda med namn av rädsla för att få sparken.
”Miljonprogramsområdena runt Järvafältet har alla förutsättningar för att gängkulturen ska frodas.”
Ett år senare var det dags igen. I maj 2017 slog en polis från länet larm om att Niklas hade sökt en privat vapenlicens på falska grunder. När vapenhandlartillståndet inte räckte utnyttjade Niklas sin ställning som jägare för att skaffa ännu fler vapen.
”Han sökte privat licens för en Glockpistol och uppgav att han skulle använda den som eftersöksjägare. Men han var ju inte eftersöksjägare, även om han hade vanlig jaktlicens”, minns en polisanställd som jobbade i länet.
Återigen lämnades Niklas vapenverksamhet utan åtgärd. Polisen som larmat protesterade förgäves: ”Han verkar undandra sig myndighetskontakt”, skrev ett av de lokala befälen i ett mejl som snabbt vidarebefordrades uppåt i chefsleden. Svaret från juristerna vid polisens rättsavdelning löd: ”Vi kan inte göra något åt vapenhandlartillståndet för att Niklas som
privatperson agerar på ett visst sätt.”
Polisen fick också in flera mejl från en vapenfirma, som bekymrat undrade om Niklas verkligen hade rätt att handla med vapen från sitt garage. Klagomålen från polisens egen personal kulminerade i mars 2018 – nio månader före tillslaget mot hans villa. Då hade Niklas firma precis gått i konkurs och han utreddes för bokföringsbrott. Men han hade fortfarande kvar sina privata vapenlicenser för jakt – och sitt vapenhandlartillstånd.
En vapenhandläggare gjorde då ett sista försök att beveka cheferna: ”I dagsläget har vi alltså en vapenhandlare som är misstänkt för brott men som ändå kan handla med vapen”, skrev hon och påminde om att andra poliser varnat för detta länge. Det hjälpte inte heller. Hennes chef svarade med vändande post: ”Vi har små resurser att avvara för inspektioner så vi kan väl fortsätta den här diskussionen.” Chefen ville fortfarande prioritera vapenlicensansökningar från privatpersoner som hade samlats på hög, trots alla larm om Niklas.
”Får vi upp produktionen och kapar balanserna frigörs tid och resurser till inspektioner”, löd svaret till de poliser som ville ingripa mot Niklas vapenhandel.
Jakt- och vapenkulturen har förändrats i Sverige under de år Ola Pettersson varit polis, säger han när vi gått igenom hela den långa utredningen om vapenhandlaren från Dalarna. Exakt när det skedde kan han inte sätta fingret på, för han jagar inte själv. Men det är en mycket vanlig hobby i Dalarna. I takt med att sportskyttet blivit populärare märks det tydligt att det är nya tider.
”Jag ser ju ibland när vapenhandläggarna kommer upp och visar vilka vapen dom är tvungna att ge licens för idag”, säger Ola. ”Dom som håller på med sportskytte och skjuter gevär kan köpa in renodlade militärvapen.”
Ola kan se ett förändrat synsätt i den kriminella miljön också. Fast där handlar det förstås om illegala vapen och han vill inte kalla utvecklingen för ”kultur”. Där är det bara pengarna som styr. Att köpa och sälja. Och ungdomar som vill visa sig farliga. Han jämför med hur det var under hans första år som polis, när han jobbade i Stockholms förorter på åttio- och nittiotalet.
”Rinkeby hade precis börjat bli ett problemområde då. Det kändes som någon sorts straffkommendering att bli ditskickad. Vi kollade bilbälten och stoppade folk för att dom glömde använda blinkers. Men det hittades sällan vapen på den tiden. Däremot sköt folk raketer på oss ibland. Dom tömde någon brandsläckare på tågperrongen och när vi kom stod dom längst bort med fyrverkerierna. Det fanns vapen då också, men dom var ganska få.”
Rinkeby, Tensta och Husby har nästan blivit synonymt med skottlossningar i nyhetsrapporteringen sedan dess. De stora miljonprogramsområdena runt Järvafältet i Stockholm har till synes alla förutsättningar som krävs för att gängkulturen ska frodas: arbetslöshet, utanförskap, en livlig narkotikahandel och dödsskjutningar varje år. Men där finns också en marknad för vapensmeder och en stor efterfrågan på deras varor – vapen och ammunition.
Sallinen & Ståhle
Vad överraskade er mest under ert arbete med boken Vapensmederna?
”Att det smugglas in såna ofantliga mängder skjutvapen. I vår bok täcker vi in runt 600–700 skjutvapen som vi har närmare information om, och vi vet att dessa kommer att dyka upp med jämna mellanrum i dödsskjutningar under en väldigt lång tid. En annan sak som sticker ut är att det finns väldigt många vapen på vift i den undre världen som kommer från svenska jakt- och sportskyttebutiker. Många tror att det alltid handlar om insmugglade vapen från Balkan. Så är det inte, även om det också till viss del är sanningen. När vapen i kriminalitet är ”inhemska” så uppstår även frågan om hur den lagliga vapenägarsidan ser på den här problematiken. Här har vi sett att det finns en ovilja mot att se den sanningen.”
Hur har svensk vapenkultur förändrats genom åren?
”För tjugo år sedan gick det knappt att få tag i ett halvautomatiskt gevär med stora magasin som civil privatperson. I dag finns de i varenda vapenbutik och är vanliga bland både jägare och sportskyttar. Några av dem är dessutom fabrikstillverkade på ett sätt så att de med några få handgrepp kan byggas om till helautomatiska vapen av militär kvalitet. Tillgängligheten har skapat en efterfrågan på just de vapnen, och den stannar inte vid att seriösa sportskyttar eller jägare vill ha det senaste och bästa. De kriminella efterfrågar samma vapen, och det vi sett under de senaste tio åren är hur de här två världarna smält samman. Vi har fått ett land med starka intressegrupper som försvarar sin rätt att äga och ha vapen utan att staten lägger sig i. Den debatten hade vi inte för tjugo år sedan och det är nog den stora skillnaden när det gäller vapenkulturen.”