”Att våga erkänna att man aldrig sett ”Star Wars” kräver – ironiskt nog – kraft”

Nu är det bara några månader kvar till den våldsamt emotsedda Star Wars: The Rise of Skywalker släpps och ingenting betyder mindre för mig. Varför?

Jag har aldrig sett Star Wars.

Jag har aldrig sett Star Wars.

Jag har aldrig sett Star Wars.

Jag har aldrig sett Star Wars.

Man brukar behöva upprepa det några gånger för att folk verkligen ska kunna ta informationen till sig och återfå normal puls igen. (Jag har kommit att förstå att den är den typ av sägning som i film ofta föregås av att man ställer kontrollfrågan: ”Sitter du ner?”)

När jag yttrade de sex kontroversiella orden för första gången inbillade jag mig att det tangerade känslan av att sitta i en cirkel av pinnstolar och harkla fram: ”Jag heter Emil och jag är alkoholist.” Tankegången må vara något spetsad, men det är ett erkännande som i alla fall vidrör samma typer av känslor: frigörelse och skam. Ett slags reningsbad.

Sedan dess har jag börjat ta de där orden i min mun allt oftare. Inte sällan sker det i bullriga krogmiljöer när folk har ”fyra enheter in”-självförtroende och testar varandras kulturella preferenser. Någon kanske har sett en ny teasertrailer för Star Wars: Episode IX och vill ventilera den. I det läget gör jag alltid en överläggning med mig själv kring huruvida jag bara ska nicka, humma med och vänta ut samtalsämnet – eller om det är värt att ta striden. Att ta striden kräver, ironiskt nog, kraft.

Det är som att sitta med en handgranat i handen under bordet och i samma stund som man yttrar orden drar man ut sprinten. Skit går ner.

Första frågan är alltid densamma, skenbart harmlös men laddad med så stora mängder svallande aggressivitet att ölen i glaset genast blir avslagen:

– Va?

Det var så klart lättare att leva innan The Force Awakens (2015) släpptes och kickade igång filmserien igen. Som Star Wars-ignorant har man tvingats ut i offentligheten på ett helt annat sätt eftersom diskussionerna kring franchisen fått nytt liv.

Star Wars är en av hela filmhistoriens allra största succéer, första filmen Stjärnornas krig från 1977 räknas alltjämt som världens fjärde mest inkomstbringande film (om man inflationsjusterar), men jag ska givetvis inte påstå att jag är ensam i min antiimperialism. På sätt och vis har det också blivit lite av en folkrörelse att aldrig ha sett en Star Wars-film, eftersom folk begripit att man kan göra innehåll på den kontroversiella åsikten.

2009 startade till exempel brittiska BBC tv-serien I’ve Never Seen Star Wars. Idén springer ur det faktum att producenten Bill Dare aldrig hade sett en Star Wars-film och använde det som premiss för ett program där människor fick testa att göra något för första gången, allt från tarmsköljningar till att köpa porrtidningar.

Även den omtyckta komediserien How I Met Your Mother har gjort en humoristisk poäng av utsattheten hos någon som inte sett Star Wars. I fjärde säsongens inledning har Ted förlovat sig med dermatologen Stella. Paret flätar fingrar i kafésoffa när hon plötsligt utbrister: ”I’ve never seen Star Wars.” Marshall får reda på detta och försöker förklara för Ted att det är helt omöjligt att gifta sig med någon som inte älskar filmserien – vilket Ted till slut skriver under på efter att de två vännerna börjat beta av filmerna igen. Något äktenskap blir det aldrig.

Populära publikationer som USA Today och Time har dessutom tagit fram självhjälpsguider kring hur man lever ett normalfungerande liv som Star Wars-vägrare, bestånde av grundläggande fakta som man kan plugga in och på så vis flika in rätt saker i diskussioner och plocka referenserna när de dyker upp.

Själv tror jag dock inget att jag har något behov av dem. Om man är intresserad av popkultur i stort, och omger sig med människor som delar det intresset, bör man redan ha snappat upp tillräckligt mycket för att kunna navigera sig fram genom alla kvalmiga Star Wars-konversationer.

Jag vet till exempel att Chewbacca är något slags ZZ Top-liknande hunddjur, att prinsessan Leia har kanelbullefrisyr, att Darth Vader är Luke Skywalkers pappa och att alla filmer inleds med orden: ”A long time ago, in a galaxy far, far away…”

Jag vet till och med att det finns en infekterad debatt kring det faktum att man inte får säga lasersvärd. Det heter ljussabel. (En debatt som ärligt talat inte får franchisen att framstå som mer attraktiv.)

Och så har vi förstås kraften, the force, och dess ordvitsmemeifiering: den 4 maj varje år älskar människor att publicera en bild på Yoda (heter han väl) med tillhörande text ”May the 4th be with you.”

Ibland anger jag faktiskt det memet som det enskilt största anledningen till att jag bestämt mig för att aldrig se filmerna och inte sällan är det just det argumentet man får mest gehör för (åtminstone om man för diskussionen med någorlunda normalbegåvade människor).

Att prata om att man inte sett Star Wars är dock problematiskt ur flera aspekter. Förutom att man blottar en stor bildningslucka är det lätt att göra sig skyldig till platt poserande. Många upplever att man vill göra sig märkvärdig genom att ställa sig utanför: inför releasen av The Force Awakens började amerikanska skribenter till och med hävda hävda att ”jag har aldrig sett Star Wars” är det nya ”jag är vegan”. Ett antikoketterande blir lätt till ett koketterande om man inte är varsam.

Rädslan för att bara framstå som provokativt obstinat är så grundmurad i mig att jag länge funderade på att aldrig ens skriva den här texten. Men det är faktiskt inte därför jag undviker filmerna.

Första frågan är alltid densamma:

– Va?

Andra frågan är precis lika återkommande och konstant:

– Varför?!

Och det är här det blir knepigt. Det går alltid att säga något om att man liksom missade tåget, att man inte såg filmerna när man var liten och att man då känner att man kommer för sent till festen och hellre bara skiter i allt. Det brukar åtminstone vara en känsla som de flesta kan relatera till.

Men det är inte sanningen i mitt fall. Den övergripande anledningen till att jag aldrig sett Star Wars är ett popkulturpreferensmässigt självmord, en handgranat vars sprinter jag aldrig någonsin kommer att våga dra ur, det hade gjort stämningen runt bordet så pass hotfull och syrefattig att ölen i glaset inte bara blivit avslagen utan också avdunstat.

Jag gillar helt enkelt inte science fiction så värst mycket.

ANDRA KONTROVERSIELLA SAKER ATT INTE HA SETT

Sagan om ringen

En om möjligt ännu mer utsatt minoritet.

Seinfeld

Jag har ett par vänner som aldrig sett en bildruta Seinfeld och de mår otroligt dåligt över det.

Harry Potter

Precis som med Star Wars är det nog lätt att känna att man missat tåget och då bli utbränd bara av tanken på att ta sig an hela Hogwartsuniversumet retroaktivt.