Jag är sjuk idag.
Väldigt, väldigt, väldigt sjuk. Ont i huvudet. Ont i halsen. Nyser. Den där sortens hosta som får grannarna att ringa på och undra om jag verkligen ska försöka starta en rostig Opel Corsa -93:a med ombyggd dieselmotor i ett lägenhetsvardagsrum.
Jag är förstås inte den som gnäller över det. Jag kämpar på. Sitter här och jobbar ändå liksom.
Och lite då och då ringer telefonen. En god vän som frågar hur läget är. ”Sjuk” säger jag. ”Oj”, säger vännen. Och frågar direkt ”hur är det med Nicholas?”
Och så ringer en kollega. Samma procedur. ”Sjuk” säger jag. ”Hur är det med Nicholas då?” undrar kollegan oroligt.
Till sist ringer mamma. ”Sjuk”, säger jag. Ber om ursäkt för att det kanske rosslar lite när jag torkar bort en bit av min mjälte som jag precis råkade hosta upp på telefonmunstycket.
Och mamma ojar sig och hummar. Och så suckar hon skrämt: ”Men hur är det med NICHOLAS då???”
Och sen förmanar samtliga nära och kära mig att sova på soffan resten av veckan.
Kul det här med att få barn.
Jättekul.
På ett ögonblick degraderas man biologiskt från ”Individ” till ”Potentiell Smittorisk”.
