Annons
Annons

Bill SkarsgårdBill Skarsgård om varför han gillar Kanada, inspelningarna av Hemlock Grove – och att han inte längre får bo gratis hos brorsan.

* * *

För några år sedan syntes du i exakt alla svenska filmer. Nu har man inte sett dig på ett tag. Vad hände?

Annons

– Efter Simon och ekarna hade jag gjort tre huvudroller back to back. Jag visste att det var för mycket för Sverige – vi gör bara 32, 33 filmer om året här – särskilt när många av filmerna figurerade på olika festivaler och I rymden finns inga känslor var Sveriges Oscarsbidrag 2011. Jag insåg att det var en bra tid att surfa på vågen och skaffa ett jobb där borta, vilket jag också lyckades med. Sen dess har jag jobbat sex månader med Hemlock Grove, varit ledig ett halvår, sedan spelat in andra säsongen.

Första säsongen av Hemlock Grove fick, för att uttrycka det milt, mixad kritik.

– Ja. Men det är ju också en genre som inte alltid går så väl hem hos kritikerna – folk ser inte serien för att de läst om den i New York Times – så det berörde mig inte så himla mycket. Och jag tycker att jag klarade mig ganska bra av det jag läste.

Ni spelar in i Toronto. Trivs du där?

– Det är en cool stad. Bra människor, kanadensarna. Påminner om svenskarna på något sätt: öd­mjuka och blyga. Ett jävligt mycket mer socialistiskt samhälle än USA. Man tar hand om varandra med sjukvård och skola och så. Att ha dyrast hus och bil är inte att vara bäst. Generellt är det mer svenskt och europeiskt, i alla fall sett till hur det brukade vara här. Nu vet jag fan inte vad som händer med det här landet.

Märker man av Mats Sundins status som svensk i Toronto?

– Ja. Kanadensarna är såna jävla hockeynördar och kan garanterat fler svenska hockeyspelare än vad jag kan. Framför allt folk i crewet som är lite arbetarklass, de dricker bärs och kollar hockey. Mats Sundin är en legendar, mycket större i Toronto än i Stockholm.

Har du träffat honom?

– Nej, men farsan spelade in en film i Toronto när Sundin fort­farande spelade där så de hängde lite. Min bror Alex, som är ett jättesportfan, kom dit och de drog ut och bärsade en kväll. Han fick en signerad hockeyklubba som han senare gav till mig. Jag bara: ”Jaha?” Jag ställde in den i en garderob.

Var bor du nuförtiden?

– Jag har flängt runt så mycket, men bor för tillfället hemma hos min bror Gustaf på Södermalm. Han åkte till Irland för att spela in Vikings nyligen och då blev hans lägenhet ledig. Han har låtit mig bo hos honom tidigare också, utan att jag behövt pröjsa. Men min bas har varit Toronto nu när jag gjort tv-serien.

Tvingar Gustaf dig att pröjsa själv nu när du har ett eget gig?

– Ja, jag tar hand om hyran.

I förra numret av Café pratade Gustaf om sin tunnhårighet och antydde att ni bröder kanske kunde ligga kallsvettiga om nätterna och undra om ni fått ”Gurragenen”. Har han en poäng?

– Det vete fan. Den här utseende­fixeringen i Hollywood… Man är skapad som man är skapad, så det är liksom en oro som är ganska omotiverad. Vad fan spelar det för roll?

Den danske demonregissören Lars von Trier har rent historiskt en väldigt god relation med er familj. Känner du honom?

– Ja, jag har träffat honom som barn. Han är så jävla grym. Jag kan verkligen avundas farsan där, att de är jämngamla och fann varandra tidigt båda två, redan med Riket. De har väl gjort fem-sex filmer nu. Jag skulle verkligen vilja hitta en egen Lars von Trier, någon i min generation. Det finns så många exempel i filmvärlden på såna korrelationer mellan folk som funnit varandra och gjort fem-sex mästerverk tillsammans. Det tror jag verkligen är något att eftersträva: att hitta en regissör som förstår en och som det är jävligt kul att jobba med.

Du har förstås blivit mycket mer känd i och med Hemlock Grove. Vad är det märkligaste ett fan gjort för dig?

– Något som händer mer generellt hela tiden är att folk kommer fram och bara: ”Fan, där är ju du. Du är en Skarsgård. Eller hur?”. ”Ja”, svarar jag. ”Vad heter du?” ”Jag heter Bill.” Och sen fortsätter de så där. Och så försöker man ta avstånd. Fan, du kommer och invaderar min privata sfär på ett oskönt sätt – och förväntar dig dessutom att jag ska vara jättetrevlig och inbjudande! Det händer jätteofta och känns ganska otrevligt och aggressivt.

Har du upplevt paparazzi än?

– Jag har faktiskt en rolig story kring det. Jag flög till Los Angeles för en pressdag precis innan säsong ett av Hemlock Grove – och när man kommer dit för att göra press får tidningarna reda på vilket plan man ankommer med. Jag hade ingen som helst koll på att det var så, jag hade flugit från Stockholm och var skittrött. Och så stod en massa folk där och bara: ”Får jag ta en bild med dig?” Plötsligt fick jag en jävla TMZ-kamera med skarp spotlight i ansiktet och de började ställa lite konstiga frågor: ”Var det okej att filma? Hur känns det?” Jag bara: ”Vad pratar ni om?” Och de bara: ”Är inte du Barron Hilton? Paris Hiltons lillebrorsa?” Dels var det förnedrande att få en kamera uppkörd i ansiktet, dels var det förnedrande att de trodde att jag var en helt annan person.

Du får börja göra som Ryan Gosling och alltid gå av flyget med en kvasiintellektuell bok under armen i händelse av en photo op.

– Ja, man börjar tänka så där: Måste jag börja se lite läcker ut efter flighten nu, om det finns en risk att någon fotar av mig på flygplatsen? Ett sånt jävla stress­moment. Men det har inte hänt igen sedan dess och det är jag jävligt tacksam för.

Emil Persson

Intervjun är tidigare publicerad i Café nr 8/2014.

* * *

Fler intervjuer:

Per Andersson: ”Jag vill dö under ett samlag eller i ett applådtack”

Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Jens Lapidus: ”När ingen ser mig så bygger jag dyra lyxbilar”

Håkan Hellström om pengar, ångest och ett annorlunda sjukhusbesök

Leif GW om nya dieten: ”I dag är jag en usel alkoholist”

 

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar