Bobby Gillespie om nya balladalbumet: ”Det finns ingen smärta i musiken längre”

Café möter rock'n'roll-legendaren från Glasgow för att prata om sex, droger och musik att diska till.

Tom Cehlin Magnusson  |  Publicerad 2021-06-30 16:23  |  Lästid: 3 minuter

Everyone is crying out for peace, none is crying out for justice, I don’t want no peace, I need equal rights and justice.

Bobby Gillespie har stängt ögonen och börjat sjunga på en gammal låt av reggaeartisten Peter Tosh.

Vad frågan var från början har jag lite glömt, eller om jag ens ställde en fråga, men han berättar i alla fall om vad som inspirerade honom till att skriva det hjärtskärande duettalbumet Utopian Ashes.

– Jag älskar reggae, låtskrivare som Peter Tosh och Keith Hudson. Jamaicanskt låtskrivande på 60- och 70-talet var väldigt direkt, nästan brutalt. De kom direkt till kärnan, det är vad jag vill också.

Bobby Gillespie är till vardags frontman i den ansiktsmältande rockorkestern Primal Scream. Han slog igenom som trummis i revolutionerande oljudsmakarna The Jesus & Mary Chain på 80-talet, hoppade av för att starta sitt eget band, Primal Scream, som släppte två bortglömda rockalbum innan man över en natt blev 90-talets viktigaste rockgrupp med albumet Screamadelica, ett färgsprakande fyrverkeri som ritade om alla musikaliska kartor som fanns.

Bobby Gillespie inmålad i ett rockhistoriskt korrekt hörn under 90-talet. Foto: Getty.

Blandningen av rock’n’roll, dub, gospel och house gjorde Primal Scream till superstjärnor och förvandlade bandets sångare till en slags arkitekt för vad som ansågs vara coolt på 90-talet. Sedan dess har bandet muterat till ett uppdaterat The Rolling Stones, till frijazzentusiaster, till radikala technorevoutionärer till, ja, The Rolling Stones igen.

I år sadlar han om till duettpartner och författare. Det nya albumet Utopian Ashes växte fram efter att han träffade Jehnny Beth från postpunkbandet Savages för några år sedan på en Suicide-spelning. Platoniskt tycke uppstod. Resultatet är samling låtar i halvrakt nedstigande led från duettpartners som George Jones och Tammy Wynette, Gram Parsons och Emmylou Harris och Lee Hazlewood och Nancy Sinatra.

– Jag ville skriva riktiga berättelser om riktiga människor. Jag ville göra en känslosam skiva som var poetisk och direkt. Jag är väldigt influerad av låtskrivare inom countryn som Merle Haggard, och av texter från gamla soullåtar som If loving you is wrong, I don’t wanna be right. Vuxna teman, om smärta och kamp.

Bobby berättar att ambitionen med den nya skivan var att placera smärta i musiken igen.

– Man hör ingen smärta längre. Man fattar inte varför folk har skrivit sina låtar, det finns inget kött, blod eller sex. Mycket är snyggt formulerat och esoteriskt, men man känner ingenting. Man kan ha det i bakgrunden när man diskar.

Det är en orakad och glad rockstjärna som Café når i sitt bibliotek i hemmet i norra London där han bor tillsammans med sin fru, stylisten Katy England, och sina två modellande söner, Wolf och Lux. Bakom honom bågnar hyllorna av romaner, konst- och fotoböcker, tegelstenar skrivna av italienska marxister och en mängd rockbiografier.

Hur var det att samarbeta med Jehnny Beth?

– Det var underbart! Vi träffades i Paris och skrev. Ibland tog jag en rad från hennes anteckningsblock som var fulla av texter och började sjunga, så kunde en låt ta sin början. Jag har aldrig skrivit låtar med någon annan tidigare. Hur tar man en rad från någon annan och gör det till en hel berättelse? Det var intressant, jag gillade det väldigt mycket.

I höst släpper Bobby också en självbiografi, Tenement kid. Boken tar sin början i 60- och 70-talets Glasgow. Det är en berättelse om uppväxten i en våldsam och fattig stad där den enda utsikten från fabriksgolvet är skorstensröken från andra fabriker. Men den handlar också om att på sin första konsert bländas av Phil Lynotts glittrande plektrumskydd, lägga hela sin lön på skivor och drömma om att lämna fabriken och starta ett band.

– Jag hade idén innan lockdown. En kompis som jobbar på bokförlaget som har gett ut böcker av Kim Gordon och Viv Albertine har försökt få mig att skriva en bok under flera år, men jag sa alltid nej. Men i början av förra året så kände jag att jag inte ville spela in ett nytt album och att det kanske var dags att skriva en bok. Det kändes som en kreativ utmaning, säger Bobby.

Foto: Getty.

Boken avslutas med att Bobby Gillespies band Primal Scream slår igenom på riktigt vid nittiotalets början. Det är också då saker börjar spåra ur på riktigt. Ett startskott på den fullständiga, nästan slutgiltiga, hedonismen är då bandet prisas för sitt album på landets mest uppburna musikgala 1992 men tappar bort checken på 20 000 pund någon gång under efterfesten. Resten av 90-talet ägnade Bobby och hans bandkamrater åt en vitglödgad jakt på en nollpunkt som flyttades längre och längre ner i mörkret.

En bandmedlem blev knivhuggen på en bar i New York men märkte det inte förrän han stod och trampade i sitt eget blod, en annan kastades ut från Graceland i Memphis för att han inte kunde sluta kräkas på gräsmattan. När en journalist hörde bandmedlemmarna bråka om de skulle beställa indiskt, kinesiskt eller vietnamesiskt så fick bandet förklara att de pratade om heroin och inte lunch när han rekommenderade en hamburgare.

Jag ska inte gå händelserna i förväg, men det borde finnas en hel del att skriva om ditt 90-tal också?

– Well, förlaget vill det. Men det måste finnas en berättelse. Det måste kännas som något mer. Jag måste bara komma på vad den historien är.

En längre intervju med Bobby Gillespie hittar du i nästa nummer av Café, ute i butik den 12 augusti. ”Utopian Ashes” släpps den 2 juli.

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-07-05 12:58