– Vad vill vi ha?
– En julkalender som består av en lista med 2010-talets bästa album, som känns ganska godtycklig i både urval och utformning!
– När vill vi ha det?
– Om du insisterar så antar jag att nu vore lämpligt!
Opåkallat – men med oförtruten entusiasm – fortsätter Café att ringa in, runda av och randa ned det bästa av 2010-talet. Om du vill ha decenniets bästa rocklåtar så finns det redan sammanfattat av Cafés Joakim Almén. Inom kort kommer också år 2019 att sammanfattas låt- och tv-seriemässigt. Varje dag under december månad fram till julafton kommer därför Café också att ranka albumen som formade det decennium som snart går i mål.
Eftersom vi numera lever i ett helvetiskt VAR-universum så är det på sin plats att meddela att den enda regeln som gäller är den om ett album per artist. Café önskar trevlig läsning, härlig lyssning och god jul!
Plats 10: The War on Drugs – Lost In The Dream (2014)
Det råder på Café-redaktionen delade meningar om rättvisan i detta, men 2010-talet var decenniet då rockmusiken pustande och frustande – det går nästan att se rocken stå med handflatorna på de jeansbeklädda knäna – lämnade över stafettpinnen till hiphopen som den mest populära musikgenren. Ivern att få behålla nämnda pinne var kanske en smula ovärdig.
För den rockmusik som var allra bäst under 2010-talet var den som inte brydde sig om att högljutt sjunga gitarrens lov, utan lite i skymundan varsamt satte på sig ett pannband och försynt bad om lov innan den började riffa.
Det var den allra mest förbjudna rocken – gubbrocken, yachtrocken, mellanblå jeansrocken – som var den bästa på 2010-talet. Allt som vi hade fått lära oss var töntigt var plötsligt bäst. Längst fram i ledet gick kanske The War on Drugs låtskrivare och frontman Adam Granduciel vars otroliga album Lost In The Dream smakade flintastek, problematisk cabriolet-åkning och högljudd hostning.
Samtidigt vore det fel att reducera The War on Drugs framgång till någon slags Dire Straits-revival. Adam Granduciel skriver lyxiga låtar med så många melodiska instick att hälften vore nog, och är nog den enda som lyckats kombinera krautrock med Bryan Adams-riff. Cowboyhatten av för The War on Drugs.