Café utser 10-talets bästa album – plats 23: Vince Staples – ”Big Fish Theory”
Cafés Tom Cehlin Magnusson utser decenniets bästa album fram till julafton.
– Vad vill vi ha?
– En julkalender som består av en lista med 2010-talets bästa album, som känns ganska godtycklig i både urval och utformning!
– När vill vi ha det?
– Om du insisterar så antar jag att nu vore lämpligt!
Opåkallat – men med oförtruten entusiasm – fortsätter Café att ringa in, runda av och randa ned det bästa av 2010-talet. Om du vill ha decenniets bästa rocklåtar så finns det redan sammanfattat av Cafés Joakim Almén. Inom kort kommer också år 2019 att sammanfattas låt- och tv-seriemässigt. Varje dag under december månad fram till julafton kommer därför Café också att ranka albumen som formade det decennium som snart går i mål.
Eftersom vi numera lever i ett helvetiskt VAR-universum så är det på sin plats att meddela att den enda regeln som gäller är den om ett album per artist. Café önskar trevlig läsning, härlig lyssning och god jul!
Plats 23: Vince Staples – Big Fish Theory (2017)
Det har inte saknats slätstrukna artister det senaste decenniet, det kan väl de flesta slå fast. Ett lysande undantag är Vince Staples. Han är bröderna Gallagher i en och samma person, men med en lågt puttrande serotonin-kurva.
För ett par år sedan släppte han Big Fish Theory, ett album jag misstänker komma låta lika modernt när man summerar 20-talet. Soundet på skivan går på tvärs med det mesta andra som släpps i genren: istället för svällande trapbeats lånar Vince Staples soundet från Chicagos och Detroits 80-tal. Det är inte bara skivbackarna med house och techno som länsas, Vince Staples gräver fram gamla UK Garage- och 2-Step-singlar, lånar in Damon Albarn och Justin Vernon och rappar i åttor runt superstjärnorna i ett sådant överljudiskt tempo att man redan efter öppningslåten är fullständigt sänkt.
