Du skrev de första scenerna till din nya film i ett hotellrum i Texas.
– Jag började skriva det som en roman när jag först satte i gång. Jag hade två kapitel skrivna, introduktionen till karaktären Cliff och en första tanke om den övergripande berättelsen om karaktären Ricks karriär. Det slutade med att jag bara skrev om de delarna om och om igen i ungefär ett år.
Filmen känns som ett kärleksbrev till ett Hollywood från dina barndomsdrömmar?
– För mig är det här lika mycket en nostalgisk tillbakablick som Roma var för Alfonso Cuarón! De flesta pratar om Hollywood som en metafor för filmindustrin, men jag tänkte mycket på Hollywood som faktisk stad – en stad i Los Angeles. Jag var där 1969 och minns det väl trots att jag bara var sex eller sju år gammal. Jag minns vad som var på tv, minns barnprogram och tecknade serier på lördagsmorgnar. Jag minns musiken och radiostationerna. Den stora då var 93KHJ som vi spelar genom hela filmen. Radiopratarna från den tiden är nästan som berättare för den perioden.
Fakta: Quentin Tarantino.
Född: Den 27 mars 1963 i Knoxville, Tennessee.
Familj: Gift med Daniella Pick.
Karriär: Debuterade med Reservoir Dogs 1992, som finansierades av pengarna han dragit in genom att skriva manus till filmen True Romance. 1994 kom det ordentliga genombrottet med Pulp Fiction, och sedan dess har han regisserat filmer som Kill Bill och The Hateful Eight.
Aktuell med: Hans näst sista film, Once upon a time in Hollywood.
Vilken film från den uppväxten i Los Angeles fick dig att vilja göra film?
– Rocky var en väldigt viktig film för mig när jag såg den som 12–13-åring. Den fick mig kanske inte att vilja bli filmskapare men den fick mig att vilja vara… en del av filmens värld. Hela historien om hur Stallone skrev manuset var väldigt inspirerande för mig, han var en folkets hjälte, enligt min mening. Jag minns att jag hejade på honom vid Oscarsgalan. Han var någon som hade lyckats smita sig in i Hollywood. På ett sätt kände jag likadant med Pulp Fiction, som om jag hade tagit mig över en mur eller något. Men filmerna som fick mig att tänka filmiskt var Sergio Leones Once Upon a Time in America, och Mario Bavas Black Sabbath. Det gav mig en mer greppbar känsla för vad en regissör gjorde.
Det är flera referenser till spaghettiwestern, och specifikt regissören Sergio Corbucci som är en av dina favoriter. Det är inte alla som håller med dig om hans storhet.
– Jag baserade Django Unchained på Sergio Corbuccis filmer. Det var min version av hans verk. I den här filmen lät jag en av karaktärerna, Rick, åka till Rom för att göra en western, Nebraska Jim, av Sergio Corbucci. Rick förstår inte att det är en av de stora mästarna genom alla tider, han tycker bara det är italienskt skräp. Men du vet, fyrtio år senare så hade i alla fall jag varit stolt över att ha arbetat med honom.
-
Snart är det dags! 16 augusti har Quentin Tarantinos film ”Once Upon a Time in Hollywood” svensk biopremiär.
Manson-familjen levde på Spahn Ranch i Kalifornien, som också var inspelningsplats för en del B-filmer.
– Jag åkte faktiskt dit för att rida på hästar när jag var sex år med min mamma och pappa. Jag vet inte om vi åkte till Spahn Ranch. Jag skulle gärna vilja säga att vi gjorde det, okej? Vi var troligtvis bara på, typ, Griffith Observatory (populär turistattraktion, reds anm.). Men jag gillar tanken på att vi kanske åkte till Spahn Ranch.
Varför tror du att människor fortfarande är så fascinerade av Manson-familjen?
– Jag tror att det beror på att det fortfarande är i princip omöjligt att ta in vad som hände. Jag har gjort mycket research i ämnet och jag tror att många människor har läst någon bok, lyssnat på en podcast eller sett ett tv-program om det de senaste åren. Sättet som han fick de här unga tjejerna, och unga killarna, att bara överlämna sig själva till honom, det är svårt att förstå. För att vara ärlig så är det svårare att förstå ju mer du lär dig om det. Jag tror att just det omöjliga i att förstå är vad som gör att man är så fascinerad.
Hur ser du på kvinnorna i Manson-familjen, som besitter ett väldigt speciellt mörker i filmen?
– Jag kan inte riktigt prata så mycket om det utan att avslöja saker ur filmen … Men så här; de är obehagliga. No two, three, four ways about it.
Filmen handlar delvis om morden på bland andra Sharon Tate som var Roman Polanskis fru. Pratade du med honom när du gjorde filmen?
– Nej, det gjorde jag inte. Men när Roman hörde att jag gjorde den här filmen så hörde han av sig genom en gemensam vän som frågade mig vad för projekt jag höll på med. Jag lät vår gemensamma kompis läsa manuset så att han kunde prata med Roman och berätta vad som var på gång.
Hur är er relation?
– Jag har träffat honom några gånger. Jag är ett fan av hans filmer, speciellt Rosemary’s Baby, den gillar jag verkligen. Det är nästan ofattbart att ta in hur mycket pengar den filmen spelade in. På den tiden var det liksom: herregud, om en film spelade in åtta miljoner dollar, okej? Rosemary’s Baby spelade in typ 35 miljoner dollar.
Det här är din nionde film, du har sagt att du bara ska göra tio. Hur påverkas du av det löftet?
– Det var inte meningen att vara överdrivet självmedveten, men jag tror att det finns en del omedveten summering av saker och ting. Min regiassistent var en av de första som läste manuset och kom till mitt hus – man var tvungen att komma till mitt hus för att få läsa. Han gick ut till poolen, läste, kom tillbaka och sa: ”Damn, nummer nio är som om man mixat ihop resten av alla åtta.” Jag hade inte tänkt på det så, men det var de här små sakerna…
Håller du med?
– Det är något slags summering av min karriär i den här filmen. Även om jag inte menade att det skulle bli så så blev det helt enkelt bara så – det är något slags överlappning till nästan varje film jag har gjort i den här filmen.
Var befinner du dig i ditt liv just nu?
– Jag kan ärligt säga att mitt sätt att utvärdera livet är annorlunda än det skulle ha varit för bara tre år sedan eftersom jag nyligen gifte mig. Jag väntade på den perfekta kvinnan.
Quentin Tarantinos film ”Once Upon a Time in Hollywood” har svensk biopremiär 16 augusti.