”Den svenska idyllen har mycket skit under ytan”: Mons Kallentoft om inspirationen till nya deckaren

Succéförfattaren Mons Kallentoft är aktuell med “Zack”, hans mörkaste bok hittills. Cafés Jan Gradvall träffar deckarkungen, som berättar om kokain, uppväxten i våldsamma Ljungsbro – och varför han älskar tjurfäktning .

* * *

En man på ett gym i Stockholm slår mot de svarta avlånga boxningssäckar som hänger i kedjor i taket. All uppdämd energi från arbetsdagen får utlopp i slagen och sparkarna.

Efter en stund plockar han ur sin sportbag fram två batonger som han fäller ut med enkla knapptryckningar och börjar snurra i händerna som trumstockar. När han börjar attackera boxningssäckarna med batongerna får han gymmets uppmärksamhet.

Bam, bam, bam.

Han snurrar batongerna över huvudet, bakom ryggen, i stora svepande rörelser framför kroppen. Han attackerar säcken med dubbelslag. Batongerna gör vinande ljud i luften och slagen låter som piskrapp.

Möt Zack Herry, kriminalinspektör i Stockholms undre värld, Mons Kallentofts nya skapelse. En polis i undre världen som på nätterna hänger på klubbar och drar kokain med samma personer han borde sätta dit.

Efter att ha sålt närmare tre miljoner exemplar av de sju böckerna om Lin­köpings­polisen Malin Fors växlar nu en av Sveriges mest lästa författare upp och startar en bokserie till.

Böckerna om Zack Herry skriver Mons Kallentoft tillsammans med journalisten Markus Lutteman som tidigare skrivit bästsäljaren El Choco, om svensken i Bolivias mest ökända fängelse, och Patrik Sjöbergs biografi Det du inte såg.

Böckerna om Zack Herry – där den första av tolv just givits ut – kallas Herkules­serien och är fritt baserad på myten om Herkules tolv stordåd.

I antiken var Herkules en jävel på att döda med slägga. I sin moderna skepnad har han i stället sina batonger.

Kallentoft, 46, och jag känner varandra sedan tidigare. Vi är båda uppväxta i Linköping och har haft barn på samma skola i Stockholm. Under några år i slutet av 1990-talet satt vi och jobbade snett emot varandra i ett kontorsrum på kommunikationsbyrån Intellecta på Sveavägen i Stockholm. Mons var copywriter, jag hyrde in mig som frilansjournalist.

När vi nu återförenas, över gubbröra och snaps, be­rättar Kallentoft att fröet till den nya bokserien om Zack Henry såddes redan för fem år sedan.

– Jag har skrivit sju böcker om Malin Fors. Den serien kommer jag att fortsätta med. En ny är klar och jag har idéer till ytterligare fem. Men jag har också sjukt många andra idéer som jag inte har tid att genomföra. Att göra något baserad på Herculesmyten i dagens Stockholm är en idé jag burit på sedan 2009.

En serie om Herkules tolv stordåd. På pappret låter det nästan som ett pojkboksprojekt.

– Det gör ju det. Men om man kollar igenom myterna, vad som händer i berättelserna, så är det allt annat än pojkboksaktigt. De är fyllda av död, mord, våld. Det finns något väldigt intressant med dessa myter och gamla, stora be­rättelser. Titta på allt från Star Wars till Sopranos, myterna går igen där också. Att starta en bokserie till är också en reaktion på vad som händer i bokvärlden. Försäljningen går ner, branschen är förvirrad. I stället för att som resten av branschen sitta och sucka ”Det är förskräckligt, vår perfekta värld för­svinner”, så försöker jag göra något åt det. En analys är att folk vill läsa fler böcker av de författare de gillar. Efter tre dagar har de klippt en bok och vill ha en ny. Som författare måste du komma ut tätare. Bam, bam, bam. Allt går mycket snabbare i media i dag, ledtiden blir kortare.

Hur påverkar det ditt skrivande?

– Det finns en fysisk begräsning som enskild författare. På egen hand kan jag inte skriva fortare än vad jag redan gör. Därför letade jag reda på någon som jag kan skriva tillsammans med, sparra mot. Och Markus visade sig vara perfekt.

Par i brott. Kallentoft och med­författaren Markus Lutteman, som tidigare skrivit bland annat El Choco.

* * *

Markus Lutteman har inte skrivit fiktion tidigare utan faktaböcker. Hur träffades ni?

– Vi träffades första gången på en pocket­gala för några år sedan. Vi fick båda guldpocket för att ha sålt mest det året, jag för Midvinterblod, han för El Choco. Vi drack sprit och fann varandra. Han var mer kommersiellt oskyldig, haha. Jag tyckte han borde kräva miljonförskott för nästa bok. Han bara: ”Oj, kan man verkligen göra så?”

Är du själv bra på att förhandla? Vad är det högsta förskott du fått?

– Jag har en grym agent, Joakim Hansson. Han sköter allt sånt och jag hetsar på. Vi pratar taktik tillsammans. Naturligtvis skevar min självbild här ibland och jag tycker jag är värd mer än vad jag faktiskt är. Men hur mycket? Mina förskott är förseglade via tystnadspliktsklausuler i kontrakten. Men i till exempel Frankrike fick vi väldigt bra betalt för de första böckerna om Zack.

Hur arbetar ni?

– Markus skriver rakare än vad jag gör. Han är dessutom journalist­journalist, han tar reda på saker på djupet, medan jag är mer författar­författare. Fiktionen vinner alltid, det spelar ingen roll om det är sant eller inte. Så vi kompletterar varandra bra. Jag skriver väldigt detaljerade synopsis som han sedan fyller ut och så skickar vi manus fram och tillbaka.

Du har ju skrivit i flera år nu om en kvinnlig huvudkaraktär, Malin Fors. Zack Herry är en man i en mansvärld. Det märks att du tyckt det varit väldigt roligt att få skriva på det sättet.

– Fruktansvärt roligt.

Det är också en utmaning för bok­branschen att få unga män att börja läsa. Zlatan-boken och Jens Lapidus Snabba cash tillhör de få som lyckats och har varit väldigt viktiga.

– Och även Markus lyckades med det med El Choco. Jag kan inte säga att det varit någon plan bakom Herkulesserien att uppnå just det, men om vi kan få unga män att börja läsa så är det underbart. Det vore en helt ny läsgrupp för mig. Jag vill göra något om dagens Stockholm, något skitigt.

Hur har du tänkt med bokomslagen? Det är viktigt att de ger rätt signal.

– Väldigt viktigt. Det måste vara tydligt att det inte alls har något med fantasy att göra. Min estetiska utgångspunkt med bokomslag har alltid varit Francis Bacon (1909–1992). Den är den briefen jag ger till alla formgivare. Hans målningar är otäcka, hårda, men samtidigt sjukt vackra. Det ska vara vackert och hemskt på samma gång.

Bacon signalerar kött, blod, sex.

– Ja, allt det. Och mycket mer. Jag tycker han står för det bästa i konsten de senaste 80 åren. Herkules, och därmed Zack, är också som person rätt blank. Det finns mycket att fylla i.

När du gjort research om Herkules tolv stordåd, vad har du läst då? Vad är originalkällan?

– Jag vet faktiskt inte om det finns någon originalkälla, men det finns massor skrivet. Theodor Kallifatides har till exempel skrivit en bok. På nätet finns hur mycket som helst. Herkules föddes när hans far var borta i krig. Dagen innan han skulle komma hem antog guden Zeus mänsklig skepnad och satte på hans fru. När barnet föddes, alltså Herkules, skulle han bli gudomlig om han ammade sin mors bröst. Men när Zeus fick reda på det slet han bort honom från bröstet och det skvätte mjölk överallt. Så uppstod Vinter­gatan som på engelska heter the Milky Way. Det svarta runt omkring stjärnorna är djävlars ansikten, för mig. Herkules genomför inte sina stordåd för att bli hjälte utan har ett högre syfte. Det gäller även Zack.

Hur disciplinerad är du när du skriver?

– Jag är sjukt disciplinerad. Jag lärde mig lite av dig där på Intellecta. Du kom in tidigare på morgnarna än alla andra, jobbade frenetiskt, och tog sedan en tupplur i en fåtölj och skrev sedan igen. Mail och skit får man ta sen. Man måste börja med att skriva direkt på morgonen.

Det där lärde jag mig av Intellectas ägare, legendariske journalisten Lars Peder Hedberg. Han reste till Hongkong ett par gånger om året och fortsatte sedan att leva i den tidszonen, för att det skulle kännas naturligt att gå upp 04.00. Man skulle heller inte äta frukost med motiveringen ”Mätta lejon vill inte jaga”.

– Haha. Lars Peder har verkligen en poäng i det. Actionscener i böcker skrivs bäst med lågt blodsocker. De ska skrivas snabbt och på fastande mage. Du ska vara riktigt förbannad.

Äter du frukost innan du börjar skriva? Jag pallar tyvärr inte utan.

– Helst inte. Men vi har ju barn. Att försöka få iväg en åttaåring och en elvaåring till skolan utan att äta något… då blir det världskrig. Så för hemfridens skull drar jag i mig några toast.

Din debutroman Pesetas kom ut 2000. Skrev du den medan vi satt på Intellecta?

– Nej, jag hade faktiskt skrivit den i Madrid innan dess, men jag gjorde redigeringsvändorna där. Jag var på Intellecta när förlaget ringde och sa att de ville ge ut den.

Jag gillade den boken. Den var hård, en egen röst. Men den sålde ingenting?

– Ingenting. Men det var en viktig start, särskilt när jag för den boken fick Katapultpriset (delas ut av Författarförbundet till bästa debuterande författare). Jag trodde på riktigt attde drev med mig när de ringde och sade att jag fick det priset. Den utmärkelsen gav mig själv­förtroende och energi.

Vägrar stå still. Kallentoft i sin lägenhet i Stockholm – som han och familjen nu lämnat för Mallorca. Hans kärleksaffär med Spanien inleddes redan i tonåren: ”Spanjorerna missar gärna ett mail eller ett affärsmöte, men aldrig ett möte med bardisken. My kind of people.”

* * *

Mons Kallentoft hamnade i Madrid efter gymnasiet. Målet var att skriva en bok – i samma anda som hans stora husgud då: Klas Östergren.

– Jag var oerhört inspirerad av honom, särskilt Fantomerna. Det är den ultimata tonårsromanen. Jag skrev, men det blev inget som liknade en bok. Åtminstone inte då. Sen träffade jag en spansk tjej i Madrid på en bar i Madrid och blev kvar sex, sju månader. Hon kom från en familj med pengar. Hon betalade mitt boende. Jag var väl hennes toy boy. Gissa hur gammal hon var?

Äldre än dig?

– Hon var 28! Det var en oerhörd ålder när man själv var 21. Scenerna i Pesetas, som den med berget med kokain, är från den boken. Det var i efterdyningarna av La Movida, den hedonistiska eran efter diktatorn Francos fall. Det är ett under att jag överlevde. Alla bilfärder med folk som var höga som hus. Galna idéer mitt i natten som att nu ska vi rida ponny och så en vansinnesfärd till en ponnyfarm i gryningen. Men jag blev kär i Madrid. Det var samma period då Almodóvar gjorde sina bästa filmer. Det fanns en fantastisk energi i staden. Det var något helt annat än Ljungsbro (samhället utanför Lin­köping där Kallentoft växte upp – reds anm).

Den Madrid-dekadens du skriver om i Pesetas, med mycket droger, var också den din egen värld på den tiden?

– Väldigt mycket så. Det var det gamla Madrid, med tvivelaktiga barer fyllda av prostituerade och kriminella. Sen försvann det men har kommit tillbaka igen efter den spanska ekonomiska krisen. Det är naturligtvis inte jättekul för människor som bor i dessa områden, men som storstadsromantiker gillar jag att det finns ställen i städer där det inte är så jävla välpolerat.

Hur mycket droger använde du själv?

– Alldeles för mycket. I Pesetas förekommer en scen med ett bord fyllt av ett berg med kokain i en lägenhet. Det där bordet fanns i verkligheten. Jag och min tjej där, vi ville festa, det fanns ingen tid för att sova och då var kola svaret på våra böner. Allt hände här och nu, livet skulle fångas, festerna festas. Så var vi desperat kära också. Drogen förstärkte den känslan. Gjorde oss sjukt rastlösa.

När man bara får läsa om det fruktansvärda med kokain förstår man aldrig varför folk tar det. Vad är de positiva sidorna?

– Du får onekligen en förhöjd känsla av att befinna dig i ett nu, du kan vara vaken i princip hur länge som helst, och till en början upplevde jag hur alla känslor blev starkare. Men, och det är ett men med stora bokstäver, det finns en mörkare sida som tyvärr ofta tar över. Tack och lov blev jag inte beroende.

Och nu har du tagit med dig familjen och flyttat till Mallorca. Blir det Spanien för gott?

– Så är tanken. Så fort jag är i Sverige börjar jag gäspa. Dammet ligger tjockt över tankevärlden här. Jag har alltid trivts bäst i Spanien. Jag vill leva spanskt vardagsliv, älskar de kacklande gamla damerna, marknaderna, café- och bar­livet. Spanjorerna missar gärna ett mail eller ett affärsmöte, men aldrig ett möte med bardisken. My kind of people.

Apropå Ljungsbro. Jag tänkte på dig när jag läste om det fruktansvärda dubbelmordet där i november i fjol.

– Det var helt sjukt. Jag hade precis skrivit klart en ny Malin Fors där jag skrivit om Ljungsbro som jag uppfattar att det är, med en lång historia av krimi­nalitet och våld. Men min redaktör skrev tillbaka och ville att jag skulle lägga mer krut på att tvärtom skildra idyllen i Ljungsbro. Jag behövde inte ens svara när det där hände. För den som är uppväxt i Ljungsbro är det tyvärr inte förvånande.

Kände du av det när du bodde i Ljungsbro?

– Gud, ja. Polisen var där hela tiden och jagade grannar. Många levde väldigt hårda liv. Det var väldigt mycket utanför lagen. Mycket droger. Parallellt med det som utåt sett kunde upplevas som en idyll, med villor och lugna gator, kunde det två hus bort bo människor som suttit på kåken stora delen av sina liv och hade hemligheter.

Din pappa var elektriker?

– Ja. Far var elektriker, mamma tandhygienist. På den tiden i Ljungsbro var myndighetskontrollen inte lika hård som den nog är i dag. Jag hade jämnåriga runt omkring som var kriminella, vars namn jag inte vill att du skriver, vars liv slutade i en bilolycka när de var 18. Den ene dog direkt, den andra levde i ett par år till på Valla sjukhus. Så fort någon hade gjort något blev de misstänkta. Den ene av dem hade just fått jobb på Cloetta när det hände.

Alla som gått i skolor i eller runt omkring Lin­köping har gjort studiebesök på Cloetta. Vi var också där och kollade på löpande banden.

– Han jobbade med kexchoklad. Stod vid kexchokladlinjen hela dagarna och såg till att chokladen hamnade i rätt fåra.

Har sett allt. Mons Kallentoft växte upp i Ljungsbro utanför Linköping – ett samhälle med ”en lång historia av krimi­nalitet och våld”.

* * *

Du har skrivit om den här tiden i Malin Fors-böckerna?

– Flera gånger. Som när smågangstrarna jagade mig. Jag fick stryk när de lyckades fånga mig men oftast var jag snabbare. Det är så mycket känslor från den tiden som måste ut. En kille var en guda­benådad elgitarrist, men hans farsa våldtog honom. Han hängde sig när han var 17. Många små, så kallat idylliska svenska samhällen har så mycket skit under ytan.

Malin Fors-böckerna har sålt närmare tre miljoner exemplar. Varför gillar så många dem?

– Malin fäster hos många, i all sin mänsklig­het. Dessutom kombinerar böckerna kommersialitet med en tydlig önskan om litterär kvalitet. Det är svårt.

Använder du känslorna från Ljungsbro också i de nya böckerna om Zack?  

– Ja. Zack är också en person som upplevt sjuka oförrätter i barndomen. Man ska aldrig underskatta det utsatta barnets ensamhet. Hur mycket någon kan behöva senare i livet för att fylla ensamhetens tomrum. Vuxenvärldens svek. Alla som blivit svikna när de blir barn kan bli lugnare när de växer upp, men de blir aldrig av med det helt och hållet. Jag återkommer till det jämt när jag skriver. Vad känner människorna i rummet? Vad vill de? Det som är botten i dig är också botten i andra. Man måste våga utgå från sig själv när man skriver.

Om man utgår från sig själv kan det bli som om texten skriver sig själv.

– Exakt. Och det kan även vara läskigt. Allt det som finns i ens omedvetna, det man inte riktigt förstår, men som man kan använda i skrivandet. Alla människor består av en extremt stor mängd grå­skalor. Vi är beredda att göra mycket för att fylla våra hål. Vi känner alla oförrätter.

Hur känner du som Ljungsbrobo när du i dag ser en kexchoklad?

– Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat. Om barnen vill ha kexchoklad så får de det. Jag kan inte se det som godis.

Har du själv hållit på med kampsport?

– Nej. När vi hade friluftsdag i åttan provade jag boxning. Jag tyckte det var läskigt. Boxnings­killarna såg direkt vem som hade det. De gick fram till en annan kille från min skola som var med och sa, du är en riktig fighter. Han hade chutzpah. Han var typen som aldrig gick undan, inte ens i bråk med typer som var en meter längre. Om man har fysiskt våld beredvilligt i sig eller inte är väldigt intressant. Våld är ju tyvärr ett av de främsta mänskliga uttrycken.

Såg du den senaste matchen som Alexander ”The Mauler” Gustafsson gick? Jag är för­vånad över hur tagen jag blev. Det fanns något så rent i det.

– Jag såg bara samman­draget efteråt. Men jag har börjat åka på tjurfäktningar igen. Jag har åkt till Sevilla, Valencia, höstferian i Madrid som varar i fyra dagar och är helt magisk. Jag har också nyss varit på San Isidro, den stora ferian i Madrid i maj. Den bästa tjur­fäktning som finns.
Vi åker hela familjen.

Vad tycker dina barn om tjurfäktning?

– De älskar det. Barn har en väldig förmåga att se saker för vad det är. En riktigt bra tjurfäktning är bland det vackraste du kan se. Som en målning av Francis Bacon. Eller Goya. En långlunch innan och sedan promenaden till arenan, hela det gamla Madrid uppklätt till tänderna. Jag får gåshud. 22 000 människor i en liten rundel. Jag går ju aldrig på konserter, som du gör, men detta är min mot­svarighet. Den populäraste tjurfäktaren just nu, Padilla, kallas ”El Pirata”, efter att han fick ena ögat utstångat. Han kom tillbaka och var bättre än någonsin. Vad som får utlopp under tjurfäktningar och fighter är något som funnits hos oss sedan urminnes tider. Tjuroffer har ju förekommit hur länge som helst i mänsklighetens historia. Människan har även smutsigare sidor. Det finns inget värre än trivseldiktatur och trygghetsfascism.

Det visar inte minst vårt stora behov av att läsa våldsamma deckare.

– Behovet att få vara både och. Både rättrådig och riktigt trasig. Folk som vill rätt men som inte vet vad som är rätt och bara driver på. Det är det mina böcker handlar om.

Jan Gradvall

Foto: Peter Cederling

* * *

Fler intervjuer:

Per Andersson: ”Jag vill dö under ett samlag eller i ett applådtack”

Gustaf Skarsgård: ”Jag började röka när jag var 10 år, supa vid 12, röka weed vid 16, ta kokain och ecstacy vid 19…”

Jens Lapidus: "När ingen ser mig så bygger jag dyra lyxbilar"

Leif GW om nya dieten: ”I dag är jag en usel alkoholist”