Hoppa till innehåll

”Denis Villeneuve har rätt – tv-serier har förstört biopubliken”

Ett kollage till teten.

“Filmer har korrumperats av tv-serier” hävdar “Dune”-regissören Denis Villeneuve. Cafés Robin Åberg håller med, men är främst tacksam för att slippa se ännu en slätstruken biopic.

En dystopisk framtidsvision av Los Angeles. Flygande bilar glider förbi enorma reklamskärmar. Neonskyltar reflekteras i gatans regnvåta asfalt. Strömmar av folk stressar förbi, alla med paraply i handen. En ensam man sitter och läser en papperstidning. Han bär skjorta, slips och en trenchcoat. Med tidningen som skydd mot regnet tar han några snabba steg över gatan för att beställa mat i gatuköket. Han verkar hemmastadd i området men när han öppnar munnen råder språkförbistring. Med trött min och irriterat kroppsspråk förtydligar han sin beställning med fingrarna.

På två minuter, utan förklarande dialog och utdragen backstory, lyckas Ridley Scott i Blade Runner förmedla vem den enstörige detektiven Rick Deckard är (den som bär trenchcoat i den världen måste vara detektiv) och vi som tittare är redo att hänga med på hans äventyr. Det är inte konstigt att veckans mest omtalade regissör Denis Villeneuve 2017 nappade på att göra uppföljaren Blade Runner: 2042. Han är nämligen själv en mästare på att låta bilderna tala.

Det här såg vi exempel på i Dune och det får vi se mer av i Villeneuves aktuella uppföljare Dune: Part Two. Den första filmen var en suggestiv resa som förlitade sig på bildspråk framför talspråk och utmanade publiken att läsa av skeenden för att hänga med i svängarna. Många älskar detta, andra tycker det är dötrist. Varför?

Harrison Ford i Blade Runner från 1982. Foto: Getty Images.

I en färsk intervju med The Times pratar Villeneuve om att översvämningen av dialog i moderna filmer beror på att den sistnämnda publikkategorins konsumerande av film påverkats av tv-serier. Han menar att filmbranschen låtit sig ”korrumperats” av hur historier berättas i tv, och hur mycket de förlitar sig på dialog.

”Ärligt talat, hatar jag dialog. Dialog är till för teater och television. Jag minns inte filmer på grund av en bra replik. Jag minns filmer på grund av en stark bild. Jag har inget intresse för dialog över huvud taget”, säger Villeneuve och fortsätter, ”Bild och ljud, det är kraften i film. Men det är inte uppenbart när du ser filmer idag. Filmer har korrumperats av tv-serier.”

En bild säger mer än tusen ord. Här: Stellan Skarsgård som Dune-skurken Baron Harkonnen.

Den kanadensiska regissören sticker ut i en filmvärld som prioriterar säkra pengar framför verkshöjd, och som därför matar oss med superhjälteserier och biopics. Han vågar utmana publiken, han kräver uppmärksamhet och bestraffar snabba blickar på mobilen (jag kollar på dig, Tobias).

För är det något jag inte gillar är det att bli gullad med av filmer och serier. Jag vill inte bli skriven på näsan, jag kan (någorlunda) tänka själv. Men under lång tid har vi sett en rörelse i film och tv där allt för mycket förklaras för mig som tittare. För det vore ju hemskt om jag fick en uppfattning om karaktären Bob Marley som inte var godkänd av hans familj, tillika producenterna av biopic:en Bob Marley: One Love.

Jag kan därför hålla med Villeneuve, men alla håller inte med mig. Till exempel min tidigare nämnda vän Tobias. Han tycker både Blade Runner och Dune är tråkiga, långsamma och alldeles för långa. Tobias… ”Jag håller inte med om din åsikt och jag är beredd att skjuta dig för den, men är beredd att dör för din rätt att uttrycka den”.

Trots att vi inte håller Villeneuve lika högt är både jag och Tobias tacksamma för att den egensinniga regissören får göra storfilmer. För vi båda kan enas i att biopics som stryker medhårs inte är räddningen för filmbranschen.

Se Ridley Scotts mästerliga introduktion av Rick Deckard:

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.