Annons

Därför utskåpar dokumentären dramat

Grävande journalistik 2.0 – och en mental kukförlängare. Cafés Emil Persson ser om tioårs-
jubilerande Anvil! The story of Anvil och funderar kring varför dokumentärfilmen dödat dramat.

Emil Persson
Illustration Lars Rehnberg

Den 19 januari släppte metalbandet Anvil sitt sjuttonde album Pounding the pavement med låtar som Bitch in the box, Smash your face och Rock that shit. Även om Anvil funnits och verkat i branschen i 40 år nu har vi förstås att göra med ett albumsläpp som för de allra, allra flesta passerar obemärkt förbi.

Annons

Ett viktigare datum i popkulturkalendern för 2018 är den 20 februari. Då är det exakt tio år sedan den mästerliga dokumentären Anvil! The story of Anvil började visas på biografer i USA. Dokumentären skildrar hur de två originalmedlemmarna, sångaren Steve ”Lips” Kudlow och trummisen Robb Reiner, försöker gjuta nytt liv i en karriär som inte blivit vad de hoppats på.

Gilla Cafe.se på Facebook

På 80-talet sågs Anvil som rockens framtid och uppträdde på festivaler med framtida elefanter som Bon Jovi och Whitesnake. Genreeminenser som Lemmy Kilmister, Lars Ulrich och Slash medverkar i filmen för att bedyra sin långa kärlek till gruppen.

Ett par decennier senare har Anvil fortfarande inte gett upp, men man kan inte heller påstå att det direkt hänt för dem. Lips jobbar med att frakta fryst mat för Children’s Choice Catering, Robb jobbar som byggnadsarbetare. Musiken är en sidosyssla som sliter på ekonomi och relationer.

Tack vare en dedikerad polsk turnébokare får Anvil ge sig ut på en efterlängtad Europaturné, men den blir dessvärre en uppvisning i missade tåg, glesa publikklungor och ungerska arrangörer som hellre äter gulasch än betalar ut gage. Poängen med filmen är inte heller att det ska vara vackert, utan verkligt. Och Anvil! The story of Anvil är en

osannolikt stark skildring av människans behov att retroaktivt rättfärdiga sina livsval för att stå ut med den verklighet man på något sätt lyckats skapa för sig själv.
2000-talet har sett många fenomen blomstra – surdeg, terrorism, Magnus ”Turbo” Svensson – men nästan inget så mycket som dokumentärfilmen.

Enligt Brittiska filminstitutet ökade mängden dokumentärer som produceras i Storbritannien från fem stycken 2001 till åttiosex 2015. Harmony Institute uppskattar att andelen släppta dokumentärer rent generellt ökat från fem procent av alla filmer 2000 till arton procent 2012
– och antagligen ännu mer i dag.

Precis som inom många andra områden driver streamingjätten Netflix utvecklingen framåt. De har gjort gemensam sak med begåvade dokumentärmakaren Louis Theroux och dessutom producerat succéer som Chef’s table och Making a murderer.

Just nu arbetar de med en åtta delar lång dokumentärserie om fallet med
 Madeleine McCann.

Många betraktar 2004 som det viktigaste året i dokumentärboomen. Då släppte kepsskärmskrökaren Michael Moore Fahrenheit 9/11, en granskning av Bushadministrationen som träffade fläkten när många börjat misstro makten och tvivla på presidentens utsagor om Iraks kärnvapenprogram. Samma år släpptes publiksuccén Super size me om ett kulturfenomen lika engagerande som krig: skräpmat.

2000-talet har kontinuerligt bjudit på dokumentärupplevelser som överträffar de flesta spelfilmer: Exit through the gift shop, Capturing the Friedmans, Man on wire, Weiner, The act of killing, Stories we tell, Dig!, The King of Kong, Bobby Fischer mot världen, Restrepo, Senna, March of the penguins, Grizzly man, Jiro dreams of sushi, Some kind of monster.

ESPN:s 30 for 30-serie har levererat fantastiska berättelser från sportens värld. SVT:s satsning Dox har varit en trygg flik att falla tillbaka till när man gång på gång befunnit sig i den mardrömslika positionen att man inte vet vad man vill se. Serien Planet earth har skapat den inte nödvändigtvis nödvändiga David Attenborough-hipstern.
Den grundläggande orsaken till dokumentärfilmens framfart är förstås att man slutat behandla konstformen som en torr historielektion och i stället börjat Scooby Doo-dramatisera skiten ur den. Allt handlar, som bekant, om paketering.

En annan är den så omvittnade teknologiska utvecklingen: i dag är det enklare för vem som helst med en bra idé att genomföra den även utan förfinansierade 
muskler (man behöver inte gå längre än 
Malik Bendjellouls svenska Oscarsvinnare 
Searching för sugar man för att hitta exempel på det).

När de så kallade traditionella medierna avsätter allt mindre pengar till granskande journalistik har dokumentärfilmen också axlat ansvaret att avslöja missförhållanden och driva opinion. I skenet av Bully diskuterade vi mobbning. Blackfish fick oss att ifrågasätta Sea World (och temaparkens intäkter att minska). The hunting ground tog debatten om våldtäktskulturen på amerikanska universitet. Citizenfour bidrog till att avslöja USA:s illegala övervakningssystem. OJ: Made in America undervisade många nya generationer i USA:s rasistiska historia. En obekväm sanning gav (förnybart) bränsle till klimatfrågan, Cowspiracy lyfte den problematiska köttindustrin. Bowling for Columbine kastade redan 2002 ljus på amerikanska vapenlagar (en debatt som inte direkt mojnat sedan dess). Och förra årets Icarus avslöjade den enorma ryska dopingapparaten på ett så effektfullt sätt att hela nationen stängdes av från brinnande OS i Pyeongchang.

Dokumentärfilm är en strålande plattform för människor med en agiterande agenda.

Men man ska inte heller underskatta genrens roll som den nya mentala kukförlängaren. Varje gång man väljer att sluka en dokumentär framför exempelvis ett gammalt Seinfeld-avsnitt känns det som att man vandrar den rättfärdiga vägen, som att man tar en boostande ingefärsshot rakt in i intellektet.
Att se en dokumentär är att bunkra upp på konversationskapital, då man per automatik också kan berätta för andra att man sett en dokumentär – ett alternativ ofantligt många väljer. (Det man måste komma ihåg är dock att alla kan se en dokumentär och att den verkliga superkraften ligger i att presentera informationen om sin senast sedda dokumentär på ett sympatiskt sätt snarare än att avbryta samtalet, tvångsmässigt hala fram sin nyförlängda dokumentärkuk och så att säga göra helikoptern mitt i konversationen; det borde eventuellt göras en dokumentär om hur man förmedlar informationen om sin senast sedda dokumentär till andra på ett så opositionerande sätt som möjligt.)

Inför tioårsjubileet av Anvil! The story of Anvil ser jag klyschigt nog om filmen för första gången. Man är alltid lite rädd att en produkt man hajpat i flera års tid ska visa sig svagare än man minns den vid ett återbesök, men så är lyckligtvis inte fallet. Sångaren Lips gränslösa drömmande och oförfalskade känsloliv träffar minst lika hårt andra gången, gulaschscenen är om möjligt ännu mustigare.

Efteråt sympatistreamar jag Pounding the pavement på Spotify.

 

3 DOKUMENTÄRER ATT SE FRAM EMOT 2018

Seeing Allred: Följer vassa amerikanska åklagaren Gloria Allred, som bland annat representerat kvinnor i fall mot Bill Cosby, Tiger Woods och Donald Trump.

Studio 54: Den kompletta berättelsen om vad 
som brukar refereras till som ”världs-
historiens bästa nattklubb” i New York. Bör utgöra anekdotguld.

Fahrenheit 11/9: Michael Moore vänder på siffrorna och synar för andra gången i sitt liv en 
sittande president (som råkade vinna valet just den 9 november).

Annons

Dela (5)
Tweeta

Annons


Laddar