Ett självmordsförsök i veckan i svenska häkten – varför?

Isolerad 23 timmar per dygn. På sju kvadrat. 
Utan kontakt med omvärlden. Varje vecka 
försöker någon begå självmord i svenska häkten 
– som liknas vid tortyr. Varför vill allt fler ta livet 
av sig i statens förvar? Café besöker ett av 
Sveriges tyngsta säkerhetshäkten.

Publicerad 2018-04-24 10:50 | Uppdaterad 2018-06-19 11:39  | Lästid: 15 minuter | Olle Arnell

Det är en tidig morgon i början av augusti 2016. 26-årige Michel Jones har ställt väckarklockan på sju, och ska just sträcka sig för att stänga av larmet när en kraftig smäll får lägenheten att vibrera. Rummen fylls med rök och i nästa sekund stormar kravallutrustade poliser med automatvapen in i sovrummet.

– Lägg dig ner!

Michel Jones kastar sig på golvet. En av poliserna förser honom med handfängsel och leder honom ut till den väntande polisbilen.

Fem dagar senare slår den tunga järndörren till häktet i Helsingborg igen bakom Michel Jones. Häktescellen på sju kvadrat är sparsamt möblerad. Tankarna rusar genom hans huvud. Han frågar vakterna som tre gånger om dagen kommer med mat till honom: ”Varför är jag här, vad har jag gjort?”

Det dröjer drygt två månader, 60 dagars total isolering från omvärlden, innan han får något svar.

– Då kom min advokat med en tjock bunt papper. Längst ner i högen fanns några fotografier på en kille som blivit misshandlad. Bruten näsa, krossad knäskål och svåra skador på ryggen.

– Min första reaktion var: Vad fan har jag gjort? Samtidigt kändes det som en stor lättnad att äntligen få veta varför jag satt häktad.

Efter drygt 2,5 månader i häkte, och ytterligare ett år på Kriminalvårdens halvöppna anstalt i Halmstad, släpptes Michel Jones. Café träffar honom på stödföreningen Kris (Kriminellas revansch i samhället) i Malmö. Här har han funnit en ny hemvist efter frisläppandet. Kris har hjälpt honom med bostad, möbler och en praktikplats på en restaurang i Lund. Han har en son på drygt sex månader och ska snart flytta ihop med sin flickvän. Kanske blir det bröllop till sommaren, säger han och spricker upp i ett försiktigt leende.

Michel Jones, som pratar med en tydlig amerikansk accent, föddes i Sverige men växte upp i Brooklyn, New York. Uppväxten tillsammans med mamman i USA var fattig. I tonåren sökte sig Michel till ett av de mest ökända amerikanska gängen, MS13. Snart började han sälja droger.

– Efter ett tag så började jag även prova att knarka själv: ecstasy, amfetamin, PCP, LSD. Jag var tolv år gammal när jag testade kokain första gången och kände direkt att det var min drog. Jag var speedad 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Under åren 2003 till 2013 tog 53 personer livet av sig i svenska häkten

En cell i ett svenskt häkte.

I flera decennier har Sverige fått skarp kritik för bristerna i det svenska häktningssystemet.

Gänglivet innebar en daglig kamp för att överleva. Michel Jones började träna kampsporten MMA och han gick aldrig en meter utan pistol. I MS13 steg han snabbt i hierarkin, gänget köpte ett hus åt honom och han behövde aldrig betala för drogerna. Men så en dag fick han nog. Han hade vid två tillfällen varit nära att bli mördad och avtjänat ett 1,5-årigt fängelsestraff för narkotikainnehav.

– Jag insåg att det inte skulle hålla länge till. Jag skulle antingen dö i en överdos eller av en kula i huvudet.

2015 flyttade Michel Jones tillbaka till Sverige och hamnade i Klippan i norra Skåne. Han var fortfarande medlem på 20 procent i det kriminella gänget, vilket innebar en hel del rättigheter.

– När jag behövde mer kokain ringde jag bara till gänget, så skickade de kurirer till Sverige.

Efterhand, säger Michel Jones, växte ett beslut fram inom honom: han skulle sluta med drogerna. Men som ett sista storslaget farväl bestämde han sig för att bjuda in sina kompisar till en gigantisk sprit- och knarkfest hemma i lägenheten. Festen drog igång redan på förmiddagen och han stoppade i sig bland annat ecstasy, kokain och en hel del whisky.

Vad som hände sedan är oklart. I efterhand har kompisarna berättat att en av Michels kompisar ska ha hamnat i bråk med en okänd kille.

– Mina kompisar har berättat att jag var som ett djur. Jag slog och slog och ingen av dem vågade försöka stoppa mig.

Dagen efter mindes Michel Jones ingenting. Han ringde till kompisarna, som tackade för en bra fest. Ingen nämnde då något om misshandeln. En månad senare stormade polisens insatsstyrka lägenheten.

Michel Jones dömdes för grov misshandel. Eftersom han satt häktad med restriktioner var han helt avskuren från omvärlden. Han fick inte träffa några andra häktade, inte ringa några samtal eller skriva brev. Han fick inte läsa tidningar och på tv:n visades enbart utvalda program. En gång om dagen fick han ta hissen upp till rastgårdarna på taket. Men inte heller där mötte han några andra människor. Rastgården var inte mycket större än cellen och omgavs av betongmurar och stängsel.

– Jag såg himlen. Och om jag hoppade så kunde jag se lite av motorvägen mot Ängelholm.

Enligt lag ska en häktad person erbjudas minst en timmes promenad varje dag. Förutom promenaden fick Michel tillåtelse att träna en timme per dag. Ovissheten över att inte veta vad han var misstänkt för, hur länge häktningen skulle pågå och vad som väntade därefter, var påfrestande, berättar han. Men det som plågade honom mest var att inte kunna kommunicera med sin mamma. Michel Jones hade själv aldrig några självmordstankar men säger att han kan förstå att det finns många häktade som försöker ta sina liv.

– Ja, eftersom du inte får ha någon kontakt med andra människor och inte får veta vad som händer. Du kanske inte ens vet varför du sitter häktad eller hur långt straff du riskerar. Jag förstår att en del tänker att de lika gärna kan göra slut på det.

Om du hade velat ta livet av dig i häktet, hade det varit möjligt?

– Inga problem. Jag hade kunnat använda stolen eller kanten på britsen för att bryta min nacke.

Så ser cellerna ut i svenska säkerhetshäkten.

På säkerhetshäktet i Malmö är lokalerna anpassade för att kunna ta emot häktade – ”de tyngsta” – som antingen har en hotbild riktade mot sig eller som själva utgör en hög säkerhetsrisk. Det kan handla om personer som är misstänkta för speciellt grova brott eller som är starkt utåtagerande.

De intagna tillverkar snaror av byxor, lakan eller strumpor

Varje år häktas mellan 9 000 och 10 000 personer i Sverige misstänkta för brott. Under 2003–13 tog 53 personer livet av sig i svenska häkten. Detta kan jämföras med 16 självmord i fängelserna under samma period. 2015 bestämde sig regeringen och Kriminalvården, efter flera år av massiv kritik, att ta tag i problemet. Bland annat plockades alla dörrar, dörrkarmar och gångjärn i häktescellerna bort i syfte att försvåra för intagna att hänga sig. Skarpa hörn och raka kanter fasades bort.

Samtidigt infördes så kallade självmordskoordinatorer, kriminalvårdare som jobbar självmordsförebyggande och tar hand om intagna som visar tecken på att vara självmordsbenägna. Resultatet blev att de fullbordade självmorden minskade. Men samtidigt ökade antalet självmordsförsök.

Kriminalvårdens egen samlade statistik (inklusive UTL-fall) visar att det inträffat ett fullbordat självmord i svenska häkten 2015–17. Under samma treårsperiod har det vid 244 tillfällen hänt att häktade försökt ta livet av sig. Ett snitt på 81 självmordsförsök per år, det vill säga drygt ett fall per vecka. Under förra året sjönk siffran till 71 självmordsförsök, men över tid är trenden negativ. Under den föregående treårsperioden, 2012–14, låg snittet på 63.

Johan Eriksson är en av flera framstående svenska advokater som är starkt kritisk till hur åklagare och domstolar närmast regelmässigt använder sig av så kallade restriktioner – eller isolering – för att försäkra sig om att en person som sitter häktad inte ska kunna påverka utredningsarbetet fram till rättegången. Han liknar situationen för de häktade vid tortyr, och får stöd av flera tunga internationella institutioner som Amnesty, Europarådet och FN:s antitortyrkommitté. De två sistnämnda har i ett par decennier riktat skarp kritik mot Sverige, dels för det frikostiga användandet av restriktioner, dels för de oproportionerligt långa häktningstiderna.

– Alla reagerar olika, men det är klart att långvarig isolering bryter ner människor. Häktesmiljön är tuff i sig. Om man till det lägger långa häktningstider och det faktum att du inte har någon att dela oron med och ångesten för vad som ska hända med dig, så är det inte konstigt att människor mår psykiskt dåligt, säger Johan Eriksson.

Restriktionerna och isoleringen motiveras med att den häktade inte ska kunna påverka förundersökningen, men Johan Eriksson menar att den risken är klart överdriven.

– I dag används restriktioner vid allt från misstanke om terrorbrott till brott som i allmän mening inte alls anses särskilt allvarliga. Vi måste fundera på hur det har blivit så.

Johan Eriksson har genom åren sett många som farit illa i det svenska häktessystemet. Men det finns också en rättssäkerhetsaspekt av det hela.

– Ju längre du sitter häktad, desto svårare är det att göra dig själv rättvisa i en rättegång. Det kan vara den viktigaste berättelsen du lämnar i ditt liv. Det behöver inte vara så att du riskerar att få ett livstidsstraff, det kan vara ditt jobb eller din familj som står på spel.

Hur påverkar restriktionerna och de långa häktningstiderna de häktade?

– Det rör sig om allt från känslor av hopplöshet och uppgivenhet till aggressivitet och falska erkännanden. Att isolera en människa är ett av de strängaste straffen man kan ta till, och när det går så långt att en person inte kan ta vara på sig själv och till och med erkänner saker som de inte har gjort, då kan man tala om tortyr.

Menar du att det finns ett samband mellan de långa häktningstiderna, isoleringen och de många självmordsförsöken?

– För mig finns det helt klart ett samband.

En som inte riktigt håller med Johan Eriksson är psykologen Bengt Holmgren. I femton år arbetade han som konsult på Kronobergshäktet i Stockholm. Han står också bakom den mest omfattande svenska studie som gjorts om psykisk ohälsa bland häktade med restriktioner. I studien konstaterar han att det utgör en signifikant risk för psykisk ohälsa, men att dra slutsatsen att självmordsförsöken i svenska häkten hänger ihop med långa häktningstider och restriktioner är att gå för långt.

– I Sverige häktar vi väldigt många med restriktioner men de släpps ganska snabbt, och det är ovanligt att en person sitter häktad länge med restriktioner.

Den psykiska ohälsan är som störst i början av häktningen, visar Bengt Holmgrens studier. Tre faktorer som är särskilt nedbrytande är passivitet, ovisshet och vanmakt. Precis som Johan Eriksson ser Bengt Holmgren långvarig isolering som ett problem ur rättssäkerhetssynpunkt.

Vad borde göras för att förbättra situationen för de häktade?

– Till exempel borde det vara självklart att få ha kontakt med sin familj, men det ligger hos åklagaren att bevilja detta och det blir lätt ett spel som utredningen utnyttjar. ”Berätta nu så ska du få träffa din fru”, och den typen av saker, det har jag hört upprepade gånger från intagna, berättar Bengt Holmgren.

Han efterlyser även fler vettiga isoleringsbrytande åtgärder – och jämför med rättspsyk.

– Där finns möjlighet för de intagna att utföra kvalificerade hantverk under ledning av professionella instruktörer. Det borde gå att lösa även i häktena. Tidigare fanns det bibliotek med bibliotekarier som kom ett par gånger i veckan, men de plockades bort när man skulle spara pengar.

Möjligheten till mer samsittning, det vill säga att en intagen får tillåtelse att träffa en annan intagen, är enligt Johan Eriksson en åtgärd som skulle betyda mycket.

– Risken att två häktade som inte känner varandra skulle kunna snacka ihop sig så att det påverkar utgången av målet är klart överdriven.

Bengt Holmgren håller med.

– Att hävda att det inte går att göra bra utredningar utan restriktioner är mycket märkligt, det går ju i andra länder.

Häktena kan bli kommande mandatperiods stora fråga

Säkerhetshäktet i Malmö har 117 platser och är ofta fullt. Häkteschefen, Christina Beck, berättar att trycket är högt, inte bara här utan på alla svenska häkten. På säkerhetshäktet i Malmö förses nästan alla intagna med restriktioner, vilket i praktiken innebär att de sitter inlåsta på sina rum 23 timmar per dygn.

– Vår personal försöker erbjuda isoleringsbrytande åtgärder, exempelvis spela spel med de intagna, men du tillbringar ändå väldigt mycket tid isolerad. De enda regelbundna avbrotten du får är i samband med måltider och när du blir utsläppt på promenad, säger Christina Beck.

När Café besöker häktet får vi först låsa in våra ytterkläder och våra tillhörigheter i ett skåp. Sedan öppnas en dörr till en smal sluss. Allt som vi fortfarande bär med oss körs genom en röntgenmaskin. Själva måste vi passera genom en säkerhetsbåge, liknande dem som finns på flygplatser. Sedan åker vi upp till besöksavdelningen på fjärde våningen. Det är här de intagna tar emot besökare. Besök utifrån tillhör dock undantagen. Vi kliver ut i en långsmal korridor med stängda dörrar på båda sidor. Det är knäpptyst. Till vänster om varje dörr finns en liten tavla med ett så kallat intagningsnummer. Inga namn, men en liten rödmarkerad text som anger om den häktade är belagd med restriktioner. Häktescellerna, eller ”bostadsrummen” som Kriminalvården kallar dem, är sju kvadrat stora och anpassade på ett sätt som ska försvåra för en häktad att begå självmord. Alla plana ytor, som skulle kunna användas för att fästa en snara i, har ersatts av sluttande plan. Tv-apparaterna är upphängda med magneter som släpper så snart de belastas och alla synliga sladdar är korta, så att det inte ska gå att göra en snara av dem. Kläder, sängkläder och bestick är tillverkade i material som inte håller om man gör våld mot dem.

Kriminalvården rapporterar alla incidenter, allt som är avvikande. Så kallade incidentrapporter (från 2017), som Café tar del av, är nattsvart läsning. Och det är tydligt att många ändå hittar sätt att skada sig själva inne i häktescellerna. Hängning och strypning är det vanligaste tillvägagångssättet. De intagna tillverkar snaror av byxor, lakan eller strumpor. Men i rapporterna finns också andra fall, exempelvis intagna som använder vassa föremål, till exempel rakblad, som de skär sig med eller sväljer. Till självmordsförsök där allvarlighetsgraden betecknas som ”mindre omfattning” hör också fall där häktade bitit sig själva i armveck och handled. Christina Beck igen:

– Vi skulle med 99 procents säkerhet kunna se till så att ingen någonsin lyckas ta sitt liv i ett häkte. Men det skulle kräva att vi sitter och tittar på dem dygnet runt. Det är dels en resursfråga, dels handlar det om integritet och värdighet. I stället försöker vi hitta dem som är i riskzonen och jobba intensivt med dem.

Även Christina Beck skulle gärna se att de intagna fick mer möjligheter till samsittning.

– I Sverige har alla som sitter häktade eget rum. I många andra länder är det inte så, där kan du sitta med tio andra häktade, vilket gör det lättare. Då har du någon att prata med om din situation.

Christina Becks vision är att de intagna ska lämna häktet i bättre skick än när de kom. Studier som gjorts visar att det är en väldigt lång bit kvar innan den visionen är uppfylld.

– Drömmen vore att det fanns en vårdare för varje intagen. Det hade också varit bra med mer specialistkompetens, fler psykologer och psykiatriker.

Fängelseprästen Anna Karin Lundgren

Fängelseprästen Anna Karin Lundgren möter ofta häktade som befinner sig i en kritisk situation.

På säkerhetshäktet i Malmö arbetar Marie Jönsson, som har den formella titeln är ”koordinator för det självmordsförebyggande arbetet”. Fast bland kollegorna går hon under smeknamnet ”Självmords-Marie”.

– Det har gjorts jättemycket sedan självmordskoordinatorerna infördes 2009, inte bara bostadsanpassningar, säger Marie Jönsson.

Men det är framför allt de som är under 21 som får mycket stöd, vuxna intagna i Malmö har bara begränsade möjligheter att få träffa en psykolog. Marie Jönsson berättar att hon försöker träffa alla som mår psykiskt dåligt och bedöms vara i riskzonen. Men hon är ensam på sin tjänst i hela region syd, totalt fem häkten, och känslan, säger hon, är att det inte är tillräckligt.

En aktivitet som är uppskattad bland de intagna är ”krim-yogan”.

– Men eftersom de flesta som sitter här har restriktioner kan jag inte träna med mer än en åt gången, det gör att jag måste prioritera dem som mår sämst.

– Fokus ligger på att lära dem andningstekniker som de sedan kan använda sig av för att kontrollera panikångesten när den kommer krypande. Det är häftigt att se vilken effekt det har.

Marie Jönsson menar att det finns många samverkande faktorer som utlöser ett självmordsförsök.

– Det blir en chock när de häktas, plötsligt förlorar de kontakten med andra människor, därför gäller det för oss att vara observanta i början och snabbt försöka knyta kontakter med de intagna, säger Marie Jönsson.

Även fängelseprästen Anna Karin Lundgren möter många häktade som befinner sig i en kritisk situation.

– Grunden för vårt arbete är Genèvekonventionen och rätten att få utöva sin religion. Vi har ett uppdrag från Kriminalvården som innebär att vi ska besöka alla som är nyhäktade och upplysa dem om sina rättigheter.
Samtalen kretsar ofta kring skuld, skam och ansvar. Men de kan också handla om själva brottet.

Många intagna mår väldigt dåligt. Att från en dag till en annan bli ifråntagen hela sitt sociala liv, sin familj och sitt arbete gör saker med människor. Men även restriktioner och långa häktningstider bidrar till den psykiska ohälsan, menar hon.

– Vi människor är inte gjorda för isolering.

Hur ofta händer det att intagna uttrycker att de har självmordstankar?

– Det händer ganska ofta.

Missbruk är en annan riskfaktor för självmord. För en drogberoende person innebär det en enorm omställning att bli inlåst och plötsligt inte ha tillgång till sina vanliga substanser, säger Marie Jönsson.

– Omkring två tredjedelar av dem som häktas har ett beroende. Det är säkert en anledning till att självmordsförsök är vanligast första veckan.

 

Umit Sadekovski

Umit Sadekovski har spenderat närmare fem år i häkte. Idag hjälper han kriminella som vill lämna den brottsliga banan.

Justitieombudsmannen gjorde i januari och februari i fjol oanmälda inspektioner på sju svenska häkten, som en del av sitt åtagande i FN:s konvention mot tortyr. Den efterföljande kritiken var tung – förvarstagna utlänningar och vanliga häktade isoleras och berövas inte sällan sina rättigheter utan skäl, skrev JO och kallade situationen oacceptabel (december 2017). Även om kopplingen mellan restriktioner, långa häktningstider och självmord än så länge inte gått att påvisa så råder det inga tvivel om att långvarig isolering får människor att bryta ihop, tappa livslusten och till och med komma med falska erkännanden. Ytterst ansvarig för situationen är Sveriges justitieminister Morgan Johansson.

Är du nöjd med situationen?

– Nej det är jag inte. Vi har ju fått kritik från både FN och Europarådet i över 25 år för hur vi hanterar det här, så det kan jag inte vara nöjd med, säger Morgan Johansson.

Enligt justitieministern står Sverige inför flera stora utmaningar, den internationella kritiken mot långa häktningstider och användandet av restriktioner är bara en del av problematiken.

– Vi går mot en situation där vi kommer att behöva fler häktesplatser. I dagsläget har vi omkring 2 000 häktesplatser och en beläggning på drygt 90 procent. Dessutom är många häkten undermåliga och i behov av modernisering.

Hur ser du på kritiken från FN och Europarådet?

– Restriktionerna och de långa häktningstiderna hänger ihop med vår processordning och den så kallade omedelbarhetsprincipen. Vi har tillsatt en speciell utredning för att se över detta, den skulle kunna leda till att vi kan korta häktningstiderna och minska användandet av restriktioner, men det är en långsiktig process. Sedan ska vi också komma ihåg att det finns en anledning till att vi använder oss av restriktioner.

I andra länder, bland annat Danmark och Norge, har man sett över sina system. Där används restriktioner numera inte alls i samma utsträckning som här. Enligt experterna har det inte inneburit färre fällande domar. Hur ser du på det?

– En förklaring kan vara att de faktiskt har en annan processordning. De använder sig inte av omedelbarhetsprincipen, utan tar större hänsyn till vad som sägs i förundersökningen.

Efter Europarådets senaste besök, 2015, tillsattes en utredning som skulle se över situationen för de häktade. Vad anser du vara det viktigaste som den pekar på?

– Bland annat vikten av fler isoleringsbrytande åtgärder. Det säger sig självt att människor inte mår bra av att isoleras, därför bör en häktad ges möjlighet till mänsklig kontakt och umgänge med andra åtminstone ett par timmar varje dag. Ett annat förslag var att skapa utökade möjligheter till samsittning.

Morgan Johansson tror att häktena kan komma att bli kommande mandatperiods stora fråga. Inom ett par år hoppas han att Sverige har en bättre situation.

244 självmordsförsök och ett fullbordat självmord i svenska häkten de senaste tre åren, är det ett bra eller dåligt betyg för den svenska kriminalvården?

– Det är en svår fråga att svara på. Vi har haft en uppgång de senaste åren från omkring 60 självmordsförsök per år till runt 90, men om det handlar om en faktisk ökning eller om att Kriminalvården blivit bättre på att rapportera vet jag inte. Men självmordsförsöken i sig är allvarliga nog. Det är en negativ utveckling, och det stärker ju bara behovet av att se över det här.

I en vitputsad 60-talsvilla, i utkanten av stadsdelen Rosengård i Malmö, lutar sig Umit Sadikovski tillbaka i vardagsrummets skinnsoffa. Han har en lång brottskarriär bakom sig. På 1980-talet var han bland annat med och startade det ökända kriminella nätverket Blodsbröderna, eller Juggemaffian, som gruppen kallades i medierna på den tiden. Juggemaffian hade förgreningar över hela landet och även i Köpenhamn.

– I grund och botten handlade det om narkotika, men också all annan brottslighet som följer med det.

Umit Sadikovski har suttit häktad med restriktioner fler gånger än vad han kan komma ihåg. Vid åtminstone tre av dessa tillfällen har han suttit med fulla restriktioner i sex månader eller mer. Totalt har han spenderat närmare fem år i häkte. Vid senaste häktningen satt Umit Sadikovski isolerad i 10,5 månad. Det var dock inte tiden som var problemet, menar han, utan att de flyttade runt honom mellan olika häkten.

– Totalt satt jag på sju olika platser. De sa att det berodde på platsbrist, men det verkliga skälet var att de ville begränsa min kontakt med omvärlden.

Sedan flera år tillbaka hjälper han kriminella som vill lämna den brottsliga banan. För två år sedan var han inbjuden till Almedalsveckan för att träffa och föreläsa om sitt arbete för politikerna. Bland åhörarna fanns bland annat de före detta justitieministrarna Thomas Bodström och Beatrice Ask. Enligt Umit Sadikovski finns det bara ett syfte med de långa häktningstiderna i Sverige, och det är att bryta ner den misstänkte inför rättegången.

– Ju längre du sitter häktad, och ju fler gånger du blir omhäktad, desto sämre chanser har du att försvara dig. Den enda som har något att vinna på de långa häktningstiderna är åklagaren.

Själv tycker han att ovissheten är det jobbigaste under häktningstiden. Han känner flera personer som har försökt begå självmord i ett svenskt häkte.

Vad tycker du borde göras för att förbättra situationen?

– Begränsa häktningstiderna till maximalt två månader, så länge klarar alla av att sitta häktade. Om polisen inte är klar med utredningen då ska den häktade släppas.


Läs Norrköpings Tidningars granskning om Martin Skaneby, 22, som 2014 tog livet av sig i häktet på Skänningeanstalten.

Så här säger Kriminalvården om säkerhet för intagna.

Mer om problemen i svenska häkten: Redan för tio år sedan granskade Sveriges Radios Kaliber och SR Ekot ett antal dödsfall på svenska häkten. Sammanlagt publicerades fem halvtimmeslånga program. Lyssna på reportaget här.

Dela på Facebook
Tweeta