Annons
Annons

cramby_kronikaJonas Cramby är övertygad om att världen snart går under på grund av klimathot och bostadsbubblor. Frågan är bara: Kan han övertala sin familj om fördelarna med ett enkelt torparliv?

 * * *

När jag för några år sedan började förstå att finanskrisen, klimatkaoset och den sinande oljan faktiskt skulle kunna leda till en samhällskollaps reagerade jag som varje normal person:

Annons

Jag började fundera på hur tuff jag skulle se ut med ett avsågat pumphagelgevär och en likadan läderoutfit som Mel Gibson i Mad Max.

Alla domedagsprofetior fick till och med min privatekonomi att börja kännas lite farlig. Jag hade alltid varit typen som knölat ner jobbiga räkningar bakom elementet i hallen – men plötsligt började jag se över mina bostadslån och läsa ekonomiartiklar.

Snart insåg jag att de fastighetsbubblor som spruckit i USA och Grekland mycket väl skulle kunna göra det även här, och att jag själv var en av dem som då skulle drabbas absolut hårdast. Jag bodde i Stockholms innerstad, i en högt belånad lägenhet som jag precis köpt, och alla mina inkomster fick jag genom att skriva texter för tidningar som till stora delar handlade om lyxkonsumtion (kanske inte de mest efterfrågade journalistjobben i ett postapokalyptiskt samhälle).

Så jag bestämde mig för att att kliva av ekorrhjulet, sälja bostadsrätten och skaffa mig lite riktiga färdigheter.

Jag skulle, som det heter, downsiza.

Om jag ska vara ärlig så var det inte första gången jag reagerat så här.

* * *

Under de senaste 15 åren har jag med jämna mellan­rum slagits av det totalt meningslösa i att bo i en stad där bostäderna är så dyra att man måste jobba så mycket att man aldrig har tid att vara i dem. En gång gjorde jag i panik slut med en tjej bara för att vi äntligen fått vår drömlägenhet.

En annan gång sålde jag min dyra bostadsrätt i stan för att flytta ut till ett billigt torp på landet. Där skulle jag och min sambo inte längre vara slavar under konsumtionssamhällets ok utan jobba mindre och skapa mer, som ett par hippies med laptops (och deodoranter).

Ironiskt nog var det just detta tilltag som gjorde att vi ett par år senare befann oss i en så bräcklig ekonomisk situation: vårt hippietorp visade sig nämligen vara angripet av termiter och på ett bräde förlorade vi alla de pengar vi tjänat under ett helt vuxenlivs så kallade ”bostadskarriär”.

Att leva enkelt, insåg vi, var något som bara människor med pengar hade råd med. Så vi flyttade tillbaka till stan och belånade oss så hårt att Ivar Kreuger skulle ha blivit generad.

Till skillnad från alla andra tillfällen då jag fantiserat om vilken sorts vapen jag skulle välja vid en eventuell zombie­attack (spjut) eller försökt övertyga familjen om fördelarna med att flytta till en timmerstuga i Sarek efter att ha spenderat lite för mycket tid på cabinporn.com – så verkade apokalypsen vara på allvar den här gången.

Att förbereda sig för samhällets undergång var inte längre barnsligt, konstigt och nojjigt – utan den vuxna, ansvarsfulla saken att göra. Det handlade ju för guds skull om ekonomin, oljan och miljön. Hur kunde det vara oseriöst?

Jag började läsa böcker om självförsörjning, jag survivalist-surfade, jag köpte en bug-out-bag (en väska med allt som behövs för att kunna överleva i tre dygn i en nödsituation), pannlampa och ett fiskespö… ja, jag skaffade till och med en pärm och ett hålslag till alla mina räkningar.

För min familjs överlevnads skull var jag fast besluten att göra en drastisk förändring av våra liv.

Nu gällde det bara att övertyga dem om saken.

Många, många fler än jag verkar gå i liknande tankar just nu.

Och det är inte bara ekonomiforskare och miljöprofessorer som varnar – överallt ser man tecken på att den eviga tillväxt vi hängt upp våra västerländska liv på har börjat hosta, spotta och få tjuvstopp. Människor undersöker enklare levnadsförhållanden, går off-grid och engagerar sig i miljörörelser medan många i miljö­rörelsen, i sin tur, överger den fina vegetariska tanken för att i stället förespråka jakt och fiske som hållbara alternativ.

Till och med i den rådande ungdomskulturen verkar mycket vara ett slags förberedelser för en återgång till ett enklare liv. I stället för att (bara) ta droger på nattklubb lär sig unga, moderna människor gammaldags mathantverk och konserveringsmetoder, startar stadsodlingar, skaffar hönor, cyklar i stället för att köra bil och klär sig, oavsett kön, som drängen Alfred – alltså nästan exakt allt som överlevnadsexperter menar att man ska göra för att förbereda sig på en eventuell samhällskollaps.

Tänk på det nästa gång du hipsterhånar någon för att hen snackar om att ta jägarexamen, konserverar majrovor eller smygplanterar potatis i någon stadspark – snart är det du som står där med kepsen i hand och ber den väldigt hippa husbonn om en bit mat för att stilla hungern.

Även inom underhållningsindustrin kan man se tecknen: tv-kanalerna är fyllda av överlevnadsprogram och realityserier som Doomsday preppers eller The colony. Den postapokalyptiska skräckisen The walking dead är just nu USA:s överlägset största kabel-tv-serie. Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms kommande show Ägd – pengarna eller livet? handlar symptomatiskt nog om konsumtion, statusjakt och de ekonomiska bubblor som vi skapar genom vår högt belånade livsstil. ”Vi köper saker vi inte behöver för pengar som inte är våra för att imponera på människor som vi inte gillar”, som de själva sammanfattar det.

Alla verkar helt enkelt vara överens: en kollaps är inte längre bara en spännande utgångspunkt för en schyst science fiction-rulle – den är ett högst tänkbart framtidsscenario.

* * *

Men hur blev det så här? Om man skulle förenkla det väldigt grovt  så skulle man kunna säga att det handlar om energi. Under en stor del av människans utveckling hade vi bara vår egen muskelkraft att göra grejer med. Därefter lite djurs, kanske några slavars. Men sen kom någon på att man kunde använda kol och olja för att driva ångmaskiner med och – BAM! – då var det som att vi fick superkrafter.

Utan olja, kol och gas hade industrialiseringen varit omöjlig, och utan den hade hade vi fortfarande gått omkring och svurit i en potatisåker bakom en gammal oxe i stället för att sitta på toaletten och kolla iPad. Heja de fossila bränslena!

Problemen är ju bara att dessa skapar enorma miljöproblem och att de en dag kommer ta slut. När vi började inse detta hade vi två val: antingen sansar vi oss lite och börjar producera alternativa, hållbara energilösningar – eller så kör vi slut på skiten under bara ett par generationer. Vi funderade en stund, ryckte på axlarna, sa ”Skitsamma, vi kör!” och fortsatte ha termostaten på 26 grader, ta SUV:arna runt hörnet för att hämta sushi, flyga på weekendresor till London för 35 spänn och fylleköra våra vattenscootrar runt, runt i en åtta.

Och om pengarna tar slut, ja, då lånar vi väl lite till. Och om räntan höjs, ja, då får väl centralbanken trycka lite mer pengar. Och om det då blir inflation, ja, då får vi väl kräva lite högre lön. Och så fortsätter vi så där tills framtiden – eller ja, våra banker – en dag knackar på dörren med en blydagg bakom ryggen och kräver tillbaka sina pengar.

Och det är då tidernas största skuldbubbla, runt 135 000 miljarder dollar i skrivande stund, kommer att brista och vi kommer tvingas ge hipsters handjobb mot en bit levainbröd och picklad majrova.

Så betyder allt detta att jag faktiskt sålde min bostadsrätt, downsizade livet och flyttade ut med familjen från Stockholm till ett övergivet skyddsrum på Värmdölandet?

Nja, inte direkt. Barnen visade sig nämligen vilja ha trådlös uppkoppling så att de kunde kolla Netflix på rummet och min sambo, den fegisen, oroade sig för förfrysningsskador. I stället fick det bli en kompromiss: Vi flyttade till en lite billigare, lite mindre belånad lägenhet utanför stan.

Detta betyder dock inte att min kamp inte fortsätter.

Jag Hemnetsurfar fortfarande efter det perfekta eremit­torpet, jag har planterat potatis på ett hemligt ställe i Nacka­reservatet och har ständigt min bug-out-bag packad i garderoben, även om resten av familjen naturligtvis tror att det är min oanvända gymväska.

* * *

Ursprungligen publicerad i Café nummer 1/2014. Illustrationer: Graham Samuels.

Annons

Dela (49)
Tweeta

Annons


Laddar