Fotbolls-VM visar en vidrig spegelbild av vårt samhälle

Fotbolls-VM i Ryssland är på väg in i skedet där det ska avgöras vilka lag som tar sig vidare till åttondelsfinal. Fotbollsmässigt har det sett bra ut: vi bjuds på spelmässigt underhållande matcher trots att det tydligt märks att ett ramstarkt försvar är den nya trenden inom världsfotbollen. Även från arrangörshåll verkar det flyta på fint: inte en enda rapporterad supporterkonfrontation hittills (något som – tyvärr – brukar vara en del av större fotbollsmästerskap, inte minst under EM i Frankrike 2016).

Att Ryssland eventuellt lyckas röja undan bevis på motsatsen och visar sig från sin bästa sida när världen ser på borde faktiskt inte överraska någon. VM är en utmärkt reklampelare för att visa västvärlden att i öst är det ordning och reda.

Spegelbilden visar, som bekant, inte alltid det ansikte man vill se

Men vänder vi bort blicken från fotbollen och värdlandet och riktar den mot Sverige har rapporteringen här hemma inte bara kretsat kring fotboll. Det i sig är inget konstigt – när det handlar om världens största arrangemang ska givetvis inte allt centrera kring sporten. Problemet? När "hela Sverige engagerar sig" tar det också fram problemen med vårt samhälle. Splittringen.

Fotbollen blir en avspegling av samhället, och spegelbilden visar, som bekant, inte alltid det ansikte man vill se.

Innan vi ens nått andra gruppspelsomgången av VM fick vi se två hatstormar riktade mot kvinnor.

Idrottsministern Annika Strandhäll (S) tog, inför landslagets premiärmatch mot Sydkorea, på sig en Sverige-tröja, la upp en bild på sig själv på Twitter och skrev ”Kom igen nu Jannes gäng!”. En mysig, harmlös bild med en idrottsminister som hejar på sitt landslag tyckte nog de flesta, men SD-sympatisörerna tyckte annat och hatade på varumärkesnära vis.

Vidrigt. Ledsamt. Oacceptabelt.

TV4:s Hanna Marklund blev första svenska kvinna att kommentera en svensk mästerskapsmatch för herrar (Heja Hanna!) och fick utstå puckat manligt ursinne för att hon är just kvinna (...och för att hon pratar norrländska). Även om vissa försökte twitterhävda att det inte alls är på grund av att hon är kvinna är det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta sakligt formulerad kritik mot Hannas kommenteringsinsats som pekar på motsatsen.

Vidrigt. Ledsamt. Oacceptabelt.

Sportbladets reporter Malin Wahlberg intervjuade svenska fans som gick i supportermarschen mot arenan inför Sverige-Sydkorea och fick utså både klapp och kyss (av det metoo:iga slaget) från svenska män som tror att vi fortfarande lever på stenåldern. Som att tafsandet skulle vara en kul grej och förklaras bort av fylla och karnevalsnära-inför-matchstämning?

Även flera av de svenska VM-spelarnas partners vittnade om samma tafsande från svenska fans under premiärmatchen mot Sydkorea i Nizjnij Novgorod.

Vidrigt. Ledsamt. Oacceptabelt.

Och så till den senaste i raden av stormar som smutsar ner (mer än) VM.

Jimmy Durmaz blev inbytt sista kvarten mot Tyskland och blev olycksfågel när han orsakade frisparken som Toni Kroos sätter i vad som – i princip – var matchens sista spark. Ett helt land i chock, ett helt land i besvikelse.

Det är rimligt att tycka att det är ett dåligt beslut av Durmaz och det är fullt rimligt att bli väldigt besviken. Det är också rimligt att förstå att Durmaz också är ledsen och besviken, precis som hela den svenska landslagstruppen. Men något som fan inte rimligt är att säga eller skriva att Durmaz ska ”åka hem till sitt land”, att mordhota honom, att hota hans familj, att kalla honom ”självmordsbombare” och ”blattejävel”.

Vad är det som är så svårt att förstå? Hur tänker folk? Tänker folk? Jimmy kommer ju från Sverige. Han är svensk. Precis som vi andra tio miljoner i det här landet.

Vidrigt. Ledsamt. Oacceptabelt.

Rötägg har annekterat fotbollen och använt det som sin arena, sitt propagandaorgan

Alla fyra händelser visar samma sak; vi har inte kommit så långt som många oss av oss vill tro. Vill hoppas. Vi har inte kommit så långt som vi borde. Visst, ”inte alla män”, ”inte rasist men...”, men nolltolerans måste faktiskt betyda nolltolerans, både vad gäller rasism och sexism. En gång för alla.

Dessutom: samma mönster varje gång.

Oacceptabelt, vidrigt hat – följt av mobiliserad kärlek från betydligt klokare medborgare – m e d m ä n n i s k o r – som motreaktion mot det vidriga hatet. Det är värmande att ta del av kärleken i kommentarsfälten på sociala medier, det är det. Men det är en kärlek som motreaktion mot mörkt hat.

Det kommer alltid finnas enskilda rötägg och enskilda rötägg kommer alltid att leta efter dörrar att banka in för att sprida sin sexistiska och rasistiska propaganda. Under VM har de annekterat fotbollen och använt det som sin arena, sitt propagandaorgan.

Ett VM är så stort att det lockar till sig intresse från alla i samhället, även de som normalt inte intresserar sig för fotboll eller sport kan inte undgå att se rapporteringen kring mästerskapet. Är det det här vi som älskar SPORTEN fotboll vill att vår sport ska bli förknippad med? Rasism och sexism?

Nej, kom igen nu Sverige. Fotbollen ska bidra med positiva historier, nånting vi ALLA kan sluta samman kring, nånting vi ALLA känner oss inkluderade i och en folkrörelse som fungerar som en hävstång för integration – inte tvärtom.

Fotbollen är och förblir en spegelbild av samhället. Under VM har vi tittat på spegelbilden och konstaterat att det behövs göras ingrepp för att göra den vacker igen. Ingrepp som inte ska behöva göras, men som kommer att behövas. Aldrig har ett VM fått oss att känna så kyliga, mörka vindar som nu. Låt oss visa vårt rätta ansikte på onsdag. Det är Sverige som vinner eller förlorar.

[socializer-facebooklikeshare]

[newsletter]